Tiden talar för Attac
 

Tiden talar för Attac

Attac kritiserar nyliberalismen, skatteparadisen, spekulationsekonomin, fondkapitalismen – och frihandeln för att den inte är fri. Det gör Attac farligt och tvingar fram brösttoner från nyliberaler som Alf Svensson. Tyvärr står tonläget i omvänd proportion till deltagarnas kunskaper, skriver nationalekonomen Claes Croner och uppmanar vetenskapliga kollegor att göra sina röster hörda.

 

snabbfakta 

 Attac är en förkortning av l'Association pour la Taxation des Transactions finacières pour l'Aide aux Citoyens (Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa).

 Attac grundades i Paris hösten 1998 på initiativ av Ignacio Ramonet, chefredaktör på Le Monde Diplomatique.

 I dag och i morgon bildas Attac Sverige vid ett möte i Stockholm (ABF-huset och Sergels Torg). Bland deltagarna: Leif Pagrotsky, Sven Lindqvist, Per Gahrton, Kenneth Hermele, Agneta Stark.

 Mer information finns på: www.attac.nu. 

 

När frihandeln kritiseras, som av folkrörelsen Attac, blir det stort hallå. Attac står för ett blygsamt förslag att belägga internationella valutatransaktioner med en omsättningsskatt på 0,05 procent – en halv promille. Det var 1972 som förslaget först väcktes av den amerikanske nationalekonomen James Tobin, professor på Yale och ingen kritiker av frihandeln. Tobin föreslog då en skatt på 1 procent.

  Men också en så löjligt låg ”valutamoms” som 0,05 procent skulle lösa många problem. Den skulle ge närmare 40 miljarder dollar per år, nästan 4/5 av världens samlade bistånd till de fattiga länderna (54 miljarder dollar 1998) eller 1/15 av alla utlandsinvesteringar (620 miljarder dollar). Den skulle med råge betala Världsbankens förslag till skuldavskrivning för de mest skuldtyngda länderna (28 miljarder dollar år 2000).

  Attac är dock mycket mer än Tobinskatten. Rörelsen kritiserar nyliberalismen, skatteparadisen, spekulationsekonomin och fondkapitalismen. Och Attac kritiserar inte frihandeln för att den är fri, utan för att den inte är det. Det gör Attac farligt och det är därför nyliberalerna i Sverige tar till brösttoner – som i uppropet ”Dags att stoppa huliganerna” av Alf Svensson med flera (Dagens Nyheter 26/9 2000).

  Tyvärr står tonläget i debatten i omvänd proportion till deltagarnas kunskaper. Få nationalekonomer av facket deltar. Det är synd. Inom nationalekonomin har frihandelns för- och nackdelar diskuterats i tre sekler och de flesta nationalekonomer är frihandelsförespråkare – under vissa förutsättningar.

  Svenska nationalekonomer räknas till de viktigaste frihandelsteoretikerna. Heckscher och Ohlin är namn som ekonomistuderande världen över känner till. Det så kallade faktorsutjämningsteoremet, känt som Heckscher-Ohlin-teoremet, är något alla ekonomistudenter kan. (Fråga Alf Svensson och de vulgära frihandelsförspråkarna, vad teoremet säger. De vet inte, tro mig).

  De tre svenska nationalekonomerna var också politiskt verksamma. Heckscher och Ohlin var liberaler, den senare folkpartiledare 1944-67. Gunnar Myrdal, nobelpristagare liksom Ohlin, och en av frihandelsdoktrinens mer kända kritiker var bland annat socialdemokratisk handelsminister och ledande välfärdsideolog. Myrdals An International Economy (1956) har översatts till många språk. Före detta socialdemokraten Bo Söderstens läroböcker i internationell ekonomi används också flitigt.

  Frihandelsdoktrinen, sådan den formulerats av de klassiska nationalekonomerna från Adam Smith till David Ricardo och John Stuart Mill, blev vid 1800-talets början den progressiva industriborgarklassens vapen mot jordägare och lantadel som ville ha fortsatt tullskydd för jordbruket. Kampen mellan frihandelsvänner och protektionister fördes med olika intensitet i alla nu utvecklade länder. Än idag förespråkar jordbrukare och deras organisationer i de rika länderna protektionism i olika former, särskilt skydd mot billiga u-landsprodukter. Liknande krav framförs av bland andra textilindustrins företrädare; de vill ha skydd mot lågprisimport främst från Asien och Latinamerika.

  Det är med frihandeln som med den fria konkurrensen: i teorin är den bra – men praktiken ligger långt från den goda teorin. Bägge bygger på några viktiga förutsättningar. Frihandel och fri konkurrens leder till god (”optimal”) resursallokering om det råder fri entré och sorti på marknaden, om sikten är fri (”perfect foresight”), om produktionsresurserna är delbara och om skaleffekterna och de externa effekterna är begränsade. Marknaden skall vara öppen för alla, monopol eller karteller får inte förekomma. Resurser skall kunna omfördelas när ny information kommer fram, till exempel om investeringsmöjligheter på annat håll. Miljöeffekter och andra så kallade external diseconomies skall begränsas eller bäras av producenten.

Så är det i teorin. Men inte i verkligheten. Globaliseringen har visserligen ökat resursrörligheten, tillgängligheten och informationen så att verkligheten närmat sig teorins postulat. Men inskränkningar förekommer: handelsblock, karteller, oligopol, monopol, oönskade miljöeffekter.

   Inskränkningarna kan anmälas och sanktioneras av antitrustorgan, som inte minst i USA – ”monopol-kapitalets” förlovade land – har stor makt. Miljöbrott kan lagföras. Men kampen mot kapitalets inneboende koncentrationstendenser är ojämn. Världen är lika långt från fri konkurrens och frihandel år 2000 som den var år 1900.

 

Värdshandeln har vuxit snabbt. Den omfattar idag cirka 7 biljarder dollar. Världsexporten, som 1990 var knappt 4 biljarder dollar, hade vuxit till 6,7 biljarder 1998. Härav kom endast 210 miljarder, eller 3 procent, från de fattiga u-länderna. 70 procent av världsexporten kom från i-länder och gick till andra utvecklade länder. U-länderna är marginaliserade från världshandeln och åtnjuter inte många av frihandelns fördelar. Sveriges export motsvarar hälften av exporten från fattiga u-länder och USAs export är nästan fyra gånger så stor.

  Värdshandeln är assymetrisk; stora handelsblock dominerar, 500 storföretag står för 70 procent av världshandeln, internhandeln är dominerande. Bakom statistiken om handeln mellan länder döljer sig handel mellan och inom storföretag. Enligt vissa uppgifter motsvarar denna internhandel närmare hälften av världshandeln. Storföretagen köper av sig själva – och säljer till sig själva. Inte konstigt att det är storföretagens intresseorganisationer som framträder som ”frihandelns” ivrigaste förespråkare.

  Med globaliseringen har finansiella transaktioner utan direkt relation till varuhandeln ökat i omfattning. De uppskattas nu till 180 miljarder dollar per dag, 1 700 miljarder kronor. Jämför med de kanske 200 miljarder kronor per dag som världshandeln med varor och tjänster omsätter. ”Finanskapitalet” dominerar i dag världshandeln i en omfattning som inte ens de radikala marxistiska tänkarna Hilferding och Luxemburg kunde drömma om för hundra år sedan.

  Det är vetenskapens uppgift att tillföra elementa ur teori och empiri för att föra den offentliga debatten framåt. Nationalekomisk teori visar bland annat vilka förutsättningar som gäller för att fri konkurrens och frihandel skall leda till en bättre resursfördelning och välfärd. Få av dessa förutsättningar uppfylls i verkligheten. Det hindrar inte att man som nationalekonom måste försvara fri konkurrens och frihandel. Men man måste samtidigt klargöra vilka hinder som föreligger för att de teoretiska postulaten skall kunna förverkligas.

Vad gäller frihandeln kan hindren synas oöverstigliga. Världshandelns assymetri, koncentration till ett fåtal länder och företag, internhandelns omfattning, förekomsten av monopol och karteller, omfattningen av finansiella transaktioner eller spekulation och alla oönskade sidoeffekter av handel och investeringar gör att frihandelns försvarare har en svår uppgift.

Tiden talar för Attac. Claes Croner nationalekonom och konsult tidigare expert på OECD i Paris och i olika FN-organ