Diamantkriget
 

Diamantkriget

AF 000529

John Pilger om vad väst egentligen är ute efter i Sierra Leone

Dolda bakom den propaganda som troget rapporteras som nyheter sker stora förändringar i den brittiska utrikespolitiken. Den väpnade interventionen i Sierra Leone är ett typexempel. De brittiska fallskärmsjägarna uppges bara "säkra flygplatsen" och "stödja FN", i en "relativt liten operation" som dock kräver närvaro av sex militära fartyg, marinkåren, flygvapnet och chefen för försvarsstaben i egen hög person. I själva verket är detta den största brittiska militära interventionen sedan Falklandskriget, och syftena med den är inte, som det rapporteras i medierna, "vaga" eller "humanitära", och den innebär heller inte ett stöd till FN och landets "demokratiskt valda regering".

En pålitlig källa som kan förklara vad Blair-regeringen faktiskt sysslar med i Västafrika är Wall Street Journal, den amerikanska näringslivsmaktens autentiska röst. Den 22 mars, rapporterar Wall Street Journal, ordnade den amerikanska ambassaden i Freetown ett topphemligt möte mellan de multinationella företag som kontrollerar Sierra Leones diamantgruvor, Freetown-regeringen, och RUF, rebellarmén som kontrollerar de områden där diamantfyndigheterna är belägna. USA och Storbritannien hade tidigare tvingat regeringen att ingå en koalition med RUF och krävde att Foday Sankoh, RUF:s ledare, utnämndes till minister för naturresurser, vilket i det här fallet betyder diamanter. Att hans soldater då spred terror genom att amputera barns kroppsdelar ansågs inte utgöra något hinder.

Sedan växlade Washington plötsligt spår, efter att ha insett att deras utvalda man inte gick att lita på, något som ofta händer i USA:s relationer till lokala tyranner. RUF beordrades att lämna ifrån sig kontrollen över gruvorna, annars skulle de drabbas av ett USA-stött krig. Det som ligger bakom den senaste perioden av strider och grymheter, säger Wall Street Journal, är att "USA och Storbritannien bestämt sig för att beröva RUF-styrkorna kontrollen över Sierra Leones rika diamantfyndigheter...

--------------------------------------------------------------------------------

I dag är bolagets roll indirekt och dold, men enligt uppgift oförminskat stor, i och med att mycket av Sierra Leones diamanter säljs för kontanter och smugglas genom Liberia.

--------------------------------------------------------------------------------

 

Gruvintressenas avgörande roll i striderna är ingenting nytt i Sierra Leone. Rivaliserande gruvföretag, säkerhetsbolag och legosoldater från Sydafrika, Storbritannien, Belgien, Israel och det före detta Sovjetunionen har forslat in vapen, militära instruktörer, soldater och kontanter i landet. De har stött antingen regeringen eller rebellerna i avsikt att få tillgång till landets högkvalitativa ädelstenar."

Den internationella diamanthandelns marknadsvärde var 1998 4,2 miljarder pund; av diamanterna framställdes smycken till ett värde av uppskattningsvis 35 miljarder pund. Det Sydafrikabaserade De Beers-bolaget utvinner 40 procent av världens diamanter och har funnits i Sierra Leone sedan 1935 när britterna gav det exklusiva gruvrättigheter. I dag är bolagets roll indirekt och dold, men enligt uppgift oförminskat stor, i och med att mycket av Sierra Leones diamanter säljs för kontanter och smugglas genom Liberia. De Beers spelar en framträdande roll i New Labours favoritprojekt, byggandet av Millenium Dome.

Inga av dessa fakta har smugit sig in i mediernas rörande skildringar av brittiska soldater som besöker föräldralösa barn på barnhemmen. För att rättfärdiga invasionen skrev utrikesminister Robin Cook i tabloiden The Sun:

"Instabilitet på andra sidan jorden kan leda till färre jobb i våra fabriker, mer knark på våra gator och fler asylsökande vid våra gränser."

Vad fallskärmssoldaterna i själva verket gör är med andra ord att rädda brittiska jobb och att hålla de hemska flyktingarna borta. Det ger oss någon föreställning om vad utrikesdepartementet anser om den brittiska allmänhetens intelligens. Om Cooks nonsens är det bästa "spin" som Blair-regeringen kan åstadkomma så stämmer förmodligen de opinionsmätningar som visar på Blairs sjunkande popularitet.

Cooks vädjan till rasistiska föreställningar och rädsla för arbetslöshet i Murdochs ökända tabloid sammanföll i tiden med försvarsminister Geoff Hoons tillkännagivande att han skulle slösa 5 miljarder pund på militär utrustning – strax efter att regeringen hade sagt att den inte hade råd att öka pensionerna med mer än 75 pence i veckan. Mer än 3,5 miljarder pund ska spenderas på ett nytt Airbus-plan för att transportera brittiska soldater till militära äventyr utomlands liknande det i Sierra Leone, mönsterexemplet på Storbritanniens nya "globala roll".

Denna nya politik utannonserades i regeringens Strategic Defence Overview, som togs fram under försvarsminister George Robertsons överinseende innan denne upphöjdes till ledare för Nato. "Vi har ett ansvar att verka kraftfullt för det goda i världen", kunde man läsa i den strategiska översikten. Få frågor ställdes av journalister eller parlamentsledamöter.

När Nato angrep Jugoslavien talade Robertson om att den brittiska utrikespolitiken hade "överskridit Rubicon". I Washington uppmanade Blair, medan Clinton stod och nickade i bakgrunden, världen att passa sig: den brittiska "moralismen" var tillbaka. Det brittiska militära etablissemanget har alltid berömt sig av sin förmåga att effektivt bekämpa infödingar för att gynna "brittiska intressen".

Begreppet "moralism" är avsett att göra den stora kristna missionen respektabel igen; 1800-talsimperialisten Cecil Rhodes, plundraren och jordusurpatorn, använde samma terminologi. Med kanonbåtar utanför Västafrikas kust är Storbritannien nu tillbaka i gamet. Skillnaden är att nu är man också där å Washingtons vägnar, eftersom den amerikanska kongressen har en olycklig benägenhet att då och då begränsa presidentmaktens möjlighet att sända militära styrkor utomlands – något som vore otänkbart i Blairs eget kungadöme.

På utrikes- och försvarsdepartementet beskrivs det nya projektet naturligtvis inte i några löjeväckande "moraliska" termer – de är strikt förbehållna allmänheten – utan med traditionell jargong: Storbritannien "bygger en vital bro" mellan den europeiska makten (Tyskland planerar också för en massiv reaktionsstyrka) och den amerikanska supermakten för att stärka båda i deras relationer med resten av världen.

Det lär inte dröja alltför länge förrän fallskärmssoldaterna och kanonbåtarna dyker upp någon annanstans. Blir det Zimbabwe nästa gång? Det som oroar "västvärlden" där är att de flesta zimbabwier, sedan deras förväntningar ökats av Mugabes retorik, kan tänkas ansluta sig till en genuin massrörelse för jordreformer som inte längre skulle kunna kontrolleras av Mugabe och hans skurkaktiga anhang, och att liknande rörelser kan sprida sig till Sydafrika och Namibia och till och med Kenya, länder som alla utgör guldgruvor för brittiskt kapital.

I Sydafrika, där brittiska multinationella företag är de största utländska investerarna och utövar stort inflytande på ANC:s nyliberala politik, blir jordfrågan alltmer infekterad i och med att många nu är ännu fattigare än de var under apartheid, och åttio procent av den bästa jorden ägs av en liten vit minoritet: en orättvisa som cementerades i den konstitution som antogs under Mandela. I likhet med Mugabe kan president Thabo Mbeki en dag upptäcka att han inte längre har kontroll över sitt folk, inte ens med hjälp av en armé som fortfarande i stort sett leds av vita och som utrustats av den europeiska (däribland den svenska – övers.anm) och i synnerhet den brittiska vapenindustrin. Säkert är i alla händelser att Blairs soldater och båtar nu är beredda att gripa in. Cecil Rhodes skulle ha uppskattat denna beredskap.

John Pilger

kultur@aftonbladet.se