De ljuger om kriget
JOHN PILGER om bombplanens verkliga mål
Af 011030
Om det inte vore för det faktum att människor dödas och att
miljontals människor börjar svälta så skulle den amerikanska
attacken mot Afghanistan kanske verka farsartad. Men det finns en logik
i det amerikanerna gör. Om man läser mellan raderna framgår det
tydligt att de medvetet avstår från att bomba talibanernas
frontstyrkor. Varför? Därför att de vill bevara vad utrikesminister
Colin Powell kallar "moderata" talibaner, som ska ingå i en
"löst sammansatt federation" av "nationsbyggare"
när kriget väl är över.
De moderata talibanerna kommer att förenas med andra
officiellt godkända bombmarodörer, våldtäktsmän och heroinsmugglare,
många av dem utbildade av brittiska specialstyrkor och samtliga, vid en
eller annan tidpunkt, i Washingtons sold.
Detta kallas för att söndra och härska, en strategi som är lika
gammal som imperialismen. Den kommer att göra det möjligt för
amerikanerna - hoppas de - att återta kontrollen över en region som de
"förlorade".
Andra länder, som Pakistan och de angränsande före detta
Sovjetrepublikerna, mutas till underkastelse.
"Kriget mot terrorismen", med dess Ramboinspirerade
räder, är blott en cirkus för folket därhemma och de underdåniga
medierna.
För mig påminner detta om 1980-talet, när Margaret Thatcher
deklarerade att det fanns röda khmerer som var "resonabla".
Syftet var att stärka en exilkoalition under ledning av röda khmererna,
som Washington ville skulle ta över makten i Kambodja för att hålla
borta Vietnam, som nyligen förödmjukat USA, och motverka sovjetiskt
inflytande. De brittiska specialstyrkorna, SAS, skickades för att
utbilda Pol Pots mördare i Thailand och lära dem mer effektiva sätt
att spränga människor till döds med landminor. De kom så bra
överens att när FN till slut infann sig så bad röda khmererna sina
gamla brittiska kumpaner att ansluta sig till dem i de zoner de
kontrollerade. Samma sak kan hända i Afghanistan när FN infinner sig
så att USA kan "bygga" den regim det vill ha. Storbritanniens
roll är att vara en underordnad hantlangare.
Bland de professorer i internationella relationer som producerar
jargongen och det ideologiska försvaret för USA:s agerande kallas
taktiken att söndra och härska för "uppdämningspolitik"
(containment). Målet är att förstöra andra länders kapacitet att
utmana USA:s dominans samtidigt som deras regimer tillåts
upprätthålla den interna ordningen. Regimernas karaktär är
irrelevant. Folk runtom i världen har således blivit "uppdämda",
ofta med våld; förstörelsen av Jugoslavien är ett exempel på senare
tid, territorierna som styrs av Yassir Arafats palestinska myndighet är
ett annat.
De verkliga orsakerna bakom stormakternas agerande rapporteras
sällan. Man föredrar att framställa det som en moralitet. När George
Bush den äldre angrep Panama 1989 ägnade han sig enligt
pressrapporteringen åt att "röka ut" general Noriega,
"en knarksmugglare och barnpornograf".
Den verkliga orsaken ansågs inte nyhetsmässig. Panamakanalen skulle
snart övergå i den panamanska regeringens ägo, och USA ville ha en
mindre stöddig, mer foglig skurk än Noriega för att se efter de
amerikanska intressena när kanalen inte längre officiellt var deras.
På liknande sätt var den verkliga orsaken bakom attacken mot Irak
1991 knappast att man ville försvara de kuwaitiska shejkernas
territoriella integritet, utan snarare att man ville lamslå, "dämma
upp", det allt mäktigare, moderna Irak. Amerikanerna hade inte
för avsikt att tillåta Saddam Hussein, ytterligare en före detta
"vän" som hade utvecklat idéer som överskred hans rang i
imperiet, att ställa sig i vägen för deras planer på ett väldigt
oljeprotektorat som sträckte sig från Turkiet till Kaukasus.
En av orsakerna bakom den amerikanska attacken mot Afghanistan är
att detta fattiga och redan ödelagda land utgör en enkel måltavla, en
idealisk plats för ett "demonstrationskrig" - en uppvisning i
vad USA är berett att göra "där det krävs", som USA:s FN-ambassadör
sade nyligen. Dessutom kan människor där överösas med bomber som
spränger huvudet av barn medan vi i västvärlden besparas, eller
förvägras, att se resultatet. Det är uppenbart att de flesta medier
undertrycker fasansfulla bilder, vilket också skedde under Gulfslakten.
Med hedervärda undantag illustrerar pressrapporteringen, som alltid,
motsatsen till Claud Cockburns truism: "Tro aldrig på någonting
förrän det dementerats officiellt." Söndagstidningarna trycker
fabler direkt hämtade från Pentagon och det brittiska
försvarsdepartementet; häromveckan hade Observer också en seriestrip
om Ramboäventyren. Att propagera för en landinvasion är en viktig
uppgift för medierna, precis som det var vid Persiska viken och i
Jugoslavien. Att lyfta fram Irak som källan till mjältbrandspaniken,
och som nästa måltavla, är en annan.
Mark Urban, Newsnights utrikeskorrespondent, berättade nyligen för
Jeremy Paxman att amerikanerna begrundade "hemlig information"
om att Saddam Hussein var på väg att "avfyra en missil".
Bevis? Paxman och Urban sade ingenting.
Det pågår inget "krig mot terrorism". Om det gjorde det
skulle SAS storma stränderna i Florida, där de flesta av världens
terrorister, tyranner och torterare ges en fristad. Om den försigkomne
Blair verkligen var fientligt inställd till terrorism så skulle han
göra allt i sin makt för att bedriva en politik som avlägsnar hotet
om en våldsam död för människor i hans eget land och i länder i
tredje världen, i stället för att eskalera terrorismen, som han och
Bush gör. Men de är båda våldsamma män, oavsett deras distans till
det våld de initierar. Blairs entusiastiska deltagande i
klusterbombningen av civila i Irak och Serbien, och dödandet av
tiotusentals barn i Irak, är väl belagt. Familjen Bushs våldsamhet,
från Nicaragua till Panama, från Persiska viken till dödscellerna i
Texas, är ett dokumenterat historiskt faktum. Deras krig mot terrorism
är inget annat än en fortsättning på de mäktigas krig mot de
maktlösa, med nya förevändningar, nya oavvisliga krav, nya lögner.
Den framstående historikern Howard Zinn, professor vid Boston
University och före detta bombpilot under andra världskriget, hjälper
oss att förstå detta i sin nya bok Howard Zinn on War (Seven Stories
Press). Attacken mot tvillingtornen i New York, skriver han, står i en
moralisk relation till amerikanska och israeliska angrepp mot det
arabiska Mellanöstern. Om de aktioner som utförs av västvärldens
officiella fiender får enorm uppmärksamhet som terroristiska grymheter
medan de terroristiska grymheter som begås av USA och dess allierade
och klienter får ytterst lite politisk och medial uppmärksamhet (eller
maskeras som "Operation Bestående Frihet"), då "är det
omöjligt att göra en balanserad moralisk bedömning, att finna
lösningar som kan stoppa spiralen av hämnd och repressalier och att ta
itu med den bakomliggande frågan om global ekonomisk ojämlikhet och
förtryck". Propagandan är den inhemska fienden. "I stor
omfattning och med ständiga upprepningar" producerar de
underdåniga medierna en spärreld av selektiv, begränsad information,
som inte sätts in i sitt politiska sammanhang (som till exempel
supermaktens tidigare blodiga aktioner runtom i världen). I frånvaron
av alternativa synsätt är det inte förvånande att människors "rimliga
reaktion" är att "vi måste göra någonting". Detta
leder till den hastiga slutsatsen att "vi" måste bomba "dem".
Och när allt är över, och liken ligger i höga travar, "är
det bara Milosevic som sitter på de anklagades bänk, inte Clinton.
Bara Saddam Hussein ställs utanför lagen, inte Bush den äldre. Bara
bin Ladin har ett pris på 50 miljoner dollar på sitt huvud, inte Bush
junior och hans företrädare". Det är, säger Zinn, "ett
bevis på vanliga människors humanitet att fruktansvärda handlingar
måste skylas över [med ord] som säkerhet, fred, frihet, demokrati, 'nationens
intresse'...".
En av Bushs och Blairs ofta upprepade lögner är att "världsopinionen
står bakom oss". Nej, det gör den inte. Av de 30 länder som
undersökts av Gallup International är det bara i Israel och USA som en
majoritet av befolkningen håller med om att militära attacker är att
föredra framför skipande av rättvisa på fredlig väg genom
internationell rätt, oavsett hur lång tid det tar. Det är den goda
nyheten.
John Pilger Publicerad: 2001-10-29