Sharon - Sheinerman
 

Israelisk hök går mot säker valseger

 DN 010202 Nathan Shachar

 Judarna bosatte sig i Israel 2.500 år före de första araberna. Att muslimerna 2.000 år senare valde vår förfader Abraham till en av sina profeter ger dem inga speciella rättigheter i detta land. Det gör inte heller Koranen, en bok skriven mer än tusen år efter Bibeln - och som inte nämner Jerusalem."

Detta är, på stående fot, Ariel Sharons åsikt i Palestinafrågan, en åsikt han delar med en del av den israeliska allmänheten. I nästa vecka blir denna åsikt av allt att döma israelisk regeringspolitik. Det är inte säkert att Sharon lyckas sätta någon djupare prägel på saker och ting - det mesta tyder på att Israel snart störtas i en ny valkampanj. Men i arabiska och europeiska huvudstäder kannstöps det ängsligt kring de perspektiv som öppnar sig nu då 1982 års ande slipper ur flaskan igen.

Sharon har stått i händelsernas centrum lika länge som Shimon Peres - de bägge har goda relationer och ser alltid till att skälla ut varandra så hövligt som möjligt - och han är den ende levande israel som kan tävla med Peres i fråga om nutidshistorisk betydelse.

Från första stund har Sharons bana varit kantad av kontroverser och blodiga skandaler, ända sedan en kommandooperation 1953 mot den palestinska byn Qibya på Västbanken, då 69 civila dödades. Sedan följde en våghalsig men omdiskuterad insats under kriget 1956; en brutal men effektiv kväsning av PLO i Gaza efter kriget 1967; en fantastisk fräckhet under oktoberkriget 1973 som gjorde honom världsberömd; den massiva koloniseringen av Västbanken 1978-81 och den dumdristiga invasionen i Libanon 1982, som gav hans egen karriär ett grundskott.

Ovanstående är bara ett axplock. För många israeler är det allra mest graverande att Sharon lyckats etablera sig som storgodsägare i ett land som inte erkänner privat jordbruksmark. Men hur många invändningar indignerade skribenter och fredsaktivister än staplar upp så kvarstår faktum: den israeliska allmänheten, som för ett halvår sedan slöt upp bakom premiärminister Ehud Baraks fredsplan, står i dag i begrepp att lägga sin röst i motsatt vågskål.

Vem är då denne fetlagde och, enligt malisen, giktbrutne åldring vars blotta namn får Israels fiender att tappa koncepterna? (I Egypten pågår sedan i november köpbojkott mot det tyska tvättmedlet Ariel.) Sharon föddes som A Sheinerman i jordbruksbyn Kfar Malal på Saronslätten 1928. Hans far kom från Moldavien och hans mor från Ukraina, och under den pågående valkampanjen har Sharon överraskat med att tala hygglig ryska under valmöten med invandrare. Sharons hemby var knuten till arbetarsionismen, men hans familj var dissidenter och fick smaka allt vad Rörelsen hade i beredskap för oliktänkande. Detta födde en bitterhet som predisponerade honom för nationalistlägret.

Det går inte att driva upp ett gott ord om privatpersonen Benjamin Netanyahu, Sharons svåraste rival inom Likud, inte ens från hans närmaste allierade. Sharon är däremot högt älskad av sina vänner, som beskriver honom som varm och lojal. Under sin tid som handels- och finansminister har han, som en latinamerikansk caudillo, utnyttjat alla möjligheter att genom tjänster och gentjänster etablera matnyttiga allianser. Han sägs sprida humor och trevnad omkring sig, men allmänheten får inte njuta av hans sällskapstalanger. Under valmöten och i tv är han stel, formell och alldeles förutsägbar, ständigt på sin vakt mot näsvisa journalister som vill fingra på såren från sommaren 1982 och andra ledsamheter.

Under Sharons härjningar i Libanon 1982 tävlade tillresta korrespondenter i att jämföra honom och hans försök till regional ommöblering med Bismarcks utrikespolitik 1860-70. Sämre parallell är svår att tänka sig. Bismarcks storhet låg i att han förstod att hålla isär två saker som Sharon gång på gång rört ihop: militär styrka och geopolitiskt inflytande. Sharons outlook är lånad från en mindre snillrik preussare, von Clausewitz, han som myntade den tokiga maximen om kriget som politikens fortsättning med andra medel.

Det var Sharons sagolika kap under 1973 års krig som omtöcknade hans omdöme och beredde vägen för 1982 års katastrof. När den israeliska armén befann sig i upplösning efter det egyptiska angreppet i oktober 1973 rafsade Sharon, som sårats i huvudet, ihop resterna av splittrade förband och organiserade, stick i stäv mot regeringens och generalstabens instruktioner, en landstigning på Suezkanalens Afrikasida. Den egyptiska tredje armén omringades och president Anwar Sadat var tvungen att söka omedelbart eldupphör.

Sharons tilltag sådde fröet till en rad gräl, som periodvis blossar upp. Men i allmänhetens och soldaternas ögon var han hjälten för dagen, en inspirerande kontrast till regeringens och försvarsledningens dästa arrogans. Ett mått på hans prestige var att han veckorna efter kriget lyckades, för första gången, samla de antisocialistiska partierna i en enda front, som fick namnet Likud.

När Likud i valet 1977 satte punkt för sextio år av arbetarsionistisk hegemoni utnämnde den nye premiärministern Menachem Begin Sharon till jordbruksminister. Från den positionen tumlade han om konfliktens geografi. Dittills hade de israeliska kolonierna på ockuperat område varit lätt räknade, spridda öar i ett palestinskt hav. När Sharon befordrades till försvarsminister fyra år senare löpte en sammanhängande arkipelag av bosättningar genom Västbanken och grep djupt in i palestinsk vardag.

1973 hade Sharon sett hur en resolut och djärv militär operation i ett slag givit Israel storpolitiska trumf på hand. Sharon ansåg att den tidigare premiärministern Yitzhak Rabin begått en svår blunder då han 1976 lät Syrien föra in styrkor i Libanon. Den enda libanesiska regering som kunde väntas ingripa mot PLO:s raketbeskjutningar av Israel vore en regering med goda relationer till Israel, menade Sharon. Det redovisade krigsmålet när han ledde Israel in i Libanon i juni 1982 var krossandet av den palestinska staten i södra Libanon. Men han hade två andra mål, som han behöll för sig själv: att sätta punkt för Syriens kontroll över den libanesiska inrikespolitiken och att installera en Israelvänlig regering i Beirut.

I ett par veckor såg det ut som om han lyckats. Israel smulade sönder det syriska flygvapnet, ett av världens största, på ett par dagar och drev efter svåra pansarslag bort syrierna från landsvägen Beirut-Damaskus. Den 25 augusti lämnade Yassir Arafat och PLO:s reguljära förband Beirut för att aldrig återvända. (Det berättas att en israelisk skarpskytt hade Arafat på kornet men att Begin i telefon vägrade ge Sharon grönt ljus.) Kata´eb-milisens ledare, den unge gangstern Bashir Jemayel, smordes till president och i början av september evakuerades de sista palestinska och syriska ställningarna kring Beirut.

Det behövdes ingen Bismarck för att inse att så galant låter sig inte militär övermakt omsättas till politisk hegemoni, inte i Libanon. Den 14 september dödades Sharons "vicekung" Jemayel och hela hans stab av en syrisk bomb. Tre dagar senare satte Sharon in Jemayels milis Kata´eb mot palestinska krypskyttar i flyktinglägren Sabra och Shatila. Men i stället för att leta efter vapen utkrävde milismännen en gruvlig hämnd för mordet på sin fallne ledare och mördade flera hundra civila palestinier.

Detta dåd vände den inhemska och världsopinionen mot Sharon, och efter hård press från president Ronald Reagan inledde Israel reträtten från Beirut. Men israeliska styrkor blev kvar i landet ända till i våras, med över tusen stupade bokförda sedan juni 1982.

Den israeliske historikern Yehoshua Porat har jämfört Sharon med Karl XII. I avsikt att lösa ett begränsat problem drogs han in i en kedja av komplikationer allt längre bort från utgångspunkten, och till ett pris som fick det egna landet på knä. I stället för det inkompetenta PLO, som endast kunde skjuta raketer, fick Israel Hizbollah på halsen, en bymilis som i dag är en av arabvärldens mest professionella stridande enheter. Som ett direkt resultat av Sharons felspekulation kunde Syrien 1990 erövra Beirut och förvandla Libanon till ett lydrike.

Det resoneras som bäst om kanske just Sharon är rätt man att sluta fred, eftersom bara han kan hantera en rasande bosättar- och extremistopinion. Strax efter att han kom till makten höll Charles de Gaulle ett berömt tal i Mostaghanem, där han tog sin hand ifrån de franska kolonisterna. Kolonisternas vrede över "sveket" kostade sånär de Gaulle livet, men han drog Frankrike ur Algeriet.

Inget tyder dock på att Sharon skulle vara en förklädd de Gaulle. de Gaulle placerade inte kolonisterna i Nordafrika, medan Sharon givit direkt order om att konstruera de flesta bosättningar. Han tror på koloniseringen, den är hans livsverk, och det ska mycket till för att han ska ändra åsikt.

AF 010206 Var med redan 1948 1948: Sharon leder som 20-åring en pluton under kriget. 1950-talet: Sharon leder en kommandoenhet som genomför hämndattacker mot palestinier. 1967: Leder en division under sexdagarskriget och utses till generalmajor. 1973 Har lämnat militären för politiken, men kallas tillbaka under Yom Kippur-kriget. Väljs senare samma år till parlamentet. 1975: Blir säkerhetsrådgivare till premiärminister Yitzak Rabin. 1981: Försvarsminister under Menachem Begin. 1982: Leder invasionen av Libanon. 1983: Tvingas avgå på grund av massakrer på palestinska flyktingar. 1985: Blir handels- och industriminister. 1990: Blir bostadsminister och bygger ut judiska bosättningar. 1997: Utrikesminister under Benjamin Netanyahu. 1999: Ledareför likudpartiet.

Höken Sharon lovar skapa fred TUMMEN UPP FÖR NY LANDSFADER Alla opinionsundersökningar tyder på att likudledaren Ariel Sharon blir Israels nye premiärminister i valet i morgon. Hans nya stil som landsfader tycks gå hem hos väljarna. Foto: AP NEW YORK. Han lät massakrera palestinska flyktingar i Libanon. Han sprängde palestinska hus, med kvinnor och barn, i Gaza. Mer än någon annan israelisk ledare personifierar Ariel Sharon våldet. Nu försöker han framstå som den trygge landsfadern som ska ordna fred om han i morgon väljs till Israels premiärminister. Ett val som avgör fredsprocessens framtid. Ironin kunde inte varit tydligare. Den 28 september förra året genomförde Sharon ett provokativt besök på Tempelberget. Ett besök som utlöste de senaste fyra månaderna av våld och samtidigt drog undan mattan för fredsprocessen. Tack vare den prestationen tvingade han fram det nyval som nu gett Sharon chansen att få leda landet. Opinionsmätningarna är deprimerande för sittande premiärministern Ehud Barak. Sharon leder med 20 procent. Försprånget är så stort att Barak verkar ha gett upp. De första femtio åren av sitt liv var Ariel Sharon soldat. Som liten pojke gick han ständigt beväpnad med en klubba som han flitigt använde mot palestinska inkräktare på familjens jordbruk nära Tel Aviv.

Sprängde hus med civila Han gick med i motståndsrörelsen Haganah i tidiga tonåren. Under sexdagarskriget 1967 blev han krigshjälte. Sharon la aldrig fingrarna emellan. I byn Kibbiya finns fortfarande bevisen kvar. 1967 lät Sharon spränga alla husen i byn. 69 civila, många kvinnor och barn, fanns kvar i husen och dog. Sharon påstår att han trodde husen var tomma. Som försvarsminister planerade han invasionen av Libanon 1982. Hundratals palestinska flyktingar slaktades i sina läger utanför Beirut. Sharon gjorde inget för att stoppa blodbadet och tvingades året efter att avgå. Men trots sin tendens till övervåld har han lyckats hålla sig kvar i den politiska toppen de senaste 25 åren, som minister eller rådgivare. Sharon är den hårda typen. Den arrogante judiske ledaren som skriker och hotar och räknar med att bli åtlydd. Ordet eftergift finns inte i hans vokabulär. När det historiska fredsavtalet slöts 1993 kallade Sharon det "ett fruktansvärt och farligt misstag". I valrörelsen har han visat upp ett helt nytt ansikte. I reklamsnuttar ses han lyfta upp och pussa små barn. Han försöker skapa imagen av en landsfader som tänker ordna fred - på sina egna villkor. Med sitt ljusgråa hår, fårade ansikte och gemytliga kroppshydda ser den 73-årige före detta generalen inte längre så farlig ut.

Tillbaka på krigets väg Att han skulle gå med på att dela Jerusalem anses otänkbart. Inte heller kommer han att tillåta att palestinska flyktingar återvänder. Chansen för ett slutgiltigt fredsavtal mellan Israel och palestinierna är därmed lika med noll. Uppenbarligen är det många israeler som längtar efter en stark man, som inte längre tror på Osloavtalets grundsten, att ge palestinierna land i utbyte mot säkerhet. Risken finns att de snart upptäcker att de valt en ledare som leder dem tillbaka på krigets väg.