Amnesty tiger
 

Barnen dör och Amnesty tiger

JOHN PILGER om en betydelsefull organisation på villovägar

AF 001005

Amnesty International har publicerat en märklig rapport med titeln Storbritanniens utrikes- och flyktingpolitik: en granskning av de mänskliga rättigheterna. När Kate Allen, Amnestys ordförande, intervjuades av BBC höll hon med om att Blairregeringen kunde tillgodoräkna sig "sju av tio" poäng när det gäller respekt för mänskliga rättigheter. Hon talade om New labours ansträngningar att göra de mänskliga rättigheterna till själva kärnan i utrikespolitiken. Förvånande nog hävdade hon att den nya politiken lett till "verkliga framgångar – inklusive den konstruktiva roll Storbritannien flera gånger spelat i samband med kriser runtom i världen ...".

Verkligen? Under de senaste arton månaderna har Blairregeringen överträffat sin konservativa föregångare genom att tre gånger bruka militärt våld utanför FN:s kontroll och i strid med internationell rätt. Det blodiga äventyret i Sierra Leone, under vilket ett fallskärmsregemente massakrerade 25 människor i deras eget land medan de undsatte andra brittiska soldater som infångats i samband med något suspekt, hemligt uppdrag, beskrivs som en "framgång".

Rapporten ignorerar fullständigt det faktum att mer än en halv miljon irakiska barn dött som en direkt följd av den sanktionspolitik som den amerikanska och brittiska regeringen bedriver, vilket dokumenterats av Unicef och flera andra organ.

Den nästan dagligen förekommande illegala bombningen av Irak, som utförs av det brittiska flygvapnet och i samband med vilken civila dödsoffer ofta rapporteras, ägnas tre rader under rubriken "orosmoment".

 

Det besynnerliga är att det mesta av budskapet och tonfallet i rapporten – det välvilliga Storbritannien som gör rätt men kunde göra det ännu bättre – motsägs av Amnestys egna pub-licerade fakta. För två år sedan läste jag högt för Derek Fatchett, som då var biträdande utrikesminister, ur ett Amnestydokument som listade 64 exportlicenser som utfärdats för försäljning av brittiska vapen till Indonesien, inklusive Hawk-flygplan, militära fordon för kravallbekämpning och maskingevär som användes för att meja ner människor i Östtimor, där en tredjedel av befolkningen hade dött. Storbritannien var, och är fortfarande, Indonesiens största vapenleverantör.

Efter att Tony Blair hade gråtit i Dunblane, den skotska stad där en man massakrerade barn och lärare i en skola, och sedan förbjudit handeldvapen i Storbritannien, fortsatte hans regering att sälja dem till länder där grymheter som den i Dunblane är vanliga. De flesta av dessa avtal om vapenförsäljning var dessutom hemliga, de omgärdades av lögner från utrikesministeriets ämbetsmän och de slöts inom några veckor efter det att utrikesminister Robin Cook proklamerat att hans utrikespolitik skulle innehålla en "etisk dimension".

Trots detta beskriver Amnesty Internationals "granskning" den brittiska regeringens "snabba internationella agerande i Östtimorkrisen" som en av dess "framgångar". Rapporten hänvisar här till att Storbritannien stödde att FN gick in i Östtimor förra året, men ingenstans nämns den avgörande roll det brittiska utrikesministeriet spelade när det gällde att i New York argumentera för att Indonesiens blodtörstiga "säkerhetsstyrkor" skulle övervaka folkomröstningen och dess efterspel. Detta innebar i praktiken ett utfärdande av dödsdomar mot oräkneliga östtimoreser som mas-

sakrerades av de militärstyrda miliserna.

Rapporten ignorerar också det faktum att Storbritannien, tillsammans med USA och Australien, förvarnades nästan i detalj om den indonesiska militärens planer på att sabotera folkomröstningen, men varken gjorde eller sade någonting till sin klient i Jakarta.

 

I fråga om Kosovo får Storbritanniens "konstruktiva roll i att få ett slut på [krisen] i Kosovo" status av "framgång". Vad gäller den etniska rensningen efter bombkriget av nästan en kvarts miljon serber och romer, under Natos överinseende, så nämns den ingenstans i rapporten. Inte heller nämns avslöjandet i augusti att de internationella rättsmedicinska teamen inte hade funnit bevis för något folkmord, vilket punkterade den propaganda som använts för att rättfärdiga bombningarna.

En talesman för Amnesty förklarade för mig att det omfattande lidandet i Irak hade utelämnats eftersom Amnesty aldrig tar ställning till sanktioner. Att göra det skulle tydligen äventyra organisationens "opartiskhet", vilket jag inte kan förstå. Eller kanske kan jag det. Han noterade också att "nästan halva världen" för närvarande är underkastad sanktioner som USA infört.

Ett av rapportens många självmotsägande påståenden är detta:

"Storbritannien spelar en viktig diplomatisk roll när det gäller att förhindra eller lösa konflikter utomlands, men misslyckas samtidigt med att kontrollera de brittiska mellanhänder som skickar vapen till länder som kan använda dem för att begå övergrepp."

Återigen visar Amnestys egna undersökningar att det inte råder något tvivel om att merparten av brittiska vapen och annan dödlig utrustning exporteras till länder som styrs av repressiva eller aggressiva regimer: i fallet Indien och Pakistan handlar det om grannländer på randen till krig. Storbritannien är världens näst största vapenexportör efter USA, och skickar mängder av vapen till platser där fattiga människor kämpar för att överleva under den "globaliserade" nyliberala politik som så ihärdigt förespråkas av den "konstruktiva" Blairregimen.

 

Efter att år ut och år in ha pub-licerat minutiösa rapporter som sammantagna visar att Storbritannien systematiskt begår brott mot de mänskliga rättigheterna, har Amnesty nu valt att spela det politiska kortet – genom att "uppmuntra vissa personer inom regeringen som är intresserade av mänskliga rättigheter", som man förklarade för mig.

Peter Hain är uppenbarligen en av dessa personer. Hain är Robin Cooks närmaste man. Hans skamliga utveckling från aktiv apartheidmotståndare till apologet för utrikesministeriet fortsätter. Hans entusiasm för folkmordssanktionerna mot Irak fick honom till och med att nyligen vägra förse parlamentet med en lista på de brittiska företag som under de konservativas styre försåg Saddam Hussein med den teknologi han behövde för sina massförstörelsevapen.

En av svårigheterna för Amnesty är att från och med organisationens grundande 1961 har dess proklamerade opartiskhet, "oberoende av alla regeringar ... oavsett ideologi", varit starkt influerad av en slags liberalism med ideologiska rötter i det kalla kriget. Efter det kalla krigets slut har det människorättsliga språkbruket stulits; olika varianter av "mänskliga rättigheter", som till exempel "humanitär intervention", används nu av de rika stormakterna, i synnerhet den enda supermakten och dess brittiska adjutant, som kamouflage för deras strävan att gagna sina egna materiella och strategiska "intressen". Som en i vanlig ordning väl underbyggd Amnestyrapport nyligen visade har Storbritannien ingått sitt största vapenförsäljningsavtal med den avskyvärda regimen i Saudiarabien, som avrättar människor för äktenskapsbrott.

Världen har förändrats sedan Amnesty samlade goda liberala människor runtom i världen för att skriva till regeringar å samvetsfångars vägnar.

Att falskeligen tillskriva en brittisk regering godhet, trots att denna regering bedriver ett lätt igenkännligt, om än något maskerat, imperialistiskt projekt, är knappast värdigt en så betydelsefull organisation som Amnesty; och vad värre är, det undergräver dess trovärdighet. Alltför många människor som saknar möjlighet att göra sin röst hörd är beroende av den.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg