De ljuger om kriget

JOHN PILGER om bombplanens verkliga mål

Af 011030

Om det inte vore för det faktum att människor dödas och att miljontals människor börjar svälta så skulle den amerikanska attacken mot Afghanistan kanske verka farsartad. Men det finns en logik i det amerikanerna gör. Om man läser mellan raderna framgår det tydligt att de medvetet avstår från att bomba talibanernas frontstyrkor. Varför? Därför att de vill bevara vad utrikesminister Colin Powell kallar "moderata" talibaner, som ska ingå i en "löst sammansatt federation" av "nationsbyggare" när kriget väl är över.

 De moderata talibanerna kommer att förenas med andra officiellt godkända bombmarodörer, våldtäktsmän och heroinsmugglare, många av dem utbildade av brittiska specialstyrkor och samtliga, vid en eller annan tidpunkt, i Washingtons sold.

Detta kallas för att söndra och härska, en strategi som är lika gammal som imperialismen. Den kommer att göra det möjligt för amerikanerna - hoppas de - att återta kontrollen över en region som de "förlorade".

 Andra länder, som Pakistan och de angränsande före detta Sovjetrepublikerna, mutas till underkastelse.

 "Kriget mot terrorismen", med dess Ramboinspirerade räder, är blott en cirkus för folket därhemma och de underdåniga medierna.

För mig påminner detta om 1980-talet, när Margaret Thatcher deklarerade att det fanns röda khmerer som var "resonabla". Syftet var att stärka en exilkoalition under ledning av röda khmererna, som Washington ville skulle ta över makten i Kambodja för att hålla borta Vietnam, som nyligen förödmjukat USA, och motverka sovjetiskt inflytande. De brittiska specialstyrkorna, SAS, skickades för att utbilda Pol Pots mördare i Thailand och lära dem mer effektiva sätt att spränga människor till döds med landminor. De kom så bra överens att när FN till slut infann sig så bad röda khmererna sina gamla brittiska kumpaner att ansluta sig till dem i de zoner de kontrollerade. Samma sak kan hända i Afghanistan när FN infinner sig så att USA kan "bygga" den regim det vill ha. Storbritanniens roll är att vara en underordnad hantlangare.

Bland de professorer i internationella relationer som producerar jargongen och det ideologiska försvaret för USA:s agerande kallas taktiken att söndra och härska för "uppdämningspolitik" (containment). Målet är att förstöra andra länders kapacitet att utmana USA:s dominans samtidigt som deras regimer tillåts upprätthålla den interna ordningen. Regimernas karaktär är irrelevant. Folk runtom i världen har således blivit "uppdämda", ofta med våld; förstörelsen av Jugoslavien är ett exempel på senare tid, territorierna som styrs av Yassir Arafats palestinska myndighet är ett annat.

De verkliga orsakerna bakom stormakternas agerande rapporteras sällan. Man föredrar att framställa det som en moralitet. När George Bush den äldre angrep Panama 1989 ägnade han sig enligt pressrapporteringen åt att "röka ut" general Noriega, "en knarksmugglare och barnpornograf".

Den verkliga orsaken ansågs inte nyhetsmässig. Panamakanalen skulle snart övergå i den panamanska regeringens ägo, och USA ville ha en mindre stöddig, mer foglig skurk än Noriega för att se efter de amerikanska intressena när kanalen inte längre officiellt var deras.

På liknande sätt var den verkliga orsaken bakom attacken mot Irak 1991 knappast att man ville försvara de kuwaitiska shejkernas territoriella integritet, utan snarare att man ville lamslå, "dämma upp", det allt mäktigare, moderna Irak. Amerikanerna hade inte för avsikt att tillåta Saddam Hussein, ytterligare en före detta "vän" som hade utvecklat idéer som överskred hans rang i imperiet, att ställa sig i vägen för deras planer på ett väldigt oljeprotektorat som sträckte sig från Turkiet till Kaukasus.

En av orsakerna bakom den amerikanska attacken mot Afghanistan är att detta fattiga och redan ödelagda land utgör en enkel måltavla, en idealisk plats för ett "demonstrationskrig" - en uppvisning i vad USA är berett att göra "där det krävs", som USA:s FN-ambassadör sade nyligen. Dessutom kan människor där överösas med bomber som spränger huvudet av barn medan vi i västvärlden besparas, eller förvägras, att se resultatet. Det är uppenbart att de flesta medier undertrycker fasansfulla bilder, vilket också skedde under Gulfslakten.

Med hedervärda undantag illustrerar pressrapporteringen, som alltid, motsatsen till Claud Cockburns truism: "Tro aldrig på någonting förrän det dementerats officiellt." Söndagstidningarna trycker fabler direkt hämtade från Pentagon och det brittiska försvarsdepartementet; häromveckan hade Observer också en seriestrip om Ramboäventyren. Att propagera för en landinvasion är en viktig uppgift för medierna, precis som det var vid Persiska viken och i Jugoslavien. Att lyfta fram Irak som källan till mjältbrandspaniken, och som nästa måltavla, är en annan.

Mark Urban, Newsnights utrikeskorrespondent, berättade nyligen för Jeremy Paxman att amerikanerna begrundade "hemlig information" om att Saddam Hussein var på väg att "avfyra en missil". Bevis? Paxman och Urban sade ingenting.

Det pågår inget "krig mot terrorism". Om det gjorde det skulle SAS storma stränderna i Florida, där de flesta av världens terrorister, tyranner och torterare ges en fristad. Om den försigkomne Blair verkligen var fientligt inställd till terrorism så skulle han göra allt i sin makt för att bedriva en politik som avlägsnar hotet om en våldsam död för människor i hans eget land och i länder i tredje världen, i stället för att eskalera terrorismen, som han och Bush gör. Men de är båda våldsamma män, oavsett deras distans till det våld de initierar. Blairs entusiastiska deltagande i klusterbombningen av civila i Irak och Serbien, och dödandet av tiotusentals barn i Irak, är väl belagt. Familjen Bushs våldsamhet, från Nicaragua till Panama, från Persiska viken till dödscellerna i Texas, är ett dokumenterat historiskt faktum. Deras krig mot terrorism är inget annat än en fortsättning på de mäktigas krig mot de maktlösa, med nya förevändningar, nya oavvisliga krav, nya lögner.

Den framstående historikern Howard Zinn, professor vid Boston University och före detta bombpilot under andra världskriget, hjälper oss att förstå detta i sin nya bok Howard Zinn on War (Seven Stories Press). Attacken mot tvillingtornen i New York, skriver han, står i en moralisk relation till amerikanska och israeliska angrepp mot det arabiska Mellanöstern. Om de aktioner som utförs av västvärldens officiella fiender får enorm uppmärksamhet som terroristiska grymheter medan de terroristiska grymheter som begås av USA och dess allierade och klienter får ytterst lite politisk och medial uppmärksamhet (eller maskeras som "Operation Bestående Frihet"), då "är det omöjligt att göra en balanserad moralisk bedömning, att finna lösningar som kan stoppa spiralen av hämnd och repressalier och att ta itu med den bakomliggande frågan om global ekonomisk ojämlikhet och förtryck". Propagandan är den inhemska fienden. "I stor omfattning och med ständiga upprepningar" producerar de underdåniga medierna en spärreld av selektiv, begränsad information, som inte sätts in i sitt politiska sammanhang (som till exempel supermaktens tidigare blodiga aktioner runtom i världen). I frånvaron av alternativa synsätt är det inte förvånande att människors "rimliga reaktion" är att "vi måste göra någonting". Detta leder till den hastiga slutsatsen att "vi" måste bomba "dem".

Och när allt är över, och liken ligger i höga travar, "är det bara Milosevic som sitter på de anklagades bänk, inte Clinton. Bara Saddam Hussein ställs utanför lagen, inte Bush den äldre. Bara bin Ladin har ett pris på 50 miljoner dollar på sitt huvud, inte Bush junior och hans företrädare". Det är, säger Zinn, "ett bevis på vanliga människors humanitet att fruktansvärda handlingar måste skylas över [med ord] som säkerhet, fred, frihet, demokrati, 'nationens intresse'...".

En av Bushs och Blairs ofta upprepade lögner är att "världsopinionen står bakom oss". Nej, det gör den inte. Av de 30 länder som undersökts av Gallup International är det bara i Israel och USA som en majoritet av befolkningen håller med om att militära attacker är att föredra framför skipande av rättvisa på fredlig väg genom internationell rätt, oavsett hur lång tid det tar. Det är den goda nyheten.

John Pilger Publicerad: 2001-10-29