Glöm allt du nyss trodde på
 

Glöm allt du nyss trodde på

DNet. 961123

"Planetens öde ligger i händerna på fyra hundra personer som alla känner varandra" - det säger en tysk industriledare om den gränslösa kapitalismen, och yttrandet stärker bilden av en globalisering som ohjälpligt lämnar demokratin och de nationellt organiserade fackföreningarna bakom sig. Det är bara det att yttrandet fälldes någon gång på 1910-talet.

När man börjar leta efter påståenden om att ekonomin nu lämnat den nationella nivån för all och evig tid så hittar man många de senaste hundrafemtio åren. I Emile Zolas roman "Den stora gruvstrejken" - utgiven 1885 - läxar gruvbolagets ledning upp de anställda på samma sätt som topparna i Ericsson eller ABB gör det i dag: alla era krav är omöjliga på grund av den internationella konkurrensen. När Keynes la fram sina idéer på trettiotalet var motargumentet att en internationaliserad ekonomi omöjliggör en expansiv inhemsk politik.

Under senare år har det skrivits oräkneliga artikar och ett växande antal böcker om den globaliserade ekonomin. När jag mer systematiskt börjar läsa en del av de där böckerna slår det mig att de är på väg att bilda en egen genre, med sina egna grepp - en "globaliseringslitteratur". Där finns de stora grandiosa perspektiven som tar andan ur läsaren och vädjar både till den apokalyptiska marxismen och en triumferande nyliberalism. En "ny tid" har brutit in, så glöm allt du nyss trodde på, särskilt idén om social jämlikhet. Den totala bristen på historiska perspektiv är slående; globaliseringen får drag av naturlag. Där finns för det andra också siffermystiken - det räcker med ordet "triljoner dollar" för att läsaren ska mjukna och falla på knä. Ett tredje drag i genren är att göra en fetisch av tekniken. I höstas gav Mattias Bergh ut ett reportage från Japan där han var på jakt efter det globala informationssamhällets hjärtpunkt. Berghs fascination inför tekniken gjorde honom nästan blind inför det japanska samhällets egenart - vilket effektivt påpekades av Yukiko Duke i en recension här i DN.

Ett annat drag i genren är den fullständiga frånvaron av andra sociala aktörer än kapitalets företrädare. Det är ingen slump att en av de böcker som behandlar globaliseringen på ett mer rimligt sätt kommer från Frankrike - "La nouvel age des inégalités", skriven av bland annat chefen för franska konjunkturinstitutet. Där hävdas visserligen att globaliseringen ökat, men att den överdrivs och att nationell reformverksamhet ännu är möjlig. Massprotesterna i Paris har sänt en tryckvåg genom den politiska sfären och tvingat fram lite nyktrare tonfall i en annan debatt.

Vare sig man läser Lissabonrapporten "Konkurrens och konsekvens", som kom för några år sen, LO:s omvärldsanalys "Rättvisans nya förutsättningar", de två tyska Spiegelreportrarnas "Globaliseringsfällan" eller Olle Wästbergs nyutkomna "Det tomma rummet" så märker man de gemensamma greppen. Man känner sig som en etnolog som ser hur olika vandringssägner valsar runt. Ta fallet med Swiss Air som ofta nämns. Att bolaget lagt sin telefonväxel i södra Indien blir det yttersta tecknet på att en ny era anlänt. Men att tex Stockholms taxi (eller taxiväxeln i GenËve) av språkskäl inte kan göra samma sak nämns inte. Det fruktansvärda med detta genrestyrda tänkande är att det utdefinierar varje kritik mot globaliseringstesen som inskränkt nationell. I ett OBS-inslag häromdagen fick lyssnarna veta att sådana som jag och Johan Ehrenberg förespråkar "nationalistiska" lösningar, när vi tror att det finns ett handlingsutrymme för regeringen att bedriva en mer expansiv politik. Nationalistiska lösningar? Hela mitt liv har jag avskytt allt vad nationalism heter, men när globalisering är på tapeten tillåts vilka kränkande tillmälen som helst. Själva ordet "global" har fått en oerhörd ideologisk makt. Det är ett av de där modeorden som från tid till tid invaderar debatten och bestämmer vad som får sägas. Jag kommer att tänka på vad Henrik Tikkanen en gång sa om ordet information. "Nu har jag fått all information. Nu vill jag veta vad i helvete det är frågan om." Göran Greider är författare