Israeli apartheid
 

Kollektiva straff - en del av krigets vardag

AF 010212 Gunnar Fredriksson

Om man vill förstå läget i Mellanöstern är det bättre att ta reda på vad som händer enskilda människor i de ockuperade områdena än att lyssna på retorik om fredsprocesser. Vi måste försöka föreställa oss vad det betyder att i sitt eget land ha en hårdför militärmakt över sig. Historien visar att alla koloniserade folk gör uppror. I vad som skulle vara palestinska områden och en framtida palestinsk stat härskar en överlägsen israelisk militärmakt. Bosättningarnas folk samverkar med Israels militär och polis i kampen mot palestinierna. Från FN, EU och till och med från Göran Persson hörs kritik mot Israel för "övervåld". Ett konkret exempel är följande. I januari dödades en israelisk bosättare i Gaza, som är palestinskt men där bosättare envisas med slå sig ner. Efter detta stängde de israeliska myndigheterna området, så att palestinier inte kunde nå sina jobb och den flygplats som kallas palestinsk stängdes.

Det var den femte blockaden av området. Sedan oktober i fjol har arbetslösheten ökat från 11 till 50 procent, fattigdomen, (mindre än 100 kronors konsumtion om dagen) ökat från 21 till 32 procent. 85 procent av befolkningen har nu enligt FN behov av hjälp. Israels armé har klyvt Gaza i tre delar för att behärska området. Studenter i söder kan inte nå sitt universitet i norr, medicinsk personal och läkemedel kan inte nå sjukhus i söder. I södra Gaza förstörde armén skördar, bevattningssystem och hus som ägdes av palestinier. Armén kom med grävskopor och förstörde hus och odlingar av citrus- och olivträd. Armén bygger samtidigt nya vägar avsedda för de judiska bosättarna som därmed definitivt blir militära stödjepunkter och omringar de eländiga palestinska byarna.

Detta är verkligheten och det är en process som intensifieras och som har pågått i åratal. "Israelerna är blinda för det palestinska perspektivet", skriver den liberala engelska tidningen Economist. "De flesta vet ingenting och vill ingenting veta." Araber som är israeliska medborgare diskrimineras systematiskt. Deras kommuner får mindre pengar, utbildningen är sämre, arbetslösheten högre, de får inte köpa jord och så vidare. Tidigare röstade de på arbetarpartiet men i år la de ner sina röster. Det berodde inte minst på vad som hände i höstas då araber i norra Israel demonstrerade till förmån för sina landsmän på de ockuperade områdena. Israelisk polis dödade 13 av demonstranterna. Israels krigföring innefattar vad som kallas kollektiva bestraffningar. Folk som aldrig deltagit i stenkastning tvingas ändå stå ut med trakasserier och förödmjukelser varenda dag vid olika vägspärrar och andra hinder så att de inte kan nå sina städer, byar och arbetsplatser. Jag läser om hur bönder har fått sina citrusfält, olivlundar, mandelträd och växthus jämnade med marken därför att en handfull judiska bosättare kräver att en väg ska byggas åt dem. Och om hur bönder trots lämpligt regnväder förbjöds att så sin säd. Det är "högst osannolikt att människor glatt skulle acceptera att förslavas", skrev Edward Said (palestinier, litteraturprofessor i USA) härom dagen i Aftonbladet. Men det är den här sortens "stat" som palestinierna med tacksamhet borde acceptera, enligt majoriteten av de israeliska väljarna. De lever i en fantasivärld. Arafats styre är korrumperat men det är ett problem som inte löses med den här politiken. Om inte Israel avbryter sina kollektiva straffåtgärder kommer det palestinska samhället att bryta samman, sa nyligen USA:s ambassadör i Israel. Men "araber" förstår bara våld, säger Sharons anhängare. Och nu krävs att ett folk som fördrivits från sitt land ska göra ännu fler eftergifter. Vad det handlar om, i grym och motbjudande klartext, är fortsatt militär ockupation, apartheid, palestinska inhägnader av bantustantyp och ett Israel som allt färre vill beteckna som en demokrati.