folkrättsstridiga bombning av Jugoslavien
 

Världen kan inte delas upp i onda och goda

   ”Ljug inte om serbernas massmord”, skrev Ulf Henricsson, Johanne Hildebrandt och Christian Palme den 13 maj. Inlägget var en replik på Karin Wegeståls och Christer Lundgrens artikel om att serberna görs till syndabockar.

Ni undviker huvudfrågan: USA:s-Natos-EU:s folkrättsstridiga bombning av Jugoslavien, svarar idag Karin Wegestål och Christer Lundgren. 

 

AF 010603 replik 

Den liberala pressen med sin näst intill monopolställning i landet formar den enda tillåtna åsikten och försöker tysta oliktänkande skrev Karin Wegestål 30 april på Aftonbladet Debatt. Som exempel tog hon försöken att tysta protesterna mot USA:s/Natos folkrättsstridiga anfallskrig mot Jugoslavien.

  Som en bekräftelse på Karin Wegeståls tes kommer Ulf Henricsson, Johanne Hildebrandt och Christian Palme med ett svar (13 maj), som helt undviker att diskutera eller ens markera en ståndpunkt i huvudfrågan, nämligen den om USA:s-Natos-EU:s bombning av och övriga fientliga handlingar mot den suveräna staten Jugoslavien, att dessa stater utnämner sig själva till ”Det Internationella Samfundet” och skapar normer som saknar stöd i internationell lag och ger sig själva rätten att bruka våld närhelst de så anser berättigat.

 

Istället beskyller de Karin Wegestål, Christer Lundgren och Jugoslavienkommittén för att vara försvarare av folkmord i Bosnien. Detta är naturligtvis nonsens.

  Henricsson, Hildebrandt och Palme lyfter fram ett enskilt vittnesmål som exempel på fasorna under inbördeskriget i Bosnien 1992. Skälet är att Karin Wegestål kommenterat en tidigare artikel där Anita Jekander föreföll vara illa berörd över att de välkända bilderna från ett fångläger i Prejedor, som enligt henne ”förde tankarna till andra världskrigets koncentrationsläger”, nu har ifrågasatts, bla av Saam Kapadia i SVT den 30 januari 2001. Kapadia skriver med anledning av inlägget ”att valet av vissa kameravinklar förstärkte intrycket av att fånglägret var ett koncentrationsläger”. Dessa bilder har kablats ut över världen i syfte att utmåla serberna som ett ondskefullt folk, mer skuldbelastat än andra i regionen.

  Henricsson/Hildebrandt/Palme tillstår att serberna inte var ensamma om att begå övergrepp, att även kroater mördade, våldtog och ”hade egna koncentrationsläger” och att också bosniakerna gjort sig skyldiga till övergrepp. Ändå skriver de: ”att förneka eller relativisera Serbiens brott är inte bara anstötligt utan också föga konstruktivt... Serbien måste bryta med ett årtionde av förnekelse och lögn.”

  Här är det inte längre inbördeskriget i Bosnien, utan den serbiska staten, det handlar om. Fokus förflyttas emellertid åter snabbt: ”först då kan känslan av kollektiv skuld lyftas från det serbiska folkets skuldror”.

  Henricsson, Hildebrandt och Palme är sannerligen inkännande och ömsinta, när de tror sig veta vilka känslor ett helt folk har och hur det ska komma till rätta med sina besvärande känslor.

 

Smått komisk blir argumentationen när de skriver ”om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så kan den till slut bli en sanning”. För vem är det som har makten över media, makten att sprida lögner i massomfattning?

 

   Det är i varje fall inte vi motståndare till Natos krigs- och propagandamaskin.

  Srebrenica är ett typexempel. Efter att bosnienserbiska styrkor intagit staden upprättade Internationella Rödakors-

kommittén, ICRC, en lista över personer som av anhöriga och andra uppgavs vara saknade.

 

Natopropagandan och Haagtribunalen hävdar att samtliga dessa kallblodigt har avrättats. Att ifrågasätta detta påstående skulle enligt Henricsson/Hildebrandt/Palme vara barockt, trots att det finns många och tunga motargument (utförligt refererade bland annat i Jürgen Elsässers bok vid namn ”Kriegsverbrechen – Die tödlichen Lügen der Bundesregierung und ihre Opfer im Kosovo-Konflikt”, KVV konkret, 2000).

  Normal rättspraxis kräver att den anklagade ges rätt till försvar och att fakta i målet skärskådas innan domen faller, och då ska det vara höjt över allt rimligt tvivel att anklagelsen är sann. Innan så skett har den anklagade rätt att anses som oskyldig.

  Det förfaringssätt som Henricsson/Hildebrandt/Palme förordar brukar betecknas som lynchjustis, och tyvärr är det typiskt även för Haagdomstolens arbetssätt.

  Denna domstol har för övrigt inte befogenhet att undersöka huvudfrågan, nämligen vem som brutit mot freden, vem som bär huvudansvaret för kriget. Den har avvisat kraven att Natos brott ska behandlas.

 

Historikern Peter Englund skriver träffande, apropå erfarenheterna sedan första världskriget: ”en olycklig tankefigur...

Nämligen detta med att dela in världen i oförenliga motsatser: vi och dom, de våra och fienden, här de goda, där de onda. Stora, viktiga och svåra frågor trycks genom den här matrisen och kommer ut i andra änden i form av moraliskt-ideologiska korståg. Och om sanningen är ett av krigets första offer så är vår förmåga till nyanser den som faller därnäst.”

Karin Wegestål (s)

ledamot i försvarsutskottet

Christer Lundgren