200 barn dör varje dag – och ni tiger
 

200 barn dör varje dag – och ni tiger

AF 001101

--------------------------------------------------------------------------------

Inför kvällens tv-dokumentär frågar JOHN PILGER:

När ska svenska regeringen höja rösten mot det embargo som hittills har dödat en halv miljon barn i Irak?

--------------------------------------------------------------------------------

 

Ett av de ämnen

jag brukar ta upp i mina artiklar i Aftonbladet är den form av censur som vi som lever i demokratier ofta inte uppfattar, i synnerhet censur genom förtigande. Detta är den starkaste formen av censur: den förtiger obehagliga fakta och politiska beslut som kan innebära skillnaden mellan liv och död. Det förefaller ofattbart att tusentals barns död kan censureras bort i en tid som präglas av så stora framsteg inom kommunikationsteknologi. Men det är just vad som har hänt.

I kväll visar Sveriges Television min dokumentärfilm Vem får betala? (Paying the Price: Killing the Children of Iraq). På flera sätt bidrar denna film till att bryta en tystnad. Den avslöjar de oomtvistliga bevisen för att en halv miljon barn dött som en direkt följd av det ekonomiska embargo som FN införde mot Irak strax efter att Saddam Hussein invaderade Kuwait för mer än tio år sedan.

Denna oerhörda statistik är hämtad från en uttömmande studie som FN:s barnfond Unicef genomfört under åtta år. Dödssiffran motsvarar 6 000 dödade barn varje månad, de flesta under fem år. Det motsvarar befolkningen i en svensk småstad. Om detta är svårt att ta till sig, betänk att samma dag som du läser den här artikeln så kan uppemot 200 irakiska barn dö helt i onödan. Så här säger Unicef: "Även om inte allt lidande i Irak kan förklaras av externa faktorer, så skulle det irakiska folket inte utsättas för sådana försakelser om det inte vore för de långvariga åtgärder som FN:s säkerhetsråd vidtagit och effekterna av kriget." Två medlemmar av säkerhetsrådet, USA och Storbritannien, bedriver denna politik som beväpnade och stöttade Saddam Hussein under mer än femton år.

 

Den 12 maj 1996

frågade en journalist på det amerikanska tv-magasinet Sixty Minutes Madeleine Albright (som då var USA:s FN-ambassadör): "Vi har fått höra att en halv miljon [irakiska] barn har dött. Jag menar, det är fler barn än de som dog i Hiroshima. Är det värt priset?" Albright svarade: "Jag anser att det är ett mycket svårt val, men priset ... vi anser att det är värt priset ..."

De amerikanska och brittiska regeringarna hävdar att Irak, tack vare en överenskommelse om "olja mot mat" från 1996, har tillstånd att utvinna tillräckligt mycket olja för att kunna betala för nödvändighetsvaror som mat och mediciner. Denis Haliday, som då var FN:s biträdande generalsekreterare, sändes till Irak för att administrera denna "humanitära" överenskommelse. Ett och ett halvt år senare fördömde han vad han kallade en "charad" och skrev: "Jag avgår därför att den ekonomiska sanktionspolitiken är fullständigt bankrutt. Vi är i färd med att ödelägga ett helt samhälle. Så enkelt och så fruktansvärt är det ... olja mot mat har endast upprätthållit status quo."

Senare förklarade han för mig: "Vi vet alla att det inte är Saddam Husseins regim som betalar priset för sanktionerna; tvärtom har hans ställning stärkts av dem. Det är de vanliga människorna som förlorar sina barn eller sina föräldrar på grund av att det inte finns rent vatten. Det är uppenbart att säkerhetsrådet nu är fullständigt omdömeslöst, eftersom dess åtgärder mot Irak undergräver såväl dess egen stadga som Deklarationen om de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen. Historien kommer att slakta dem som är ansvariga för detta."

 

Under filmningen

av Vem får betala? tog jag med Denis Haliday på den första resa han gjort till Irak efter att han avgick. I Bagdad presenterade han mig för Hans von Sponeck, som efterträdde honom som FN:s högste ansvarige i Irak. Några veckor senare avgick även von Sponeck. Han sade: "Säkerhetsrådet tillåter mig bara att spendera 180 dollar per person och halvår. Detta ska täcka alla mänskliga behov, från sjukhus till utbildning, från vägarbeten till elektricitetsförsörjning. Det är en sorglig bild. Hur länge ska Iraks civilbefolkning bestraffas på det här sättet för något den aldrig gjort?" Två dagar senare avgick Jutta Burghardt, chef för World Food Programme i Irak, och sade att inte heller hon kunde tolerera vad som gjordes mot miljoner oskyldiga människor.

Min film avslöjar att FN:s Irakavdelning i New York, som administrerar embargot, i januari i år rapporterade att sändningar med humanitära varor till ett värde av nästan en och en halv miljard dollar avsiktligt fördröjdes. De humanitära sändningarna skulle täcka behov i fråga om mat, sjukvård, vatten, sanitär utrustning, jordbruk och utbildning. Förra året förklarade en högt uppsatt amerikansk tjänstemän för Washington Post: "Ju längre vi kan hålla på och strula i säkerhetsrådet och se till att ingenting förändras, desto bättre."

 

I Bagdad är

luften silverfärgad av alla föroreningar. Ögonen svider konstant. I dadlarnas hemland dör palmerna längs med gatorna. Barn tigger mellan bilarna i trafiken, i ett förut välmående samhälle som en gång förbjöd tiggeri. Fåglar är sällsynta. Jag träffade Mohammed Ghani, Iraks främsta skulptör, vars senaste verk är en sju meter hög skulptur av en kvinna, med ett barn som klänger sig fast vid hennes ben och ber om mat.

"Varje morgon ser jag henne", berättade han för mig, "väntande, med andra som är precis som hon, i en lång kö utanför sjukhuset som ligger längst bort på min gata." Han har gjort en serie statyetter som gestaltar deras väntan: alla huvuden är böjda framför en dörr som förblir stängd. "Dörren går till apoteket", förklarade han, "men det är också en dörr till världen, som hålls stängd av dem som styr världen."

Nästa dag filmade jag en liknande kö med kvinnor och barn, på canceravdelningen vid Al Mansours barnsjukhus i Bagdad. Mediciner levererades oregelbundet, berättade läkarna, vilket fick till följd att barn med leukemi, som skulle kunna räddas med en full behandling av tre slags antibiotika, blir så sjuka att de inte kan räddas, eftersom leveransen av antibiotika har fördröjts från New York. På så sätt kan politiker i Washington och London hävda att mediciner "kommer fram"; vad de inte nämner är att de avsiktligt otillräckliga leveranserna i sig själva är dödliga. Barn med hjärnhinneinflammation kan till exempel överleva med hjälp av den rätta dosen antibiotika; i Irak dör dessa barn. "Fyra milligram räddar ett liv", sade doktor Mohamed Mahmud, "men alltför ofta tillåts vi inte använda mer än ett milligram." På sjukhuset som bedriver medicinsk undervisning dör ändå barn därför att det saknas blodpåsar och maskiner som separerar blodplättar: utrustning som är självklar på varje svenskt sjukhus. Reservdelar "kvarhålls" i New York, liksom kuvöser, röntgenutrustning och hjärt- och lungmaskiner. Klor, som används för att rena vatten, är belagt med införselförbud. På sjukhusavdelningarna luktar det bensin, eftersom desinficeringsmedel saknas och man ironiskt nog har gott om bensin.

 

Jag filmade

inne på en klinik medan läkarna tog emot föräldrar med barn, av vilka vissa var döende. Efter var-annan undersökning skrev onkologen doktor Lekaa Fasseh Ozeer, på engels-ka: "No drugs available." (Ingen medicin tillgänglig.) Jag bad henne skriva ner i min anteckningsbok en lista på de mediciner sjukhuset hade beställt men inte fått. I London visade jag denna lista för professor Karol Sikora, som i egenskap av chef för World Health Programmes cancerprojekt skrev följande i British Medical Journal förra året: "Den strålbehandlingsutrustning och de cellgifter och smärtstillande medel som begärts blockeras konsekvent av USA:s och Storbritanniens rådgivare till [sanktionskommittén i New York]. Det tycks finnas en ganska absurd föreställning om att sådana medel skulle kunna omvandlas till kemiska eller andra slags vapen."

Professor Sikora berättade för mig: "Alla dessa mediciner tillhör standardsortimentet. När jag kom tillbaka från Irak förra året gjorde jag tillsammans med en expertgrupp upp en lista på 17 mediciner som anses oundgängliga inom cancersjukvården. Vi informerade FN om att det inte fanns någon möjlighet att omvandla dessa mediciner till komponenter i kemiska vapen. Vi fick aldrig något svar. Det sorgligaste av allt det jag såg i Irak var barn som dog därför att det inte fanns någon möjlighet till cellgiftsbehandling och inga smärtstillande medel. Det föreföll vansinnigt att de inte ens kunde få morfin, det bästa smärtstillande medlet för cancersjuka. När jag var där hade de en liten burk aspirin som skulle räcka till omkring 200 patienter med svåra smärtor."

 

Den brittiska

regeringen har hävdat att Saddam Hussein hamstrar mediciner. Jag frågade Hans von Sponeck om detta: "De varor som kommer in i det här landet distribueras dit de ska", svarade han. "Vår senaste lagerinventering visar att 88,8 procent av alla humanitära förnödenheter har distribuerats." Detta bekräftades av representanter för Unicef, World Food Programme och FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO. Deras uppfattning är att om det hade varit till fördel för Saddam Hussein att undanhålla sitt folk nödhjälp, så skulle han ha gjort det. I stället har embargot i själva verket centraliserat och stärkt hans makt och ökat befolkningens beroende av regimen.

Det svenska folket borde, för de 200 barns skull som dör

varje dag, ställa frågan varför dess regering inte fördömt denna tysta förintelse.

Att filma i Irak var ett av mina svåraste uppdrag någonsin. Bortsett från att man tvingades se på hur barn dör en onödig död finns det en apokalyptisk atmosfär som förstärks av det cancerframkallande damm som blåser in från öknen i söder. Det beräknas att en majoritet av befolkningen i den södra delen av landet riskerar att drabbas av cancer på grund av de utspridda resterna av utarmat uran som amerikanerna och britterna använde på granater och missiler under kriget vid Persiska viken. I Kuwait sanerades slagfälten; i Irak har detta inte skett eftersom den utrustning som krävs är förbjuden enligt embargot.

Över detta hårt prövade land flyger Storbritanniens och USA:s bombplan i vad de kallar "flygförbudszoner": det vill säga, bara deras flygplan får flyga där. Nästan varje dag bombar de befolkade områden. I min film visar jag en intern FN-rapport som sträcker sig över en femmånadersperiod och som konstaterar att nästan hälften av offren för bombningarna är civila.

 

Bombningarna

har ingen grund i internationell rätt och de har aldrig godkänts av säkerhetsrådet. I New York konfronterade jag FN:s generalsekreterare Kofi Annan med detta bevismaterial, men allt han kunde säga, invirat i de vanliga diplomatiska dimslöjorna, var: "Var snäll och döm oss inte på grundval av [politiken gentemot] Irak."

En revolt på högsta nivå har emellertid börjat i FN, med ett antal länder som faller ur ledet och gör uttalanden mot embargot och vars företrädare flyger till Bagdad. Den franske utrikesministern Hubert Vedrine har sagt:

"Sanktionerna är grymma eftersom de bestraffar det irakiska folket. De är ineffektiva eftersom de inte slår mot regimen, som inte uppmuntras att samarbeta, och de är farliga eftersom de påskyndar det irakiska samhällets sönderfall." När ska den svenska regeringen, som har stött FN-embargot, höja rösten? Har inte Sverige ett rykte om sig att ha en självständig hållning i humanitära frågor?

Om det fortfarande är sant, borde det svenska folket, för de 200 barns skull som dör varje dag, ställa frågan varför dess regering ännu inte fördömt denna tysta förintelse.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg