I dag firar släkten Bernadotte 190 år på tronen. Men nu är dess
dagar räknade, så också den svenska monarkins. Europas strängaste
behörighetskrav har ersatts med de mest generösa. När kronprinsessan
gifter sig försvinner inte bara Bernadottarna som kungaätt.
Nyordningen skapar också ett eldorado för "wannabes" inom
överklassen som svenskarna inte kommer att acceptera. Ena utvägen är
att Victoria avstår sin plats till förmån för Carl Philip, den andra
är republik. Avgörandet ligger i kungens hand. Det skriver forskaren
och författaren Per Andersson.
--------------------------------------------------------------------------------
"Victorias giftermål slutet för monarkin"
Forskare på Bernadotteättens 190-årsdag: Om kronprinsessan inte
avsäger sig tronen hotas monarkin.
I dag är det 190 år sedan Sverige fick en ny kungaätt, Bernadotte.
Nu står riket åter inför det extraordinära att byta ut den släkt
som tillsätter statschef. I historien har sådana händelser
föregåtts av stor dramatik. Nu, i demokratins tidsålder, sker det
utan ens någon debatt.
Avgörande är kronprinsessan Victorias giftermål, en
statsangelägenhet som den offentliga dagordningen förbigått som en
privatsak. Hennes man blir stamfar för Sveriges nya kungaätt, en roll
förunnad få som Birger jarl, Gustav Vasa och Jean Baptiste Bernadotte.
Genom ändring av successionsordningen (SO) 1980 har svenska folkets
valda ombud mindre makt än någonsin över vem som hamnar på tronen.
En borgerlig majoritet genomdrev ändringen under protester från både
vänster och höger och utan insikt om konsekvenserna på längre sikt.
De nya reglerna riskerar en flagrant konflikt med grundläggande
demokratiska värden.
Den logiska följden blir att monarkin avskaffas och att hela
statsskicket därmed måste omprövas, med nyordning för
maktfördelning mellan de högsta statsorganen, regeringsbildning,
statsministerns och talmannens ställning, presidentval och så vidare.
Ingen demokrat skulle uppfinna ett ärftligt statschefsämbete. En
stat behöver en funktionär som främsta företrädare, för inre
samhörighet, kontinuitet och yttre kontakter. Det naturliga i en
demokrati är att denne väljs. Samtidigt är ambitionen att
representera hela folket och stå över särintressen, vilket är svårt
när en del väljare röstat på någon som inte blev vald.
Då har den demokratiska monarkin visat sig funktionell. Man
utnyttjar den legitimitet och historiska substans som ett furstehus
ackumulerat, klär av monarken all politisk makt och överlåter på
naturen att utse statschef enligt en biologiskt grundad arvsprincip.
Monarken - den främste bland likvärdiga medborgare som står medan
politiker och deras verk faller - har fått en ny samhällsfunktion: att
tjäna demokratin och dess stabilitet. Så hör de sju monarkierna i
nordvästra Europa till de mest stabila demokratierna i världen.
Konstitutionell monarki är inte självklart mer odemokratisk än val
mellan kapitalstarka eller organisationsuppbackade presidentkandidater.
Det är folket eller dess valda ombud som har utsett eller bekräftat
det furstehus inom vilket tronen skall ärvas. Sveriges riksdag
bekräftar också monarkin varje år genom att avslå vänstermotioner
om republik. Spanien visar att monarken till och med kan driva fram
demokratin och bli dess aktiva garant.
Monarkins berättigande i en demokrati grundas på det kungliga
husets avskildhet och oberoende i förhållande till folket. Historien
har åstadkommit ett unikt befolkningsskikt av fursteätter, som styrt
Europa under det senaste årtusendet. Genom att de furstliga konsekvent
gift sig med varandra räknar de i princip inte släktskap med
medborgarna i övrigt. Monarkin förutsätter också stabila,
konsekventa och entydiga principer för vilka som är behöriga att
ärva tronen och i vilken ordning.
Arvmonarkins metod att utse statschef innebär att man på tronen
placerar en ätt, inte primärt en person. Ämbetet går till en första
ättemedlem och sedan en avkomling åt gången. Det kungliga huset
utgörs av statschefen och de arvsberättigade, som utmärks med
titlarna prins och prinsessa.
Ätten är enligt den etablerade europeiska fursterätten agnatisk,
det vill säga består av stamfadern och de män och kvinnor som
härstammar på obruten manslinje från honom. Det funktionella skälet
är systematiskt: varje person tillhör endast en ätt. En kognatisk
avgränsning - samtliga ättlingar till stamfadern - medför risk att
bli tronberättigad i flera länder samtidigt. Ätten kunde lika gärna
definieras genom obruten kvinnolinje, men det val som logiken lever med
gjordes i en patriarkalisk tid. Agnatisk tronföljd utesluter ingalunda
att kvinnor ärver tronen.
Att inneha tronen eller vara arvsberättigad är inte endast ett
privilegium. Det innebär också att vara underkastad krav för att
garantera kungahusets nödvändiga oberoende. Fram till 1980 gällde att
en arvinge skulle vara en agnatisk, biologisk, inomäktenskaplig, manlig
och lutherskt bekännande avkomling, född i furstligt och av regeringen
och kungen godkänt gifte och "uppfödd" inom riket. SO:s
ursprungliga förbud mot gifte med "enskild svensk eller utländsk
mans dotter" kunde inte rubbas ens av kungens samtycke, och för
prinsessors gifte gällde: "ej må det någonsin tillåtas med
svensk man".
1970-talets politiska ingenjörskonst besegrade i ett slag ett
tusenårigt europeiskt kulturarv genom att avskaffa de två mest
grundläggande kraven: agnatisk härstamning och jämbördigt gifte.
Aktionen hade populistiska drag: könsmässig och social jämställdhet.
Den senare nås naturligtvis inte med en institution som bygger på
avskildhet från folkflertalet. Jämställdhet mellan könen hade kunnat
nås med agnatisk tronföljd för både män och kvinnor. I själva
verket var dock avsikten att utvidga mängden tronberättigade för att
säkra den monarkiska statsformen, som länge hotats av bristen på
prinsar.
Konsekvenserna av att gå från Europas strängaste behörighetskrav
till de mest generösa övervägdes egentligen inte. Någon politisk
enighet nåddes inte heller. Till och med kungen invände mot den
kognatiska tronföljden.
Förespråkarnas argument byggde på en sammanblandning av offentlig
och privat rätt - det som gäller vanliga medborgare skulle
återspeglas i kungahuset. Men flertalet skillnader kvarstår: Vanliga
svenskar ärver inte statliga ämbeten. Adoptivbarn och barn födda utom
äktenskap har samma rätt som andra. Religionsfrihet råder. En
äktenskapspartner behöver inte godkännas av föräldrarna, regeringen
eller ens kommunstyrelsen. En sambo är ofta likställd med en äkta
make, i Finland till och med som officiell hälft till statschefen. Barn
får växa upp utomlands. Men det är fortfarande omöjligt för en
muslim att bestiga tronen, göra sin registrerade partner till drottning
och efterträdas av sitt adopterade eller utomäktenskapliga barn.
Själva idén med monarkin är att det ställs särskilda krav på
kungahuset.
Ändringen av SO bjöd på sensationell retroaktiv lagstiftning under
JK:s protest. Riksdagen beslutade helt enkelt att avsätta kronprinsen
Carl Philip och på sikt hela kungaätten, precis som vid statskuppen
1809. Den gången banade det väg för ätten Bernadotte, nu gör den
sorti.
Genom att varken furstlig börd, agnatisk härstamning eller kön
längre begränsar kungahuset kommer Sverige med tiden att bli en nation
av prinsar och prinsessor. Alla ättlingar till Carl XVI Gustaf blir
tronberättigade. Motsvarande efter 1900-talets förste kung Oscar II
skulle i dag innebära uppemot 300 prinsar och prinsessor. Efter Gustav
Vasa är antalet minst 100 000!
Därmed förloras kungahusets exklusivitet och incitamentet för att
ha en monark som statschef. Samtidigt har riksdagen i sin extrema
kortsiktighet lagt grunden till ett privilegiesystem och en ny
bördsöverklass i Sverige, som gör monarkin direkt oförenlig med
demokratin. Man har skapat ett eldorado för wannabes, där inte alla
medborgare har samma förutsättningar att närma sig rikets högsta
ämbete. Detta kommer självfallet inte att accepteras av svenskarna.
Utvägen blir att alla ges samma chans att både välja och bli valda
till statschef, dvs republik. Så har 1980 års grundlagsfäder gjort
monarkin sin björntjänst.
Monarki utan bördsgarantier är lika odemokratiskt som republik utan
allmän rösträtt. Om man vill utnyttja monarkin som lösning på
statschefsfunktionen, måste man ta hela det "koncept" som
historien tillhandahåller.
Victorias giftermål gäller i första hand att utse en ny kungaätt.
Urvalsramen är framför allt åtta ätter som alla innehaft
kejsarvärdighet. Den genom tiderna främsta i Norden är Oldenburg, som
nu innehar tronen i Danmark och Norge och är tronföljare i
Storbritannien. Den har regerat i Sverige, Finland, Island, Ryssland och
Grekland samt varit aktuell som svensk tronföljare vid flera
tillfällen.
Hennes alternativ är begränsade. Ett skulle bana väg för en ny
union: Haakon Magnus av Norge, den som har mest inte bara norskt utan
också svenskt och danskt kungligt blod. Oldenburg rymmer även Nikolaos
av Grekland och Paul av Oldenburg. Övriga kandidater är Georg
Friedrich av Preussen, Hubertus av Hohenzollern, Heinrich av Hessen,
Bernhard av Baden samt - de enda med svenskt modersmål och
medborgarskap - Andreas och Max av Liechtenstein.
En utgång är att Victoria avstår sin plats till Carl Philip,
exempelvis för att gifta sig mot kungens vilja eller erkänna sin brors
äldre rätt till tronen. Bernadotte kan då fortsätta regera enligt
1810 års avtal.
Riksdag och regering har gjort sig maktlösa i monarkifrågan. Det
är opinionsmässigt omöjligt att säga nej till ett icke jämbördigt
gifte. Endast kungen kan genom sin s k husmakt enligt SO garantera denna
nödvändiga betingelse för den demokratiska monarkins fortbestånd. De
folkvalda har därmed tillagt kungen ett avgörande inflytande på det
framtida statsskicket. Det är större makt än en svensk kung haft på
snart ett århundrade.
Per Andersson
DN DEBATT 21/8 2000