I dag firar släkten Bernadotte 190 år på tronen. Men nu är dess dagar räknade, så också den svenska monarkins. Europas strängaste behörighetskrav har ersatts med de mest generösa. När kronprinsessan gifter sig försvinner inte bara Bernadottarna som kungaätt. Nyordningen skapar också ett eldorado för "wannabes" inom överklassen som svenskarna inte kommer att acceptera. Ena utvägen är att Victoria avstår sin plats till förmån för Carl Philip, den andra är republik. Avgörandet ligger i kungens hand. Det skriver forskaren och författaren Per Andersson.

--------------------------------------------------------------------------------

 

"Victorias giftermål slutet för monarkin"

Forskare på Bernadotteättens 190-årsdag: Om kronprinsessan inte avsäger sig tronen hotas monarkin.

I dag är det 190 år sedan Sverige fick en ny kungaätt, Bernadotte. Nu står riket åter inför det extraordinära att byta ut den släkt som tillsätter statschef. I historien har sådana händelser föregåtts av stor dramatik. Nu, i demokratins tidsålder, sker det utan ens någon debatt.

Avgörande är kronprinsessan Victorias giftermål, en statsangelägenhet som den offentliga dagordningen förbigått som en privatsak. Hennes man blir stamfar för Sveriges nya kungaätt, en roll förunnad få som Birger jarl, Gustav Vasa och Jean Baptiste Bernadotte.

Genom ändring av successionsordningen (SO) 1980 har svenska folkets valda ombud mindre makt än någonsin över vem som hamnar på tronen. En borgerlig majoritet genomdrev ändringen under protester från både vänster och höger och utan insikt om konsekvenserna på längre sikt. De nya reglerna riskerar en flagrant konflikt med grundläggande demokratiska värden.

Den logiska följden blir att monarkin avskaffas och att hela statsskicket därmed måste omprövas, med nyordning för maktfördelning mellan de högsta statsorganen, regeringsbildning, statsministerns och talmannens ställning, presidentval och så vidare.

Ingen demokrat skulle uppfinna ett ärftligt statschefsämbete. En stat behöver en funktionär som främsta företrädare, för inre samhörighet, kontinuitet och yttre kontakter. Det naturliga i en demokrati är att denne väljs. Samtidigt är ambitionen att representera hela folket och stå över särintressen, vilket är svårt när en del väljare röstat på någon som inte blev vald.

Då har den demokratiska monarkin visat sig funktionell. Man utnyttjar den legitimitet och historiska substans som ett furstehus ackumulerat, klär av monarken all politisk makt och överlåter på naturen att utse statschef enligt en biologiskt grundad arvsprincip. Monarken - den främste bland likvärdiga medborgare som står medan politiker och deras verk faller - har fått en ny samhällsfunktion: att tjäna demokratin och dess stabilitet. Så hör de sju monarkierna i nordvästra Europa till de mest stabila demokratierna i världen.

Konstitutionell monarki är inte självklart mer odemokratisk än val mellan kapitalstarka eller organisationsuppbackade presidentkandidater. Det är folket eller dess valda ombud som har utsett eller bekräftat det furstehus inom vilket tronen skall ärvas. Sveriges riksdag bekräftar också monarkin varje år genom att avslå vänstermotioner om republik. Spanien visar att monarken till och med kan driva fram demokratin och bli dess aktiva garant.

Monarkins berättigande i en demokrati grundas på det kungliga husets avskildhet och oberoende i förhållande till folket. Historien har åstadkommit ett unikt befolkningsskikt av fursteätter, som styrt Europa under det senaste årtusendet. Genom att de furstliga konsekvent gift sig med varandra räknar de i princip inte släktskap med medborgarna i övrigt. Monarkin förutsätter också stabila, konsekventa och entydiga principer för vilka som är behöriga att ärva tronen och i vilken ordning.

Arvmonarkins metod att utse statschef innebär att man på tronen placerar en ätt, inte primärt en person. Ämbetet går till en första ättemedlem och sedan en avkomling åt gången. Det kungliga huset utgörs av statschefen och de arvsberättigade, som utmärks med titlarna prins och prinsessa.

Ätten är enligt den etablerade europeiska fursterätten agnatisk, det vill säga består av stamfadern och de män och kvinnor som härstammar på obruten manslinje från honom. Det funktionella skälet är systematiskt: varje person tillhör endast en ätt. En kognatisk avgränsning - samtliga ättlingar till stamfadern - medför risk att bli tronberättigad i flera länder samtidigt. Ätten kunde lika gärna definieras genom obruten kvinnolinje, men det val som logiken lever med gjordes i en patriarkalisk tid. Agnatisk tronföljd utesluter ingalunda att kvinnor ärver tronen.

Att inneha tronen eller vara arvsberättigad är inte endast ett privilegium. Det innebär också att vara underkastad krav för att garantera kungahusets nödvändiga oberoende. Fram till 1980 gällde att en arvinge skulle vara en agnatisk, biologisk, inomäktenskaplig, manlig och lutherskt bekännande avkomling, född i furstligt och av regeringen och kungen godkänt gifte och "uppfödd" inom riket. SO:s ursprungliga förbud mot gifte med "enskild svensk eller utländsk mans dotter" kunde inte rubbas ens av kungens samtycke, och för prinsessors gifte gällde: "ej må det någonsin tillåtas med svensk man".

1970-talets politiska ingenjörskonst besegrade i ett slag ett tusenårigt europeiskt kulturarv genom att avskaffa de två mest grundläggande kraven: agnatisk härstamning och jämbördigt gifte. Aktionen hade populistiska drag: könsmässig och social jämställdhet. Den senare nås naturligtvis inte med en institution som bygger på avskildhet från folkflertalet. Jämställdhet mellan könen hade kunnat nås med agnatisk tronföljd för både män och kvinnor. I själva verket var dock avsikten att utvidga mängden tronberättigade för att säkra den monarkiska statsformen, som länge hotats av bristen på prinsar.

Konsekvenserna av att gå från Europas strängaste behörighetskrav till de mest generösa övervägdes egentligen inte. Någon politisk enighet nåddes inte heller. Till och med kungen invände mot den kognatiska tronföljden.

Förespråkarnas argument byggde på en sammanblandning av offentlig och privat rätt - det som gäller vanliga medborgare skulle återspeglas i kungahuset. Men flertalet skillnader kvarstår: Vanliga svenskar ärver inte statliga ämbeten. Adoptivbarn och barn födda utom äktenskap har samma rätt som andra. Religionsfrihet råder. En äktenskapspartner behöver inte godkännas av föräldrarna, regeringen eller ens kommunstyrelsen. En sambo är ofta likställd med en äkta make, i Finland till och med som officiell hälft till statschefen. Barn får växa upp utomlands. Men det är fortfarande omöjligt för en muslim att bestiga tronen, göra sin registrerade partner till drottning och efterträdas av sitt adopterade eller utomäktenskapliga barn. Själva idén med monarkin är att det ställs särskilda krav på kungahuset.

Ändringen av SO bjöd på sensationell retroaktiv lagstiftning under JK:s protest. Riksdagen beslutade helt enkelt att avsätta kronprinsen Carl Philip och på sikt hela kungaätten, precis som vid statskuppen 1809. Den gången banade det väg för ätten Bernadotte, nu gör den sorti.

Genom att varken furstlig börd, agnatisk härstamning eller kön längre begränsar kungahuset kommer Sverige med tiden att bli en nation av prinsar och prinsessor. Alla ättlingar till Carl XVI Gustaf blir tronberättigade. Motsvarande efter 1900-talets förste kung Oscar II skulle i dag innebära uppemot 300 prinsar och prinsessor. Efter Gustav Vasa är antalet minst 100 000!

Därmed förloras kungahusets exklusivitet och incitamentet för att ha en monark som statschef. Samtidigt har riksdagen i sin extrema kortsiktighet lagt grunden till ett privilegiesystem och en ny bördsöverklass i Sverige, som gör monarkin direkt oförenlig med demokratin. Man har skapat ett eldorado för wannabes, där inte alla medborgare har samma förutsättningar att närma sig rikets högsta ämbete. Detta kommer självfallet inte att accepteras av svenskarna. Utvägen blir att alla ges samma chans att både välja och bli valda till statschef, dvs republik. Så har 1980 års grundlagsfäder gjort monarkin sin björntjänst.

Monarki utan bördsgarantier är lika odemokratiskt som republik utan allmän rösträtt. Om man vill utnyttja monarkin som lösning på statschefsfunktionen, måste man ta hela det "koncept" som historien tillhandahåller.

Victorias giftermål gäller i första hand att utse en ny kungaätt. Urvalsramen är framför allt åtta ätter som alla innehaft kejsarvärdighet. Den genom tiderna främsta i Norden är Oldenburg, som nu innehar tronen i Danmark och Norge och är tronföljare i Storbritannien. Den har regerat i Sverige, Finland, Island, Ryssland och Grekland samt varit aktuell som svensk tronföljare vid flera tillfällen.

Hennes alternativ är begränsade. Ett skulle bana väg för en ny union: Haakon Magnus av Norge, den som har mest inte bara norskt utan också svenskt och danskt kungligt blod. Oldenburg rymmer även Nikolaos av Grekland och Paul av Oldenburg. Övriga kandidater är Georg Friedrich av Preussen, Hubertus av Hohenzollern, Heinrich av Hessen, Bernhard av Baden samt - de enda med svenskt modersmål och medborgarskap - Andreas och Max av Liechtenstein.

En utgång är att Victoria avstår sin plats till Carl Philip, exempelvis för att gifta sig mot kungens vilja eller erkänna sin brors äldre rätt till tronen. Bernadotte kan då fortsätta regera enligt 1810 års avtal.

Riksdag och regering har gjort sig maktlösa i monarkifrågan. Det är opinionsmässigt omöjligt att säga nej till ett icke jämbördigt gifte. Endast kungen kan genom sin s k husmakt enligt SO garantera denna nödvändiga betingelse för den demokratiska monarkins fortbestånd. De folkvalda har därmed tillagt kungen ett avgörande inflytande på det framtida statsskicket. Det är större makt än en svensk kung haft på snart ett århundrade.

Per Andersson

DN DEBATT 21/8 2000