Sverige bör dra sig ur Kosovo
 

Ett år efter att Nato inledde sitt bombkrig mot Jugoslavien är situationen i Kosovo värre än någonsin. Men detta borde alla parter ha kunnat förutse ända sedan våren 1998, när USA lierade sig med den kosovoalbanska gerillan UCK. Sverige uppträdde tyvärr inte som en alliansfri stat under bombningarna och missade därmed chansen att spela en konstruktiv roll. Men nu är det dags för Sverige att dra sig ur Kosovo. Låt de närmast ansvariga reda upp den oreda de skapat. Det skriver Balkanexperten Kjell Magnusson.

DN Debatt 000320

--------------------------------------------------------------------------------

"Sverige bör dra sig ur Kosovo"

Det finns ingen anledning för svenska soldater att medverka i en operation som har spårat ur, skriver forskare.

För ett år sedan började Natos bombkrig mot Jugoslavien. Situationen i Kosovo är i dag värre än någonsin och kriget har skapat en farlig instabilitet i regionen som helhet. Det som hänt har allvarligt skadat tilltron till en internationell rättsordning och undergrävt FN:s legitimitet. Särskilt nedslående är att massmedierna i så hög grad blev ett instrument för manipulation och tom retorik.

Det råder inga tvivel om att presentationen av Rambouilletavtalet som en rimlig kompromiss var djupt missvisande. En förutsättningslös granskning kan inte komma fram till annat än att avtalet innebar Kosovos lösgörande från Jugoslavien. Till det kom det famösa Annex B som gav Nato rätt att röra sig fritt över hela det jugoslaviska territoriet.

När kritiken i vissa länder blev alltför besvärande visade det sig att den militära bilagan var förhandlingsbar och formuleringarna inte fick tolkas bokstavligt, som det hette i ett uttalande av en ledande diplomat. För att understryka att det inte var något märkligt med själva avtalet påstod andra att Jugoslavien skulle ha godtagit den politiska delen av Rambouilletavtalet.

Det finns inget stöd för ett sådant påstående. Var och en kunde via Internet konstatera att jugoslaverna på viktiga punkter hade principiella invändningar mot avtalstexten. Den 23 mars 1999 förkastade det jugoslaviska parlamentet Rambouilletavtalet och en Natoockupation, men förklarade sig berett att acceptera en internationell närvaro och medverka till långtgående autonomi i Kosovo.

I själva verket var detta konfliktens kärna. Jugoslaverna var villiga att diskutera just autonomi, men inte självständighet, medan albanerna vägrade att tala om något annat än självständighet. I stället för att ta itu med detta i och för sig mycket svåra problem ställde sig omvärlden bakom en lösning som i praktiken innebar självständighet, men påstod att det handlade om något annat.

Amerikanska diplomater har inte gjort någon hemlighet av att det var fråga om ett ultimatum. Den enda oklara punkten gäller huruvida USA räknade med att Jugoslavien skulle kapitulera omedelbart eller efter insatser av Nato.

Rent militärt var kriget ett fiasko. Den amerikanska underrättelsetjänsten och militärledningen varnade för att en bombkampanj skulle leda till en jugoslavisk storoffensiv mot UCK och sannolikt framkalla en enorm flyktingvåg. Man påpekade även att det utan marktrupper skulle vara omöjligt att förhindra en sådan utveckling.

Trots detta lät sig västvärldens politiker övertygas av den militanta falang som utgick från att Milosevic skulle ge upp efter några dagar. För Madeleine Albright och hennes meningsfränder var kriget uppenbarligen en symbolisk och psykologisk markering snarare än en militär aktion.

Experterna i USA:s utrikesdepartement hade inte räknat med jugoslaviskt motstånd och ingen var förberedd på flyktingströmmarna från Kosovo. Man fann sig emellertid snabbt och utnyttjade flyktingarnas tragiska belägenhet för att omdefiniera krigsmålen.

Plötsligt påstods att skälet till Natos angrepp var händelser som inträffat efter angreppet och märkligt nog kom denna Orwellska retorik att legitimera kriget. Det är genant att behöva påpeka det, men det finns inga bevis för att jugoslaviska styrkor skulle ha satt i gång en omfattande fördrivning av civila innan bombningarna började. Dessutom får man anta att politikerna i väst aldrig skulle ha påbörjat en bombkampanj om de verkligen hade befarat att kosovoalbanerna skulle utsättas för brutalt våld, för att inte tala om folkmord.

Men med benäget bistånd av medierna sammansmälte det som påstods hända under kriget med en förhistoria som redan glömts. Allmänheten kunde inte tro annat än att det pågick fruktansvärda och sedan längre planerade övergrepp där tiotusentals, ja kanske hundratusentals människor systematiskt mördades.

När myten om folkmordet hade etablerats fylldes ledarsidorna av spekulationer om en nära förestående markintervention. Man hade rätt i att detta var det enda som skulle ha kunnat påverka läget i Kosovo och att en intervention var den logiska konsekvensen av Natos propaganda. Men den bittra sanningen är att en markinsats aldrig diskuterades på allvar. Ett sådant projekt skulle ha tagit månader att förbereda och viljan att låta amerikanska liv gå till spillo var inte större nu än före kriget.

I stället fortsatte ett flygkrig som ur militär synpunkt var meningslöst. Eftersom taktiken gick ut på att minimera förluster kunde Nato helt enkelt inte slå ut de jugoslaviska stridskrafterna i Kosovo. Vad som återstod efter bombningar av fasta militära installationer var mål som kommunikationer, industrier och kraftförsörjning. Amerikanska militärer sade till och med offentligt att krigets syfte var att framtvinga en kapitulation genom att skapa olidliga förhållanden för civilbefolkningen.

Att kriget var ett monumentalt misslyckande kunde endast döljas av en intensiv propagandakampanj. Krigsslutet beskrevs allmänt som en seger och uppfattades som ett bevis för att det var möjligt att tvinga en motståndare på knä enbart genom bombningar.

Enligt alla oberoende bedömare lämnade emellertid de jugoslaviska trupperna Kosovo med relativt begränsade förluster. Man sade sig ha förlorat 13 stridsvagnar eller pansarfordon, och Nato har inte lyckats göra troligt att det skulle förhålla sig annorlunda.

Bilden av krigsslutet som en seger för Nato är felaktig även av andra skäl. I slutet av april stod det klart att USA var ute efter en kompromiss. Med Rysslands hjälp fördes förhandlingar med Jugoslavien vilka ledde till ett successivt närmande. Vid G 8-mötet i början av maj kom de ledande västmakterna och Ryssland överens om en lösning som också godtogs av Jugoslavien. Det var denna överenskommelse som utgjorde grunden för säkerhetsrådets resolution 1244 den 10 juni.

Resolutionen ger FN ansvaret för den civila och militära kontrollen av Kosovo. Världsorganisationen får mandat både att upprätta en interimistisk FN-förvaltning och att leda en internationell militär närvaro med "substantiellt" deltagande av Nato. Ingenstans nämns att fredsstyrkan ska stå under Natos befäl. Dessutom slås fast att jugoslaviska trupper efter viss tid ska återvända för att ta hand om gränskontroll och skyddet av serbiska kyrkor och kulturminnesmärken.

I resolutionen understryks vidare att Jugoslaviens suveränitet är okränkbar och ingenting sägs om en folkomröstning om Kosovos framtid. Allra minst ges Nato rätten att uppträda som ockupationsmakt i Jugoslavien. Det är uppenbart att denna överenskommelse på avgörande punkter skilde sig från Rambouilletavtalet och innebar betydande eftergifter från USA:s sida.

Vad som sedan hände är ett prov på manipulation i den högre skolan. Utan nämnvärda protester genomförde Nato en drastiskt omtolkning av FN-resolutionens innebörd och hävdade att alliansen fått mandat att leda Kfor. Ingen slogs av tanken att Natos handlande faktiskt stred mot säkerhetsrådets resolution och var ett flagrant bevis på FN:s totala maktlöshet. En svag generalsekreterare skulle ha behövt stöd av neutrala stater för att försvara resolutionens innebörd, men dessa var redan uppbundna.

Bilden av Rambouilletavtalet, förhandlingarna och krigets förlopp framgår ord för ord av tillgängliga källor. Vad vi där-emot inte vet mycket om är bevekelsegrunderna bakom USA:s agerande - om det från början rörde sig om en medveten strategi eller om det enbart var fråga om en serie fatala felbedömningar.

När situationen i Kosovo i dag beskrivs som ett misslyckande måste man ha klart för sig att detta är en direkt följd av en amerikansk politik som tog form våren 1998. Det var samarbetet mellan UCK och USA som ledde fram till Rambouillet.

Det var försäkringar från USA:s sida som fick UCK att slutligen skriva under avtalet, vilket blev signalen till den intervention som UCK hela tiden krävt. Under kriget uppträdde UCK som Natos allierade och efter kriget tilläts organisationen att obehindrat ta över makten i Kosovo. Om detta har företrädare för UCK talat helt öppet.

Det kaos som råder i Kosovo är med andra ord resultatet av en serie politiska beslut vilkas konsekvenser vid varje tidpunkt kunde förutses. Omvärldens handlande strider inte bara mot bättre vetande utan numera även mot beslut i säkerhetsrådet.

Det finns ingenting i FN-resolutionen som ger UCK rätten att överta den civila administrationen i Kosovo eller utgöra stommen i poliskåren. Än mindre finns mandat för gerillans omvandling till "Kosovos skyddskår", ledd av UCK:s överbefälhavare. Det mest flagranta brottet är att UCK i realiteten inte är avväpnat.

Det är lätt att gripas av en känsla av overklighet när man följer de olika stegen i utvecklingen och kanske behövs det en kommission även för att undersöka hur det politiska etablissemanget i Europa kunde hamna i en sådan återvändsgränd.

Sverige uppträdde tyvärr inte som alliansfri stat under bombningarna och missade därmed möjligheten att spela en konstruktiv roll i ett internationellt krisläge.

Med all respekt för att ett litet land inte kan föra en egen utrikespolitik och i synnerhet inte har råd att stöta sig med stormakter, är det ändå beklagligt.

Det finns egentligen ingen anledning för oss att stillatigande medverka i en operation som fullständigt har spårat ur. Varför ska vi ta ansvaret för ett projekt som så uppenbart strider mot våra grundläggande värderingar? Finns det något skäl till att Sverige ens indirekt ska finansiera etablerandet av en våldsregim med kopplingar till internationell brottslighet?

Låt de närmast ansvariga städa upp efter den oreda de ställt till med. Det är dags att dra sig ur innan det är för sent.

Kjell Magnusson