Devota journalister stoppar sanningen
 

Per Lindeberg attackerar ny bok om styckmordsmålet:

 

"Devota journalister stoppar sanningen"

DN 010428

Den granskande journalistiken har helt lyst med sin frånvaro inför boken om rättsläkaren Jovan Rajs liv. Denne arbetade nästan maniskt för att få en tidigare elev fälld för mord i det så kallade styckmålet. I boken ger han en helt annan bild. Jovan Rajs beskrivning av styckmålet är grovt tendentiös och osaklig, skriver journalisten Per Lindeberg. Journalisternas devota attityd beror på att de behöver Jovan Rajs övertygelse som bekräftelse på att läkarna är skyldiga till mord och styckning, menar Per Lindeberg.

--------------------------------------------------------------------------------

För andra gången på kort tid har Norstedts förlag givit ut en bok, i vilken en namngiven person utpekas som antisemit, utan att den utpekade själv fått möjlighet att kommentera anklagelsen. Den här gången anförs det inte ens några sakuppgifter som påstås stödja uppgiften, vilket är desto mer uppseendeväckande som personen i fråga dessutom anklagas för att vara nazist.

 

Även denna gång är den misstänkliggjorda personen en professor emeritus, dock inte i ekonomisk historia utan i rättsmedicin. Det gäller rättsläkaren Gerhard Voigt, tidigare chef för rättsläkarstationen i Lund, mångårig ledamot av Socialstyrelsens rättsliga råd och en av Sveriges mest ansedda rättsmedicinska experter.

 

Utpekandet görs i en bok som författaren Kristina Hjertén skrivit för Norstedts räkning och som skildrar rättsläkaren Jovan Rajs liv. Boken heter "Ombud för de tystade" och har fått ansenlig publicitet i svenska medier. I boken berättar Rajs om sin uppväxt i Östeuropa under andra världskriget och den terror som nazismen utsatte hans familj och den judiska befolkningen för.

 

JOVAN RAJS KOM till Sverige i början av 1970-talet och har sedan dess varit verksam som rättsmedicinare huvudsakligen vid rättsläkarstationen i Stockholm. I ett antal uppmärksammade rättsfall har han utfört de rättsmedicinska undersökningar som legat till grund för beslut om åtal. Inte sällan har han i sådana sammanhang kommit på kollisionskurs med andra rättsmedicinare, vilka då av Rajs genomgående beskrivits som inkompetenta, ohederliga och korrumperade.

 

Publiciteten kring "Ombud för de tystade" har hittills främst fokuserat på Förintelsen och Rajs´ beskrivning av den förföljelse han utsatts för under nazismen. Att bokens senare del är ett personligt färgat inlägg i en aktuell svensk rättsrötedebatt har däremot inte fått något större utrymme i medierna. Och detta är beklagligt, eftersom boken innehåller uppgifter av intresse i anslutning till just de rättsfall, där Jovan Rajs gått till angrepp mot sina läkarkolleger i Rättsliga rådet.

 

RAJS BETONAR I boken vikten av att en rättsläkare håller sig till sanningen och är strikt vetenskaplig i sina bedömningar. Rollen som rättsmedicinare fyller honom uppenbarligen med entusiasm.

 

"Det är ofantligt roligt om jag kan sätta fast en mördare", förklarar Jovan Rajs, men han beklagar samtidigt att rättvisan ibland lagt hinder i hans väg. En sådan sak som att domstolarna kräver fullgod bevisning för fällande dom har Rajs ingen större förståelse för:

 

"Men den svenska rättvisan är generös, för att fälla någon behövs bevis som är ställda utom varje rimligt tvivel. (- - -) Hur samhällsvetare och jurister resonerar har jag aldrig förstått. Därför går mördare fria. Folket vill ha rättvisa men domstolarna skipar rätt efter sina lagar som inte alltid är rättvisa." (s. 211)Det är lätt att inse att en rättsläkare med den inställningen riskerar att bli direkt förödande för en misstänkts rättssäkerhet, inte minst om den personen skulle råka vara oskyldig. Problemet illustreras på ett närmast övertydligt sätt av Rajs agerande i styckmålet, där han ju var åklagarens huvudvittne mot de två utpekade läkarna.

 

I boken ägnar Rajs betydande utrymme åt att kommentera sina insatser i detta fall. Han får här tillfälle att ännu en gång beskriva sin tidigare elev som trolig mördare och styckare, utan att Rajs ens berör de nya omständigheter i ärendet, som gör att polisen i dag inte längre misstänker de båda läkarna för något brott.

 

AV HANDLINGAR I polisarkivet framgår hur Rajs med stor intensitet och under flera års tid målmedvetet arbetade för att få sin tidigare elev fälld för mord och om detta inte lyckades åtminstone få honom så pass skandaliserad att hans framtid inom rättsmedicinen spolierades. Det var tydligt att Rajs för egen del inte ville riskera att hans nära relation till den misstänkte läkaren blev en belastning för hans egen karriär.

 

I boken ger Rajs emellertid en helt annan version av sitt engagemang i styckmålet. Där påstår han att han inte alls kände till polisens misstankar mot hans elev när han skrev sitt utlåtande (som ju beskriver den tänkte gärningsmannen som en läkarutbildad person med obduktionsvana). I det längsta hoppades Rajs tvärtom att utlåtandet skulle fria hans elev från misstankar, förklarar han.

 

För att exemplifiera sin omtanke nämner Rajs att han under en semester på Kanarieöarna kom på att kvinnans kropp måste ha styckats av två personer. Han delgav omgående polisen denna information och hoppades att den skulle tala för den misstänkte läkarens oskuld:

 

"Jag ringde upp Lars Jonsson på våldsroteln från hotellets reception och lade fram min idé. Det fanns hopp om (eleven)." (s 231)

 

AV UPPGIFTEN I boken förstår läsaren att Jovan Rajs förhållit sig objektivt distanserad och ingalunda försökt sätta fast sin tidigare elev. Vad Rajs inte kände till var emellertid att detta telefonsamtal bandades av polisen. Och lyssnar man i dag på bandet, så får man höra den verklige Jovan Rajs.

 

Samtalet från Kanarieöarna kom till kriminalinspektören Lars Jonsson klockan 9.40 den 7 november 1984. Rajs förklarade att han plötsligt fått klart för sig hur styckningen gått till. Hans elev hade haft hjälp vid styckningen av kroppen, men inte av en annan man. Rajs rättsmedicinska erfarenhet sade honom i stället att det var en kvinna som hjälpt till att stycka. Armarna var ju borttagna precis som när en kvinna styckar en kyckling, underströk Rajs på sitt karaktäristiskt stötiga sätt:

 

- Och det här kompletterar bilden på så sätt att ... Jag hade alltid svårt att tänka mig att han gjorde allt det ensam ... Och det här, det gjordes av en kvinna ... Bara armarna! Hon var med ... Jag kommer alltid att påstå så, att armarna ... Och övriga saker gjordes av antingen läkare eller obducent ... Men armarna, ingen läkare. Det har jag alltid sagt ...

 

Och Rajs påminde polismannen om att den misstänkte elevens sambo ju faktiskt var veterinärassistent, något som Rajs tydligen ansåg kvalificera henne för rollen som styckare.

 

Det här telefonsamtalet är alltså i själva verket ett exempel på Rajs närmast maniska försök att få sin elev fälld för mord. Och även i övrigt ger Jovan Rajs i boken en grovt tendentiös och osaklig beskrivning av styckmålet.

 

Detsamma gäller hans utfall mot rättsmedicinska kolleger och hans kritik mot Rättsliga rådet. Enligt Jovan Rajs skulle Rättsliga rådet medvetet skydda mördare blott och bart i syfte att "förinta" Rajs som rättsmedicinskt sakkunnig. Rajs tillägger:

 

"Jag kan tyckas paranoid när jag hävdar detta, men det bryr jag mig inte om. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de är beredda att offra rättssäkerheten bara för att bli av med mig." (s. 250)

 

Att Jovan Rajs själv medverkat till att en hagiografisk beskrivning av hans insatser inom svensk rättsmedicin publicerats, är kanske inte mycket att orda om. Att Norstedts förlag släppt ifrån sig en publikation som utan saklig grund kränker namngivna kolleger till Rajs och utsätter dem för andras missaktning är däremot svårare att förstå. Till detta kommer också Rajs misstänkliggörande av de två läkarna, vilkas ärende nu är föremål för överväganden i Högsta domstolen och Regeringsrätten.

 

MÄRKLIGAST AV ALLT är dock den helt odistanserade och närmast devota attityd som press, radio och tv visat inför boken och för Jovan Rajs personligen. Nyktert granskande journalistik har helt lyst med sin frånvaro.

 

Förmodligen är anledningen helt enkelt den att journalisterna behöver Jovan Rajs just i rollen som kontroversiell expert i konflikt med det rättsmedicinska etablissemanget. Det var ju i praktiken Rajs som legitimerade den häxjakt som medierna bedrev på de två läkarna i styckmålet. Och det är Rajs´ övertygelse om deras skuld, som gör att många journalister ännu i dag tror sig veta att läkarna är skyldiga till mord och styckning, trots att fakta pekar i en helt annan riktning.

 

I styckmålet blev medierna en del av rättsrötan. Det krävs kanske ett generationsskifte på redaktionsstolarna för att de obekväma sanningarna om styckmålet till slut skall kunna synliggöras.

 

 

Per Lindeberg