22 procent blir100 procent
 

Vad är syftet med intifadan?

SVT Agenda 011021

En icke oansenlig del av det gångna året har jag ägnat åt att älta frågan, "vad är egentligen syftet med den palestinska intifadan?" Jag är knappast ensam. Nyligen publicerade den israeliska vänstertidningen Ha'aretz en lång intervju med Shlomo Ben-Ami, den tidigare arbetarregeringens utrikesminister, och en av huvudförhandlarna i Camp David och i Taba, där förhandlingarna med palestinierna slutgiltigt bröt samman.

Är det något Ben-Ami gör så är det att älta. "Fram tills Taba", säger han, "kunde man argumentera att vi inte gett tillräckligt, men i Taba erbjöd vi palestinierna 100 procent av de ockuperade områdena. Man var dessutom tvungen att vara blind för att undgå att Barak riskerade att förlora valet. Och att allt då skulle gå förlorat. Ändå rörde sig inte de palestinska förhandlarna en tum. Jag minns att jag tittade på dem, och tänkte: jag ser ingen smärta i deras ansikten, ingen upplevelse av förlorade möjligheter. Det var en fruktansvärd känsla, säger Ben-Ami, och den etsade sig djupt i mitt sinne. "Det är förbryllande att de palestinska förhandlarna så fullkomligt avvisade dessa elfte timmens erbjudanden, nästan 100 procent av de ockuperade områdena och till och med tempelberget i Jerusalem. Det är ännu svårare att förstå varför palestinierna inte la fram några egna kompromissförslag. Och det är näst intill omöjligt att förstå varför de istället fortsatte in i en intifada. Syftet kan ju inte ha varit att göra slut på den israeliska ockupationen. Det erbjudandet har de ju redan fått. Och avvisat.

"Till slut", säger Ben-Ami, "är det omöjligt att undgå slutsatsen att palestinierna, hellre än att nå en lösning önskar se oss på de anklagades bänk. Att processen från deras synpunkt inte handlar om försoning, utan om upprättelse." Idag är Ben-Ami övertygad om att förklaringen till intifadan är att palestinierna vill underminera den judiska statens existens. Det är en förkrossande slutsats. Likafullt är den logisk.

Samtidigt är det en slutsats som på många sätt trotsar all logik: Hur kan palestinierna med intifadans hjälp eliminera staten Israel? Militärt? Knappast. Genom att orsaka massemigration från Israel? En i så fall synnerligen långsiktig strategi. Genom att få omvärlden att vända sig mot Israel? Förvisso högst möjligt, men omvärlden skulle knappast gå så långt som att kräva att Israel upphör att existera.

Mitt, kanske fåfänga, hopp är att intifadan handlar om något annat. Att det handlar, som Ben-Ami säger, om upprättelse, men i så fall på ett mer symboliskt plan. Att det handlar om att vägra pressas till medgörlighet. Att det handlar om att palestinierna ännu inte var mogna att slutgiltigt erkänna staten Israels existens, och slutgiltigt avsluta konfliken. Men att de visste att denna tid skulle komma.

Kanske anses tiden vara inne nu. Det har funnits vissa tecken på det. Problemet är att varken Israel eller palestinierna gått opåverkade genom det senaste årets händelser. Idag är det inte Barak som sitter vid makten, utan Ariel Sharon. Idag har den israeliska fredsrörelsen näst intill kollapsat. Idag har så mycket blod spillts, och så mycket hat såtts, att allt förtroende mellan dessa båda folk syns förbrukat. På så sätt har intifadan varit strategiskt förödande. Men jag vill hoppas att det ändå har funnits någon slags konstruktiv logik bakom den. För annars är det faktiskt svårt att känna något hopp.

Lena Einhorn

Ansvarig utgivare: Lars Adaktusson | © SVT AB 2001