Låt nazisternas argument förgöra dem själva
Söndag 21 december 1997
Vad som är mest förbjudet, förändras hela tiden. För några
hundra år sedan var det bokstavligt talat livsfarligt att antyda
åsikter som gick emot svenska kyrkan. I bästa fall blev man
landsförvisad på livstid. För lite mer än hundra år sedan kunde man
dömas till döden för majestätsbrott.
Det hände till exempel publicisten och teatermannen Anders Lindeberg
i Stockholm 1834. Lindeberg skrev att Karl XIV Johan handlade
lagstridigt, som inte tillät Lindeberg att öppna en teater som kunde
konkurrera med kungliga Dramaten. Lagen om majestätsbrott fanns kvar
långt fram i vår tid, till 1948. För några årtionden sedan var det
mycket riskabelt att skriva texter som kunde tolkas som "oanständiga".
Författare som skrev "snuskiga" texter åtalades, deras
böcker drogs in, ansvariga utgivare släpades inför rätta. Det var
på den tiden föräldrar knappast vågade nämna ord som skilsmässa i
barnens närvaro och det var en fruktansvärd skandal om det kom fram i
en familj att någon av barnen var "sån..." det vill säga
homosexuell. Sådant talade man absolut inte om när de yngre barnen ens
var i samma hus.
Tiderna förändras. I dag finns det få sexuella tabun. Det enda
förbjudna, med rätta, är barnpornografi. Alla andra varianter kan
skrivas om och demonstreras offentligt utan större rabalder. Svordomar
osar i radio och TV och till och med på kultursidorna kan man skriva
skit i rubriken, utan att prenumerationerna sägs upp. I dag är helt
andra saker det mest förbjudna. Rasism och rasistiska åsikter till
exempel. De enda anonyma brev jag får är sådana som tar upp
invandrarfrågor. Det är inte bara rasande rasister som skriver anonymt,
även välformulerade, lugna sansade personer, som vågar tänka tankar
utanför den politiskt korrekta linjen, skriver ofta anonymt. De brukar
tillägga att de inte vågar sätta ut sina namn, "eftersom detta
är en så het potatis och jag är rädd om jobbet", som den
senaste i raden formulerade sig. Det verkar som bland det mest
förbjudna i Sverige i dag är att offentligt säga att man tycker att
vi har tagit emot för många invandrare från exotiska länder på för
kort tid. Mellan skål och vägg, säger svenskar detta i nästan varje
hem, men offentligt vågar få säga det. Sådana åsikter jämställs
med nynazistiska åsikter och allt som rör vid nynazism är i vår tid
det mest förbjudna. Reaktionerna mot doktoranden som bjöd in en
nynazist till universitetet är typiska tecken på hur laddat ämnet är.
Obegripligt laddat tycker jag.
Självklart ska studenterna få höra en nynazist. Av samma skäl som
de ska få höra en extrem kommunist, en buddist eller varför inte en
rabiat nykterist. Att kasta sig över doktoranden, som inbjöd nazisten,
verkar lika begåvat som att kasta sig över mikrofonen genom vilken de
förhatliga åsikterna uttalades. Den stora allmänheten har varken
fått veta vem nynazisten var eller vad han yttrade som var så farligt
att Sveriges akademiska ungdom inte kan klara av argumenten utan tros
vandra i väg nysmittade av förhatliga åsikter. För övrigt är det
obegripligt varför studenterna själva inte reagerade vid "informationstillfället".
Jag trodde meningen med akademiska studier var att man skulle lära sig
att bemöta och pröva argument och åsikter. Hur kan man bekämpa
nynazisterna om man inte får veta hur de tänker? Den upphetsade
debatten har förmodligen dramatiskt ökat intresset för nynazisterna
och gjort deras åsikter lockande och farligt intressanta för en hel
del ungdomar. Släpp fram nazisterna, låt dem tala offentligt, om de
har någon talkunnig bland sina led. Låt deras egna argument förgöra
dem själva. Den taktik man nu har valt ger dem bara konstgjord andning.