Disney- koden
MARGARETA NORLIN om det amerikanska hyckleriet som kan hota svensk
barnkultur
AF 001223
För ungefär tio år sedan hade Gävle barnteaterfestival besök av
en kvinnlig regissör från USA, jag har tyvärr glömt hennes namn. Hon
var särskilt intresserad av barnteater, men tyckte att de jobbade i
motvind.
Nästan ingenting som de satte upp gick att spela i skolorna. Det
fanns så många tabun inom den amerikanska barnteatern, och när man
hade strukit allt som skolorna ville ha bort blev det ingenting
intressant kvar.
Det fanns ett slags "spelregler". Hon nämnde ett exempel:
begreppet skilsmässa. Ordet skilsmässa fick aldrig användas i teater
för barn. Det ansågs skadligt.
– Och hur skulle vi då kunna sätta upp en pjäs som har
skilsmässa som sitt grundtema? frågade hon.
De hade arbetat fram en uppsättning av Suzanne Ostens Medeas barn,
och ingen ville ha föreställningen. Till slut spelade de upp den
gratis för de familjer som vågade komma. Det hör till saken att 80
procent av barnen i deras område levde i skilsmässohem. Barnen hade
upplevt skilsmässa, men de skulle alltså inte få bearbeta det inom
kulturens ram.
Jag kom att tänka på det när jag besökte Svens-ka Filminstitutets
seminarium om tecknad film nyligen. I en av programpunkterna berättade
den hårt prövade Stina Mansfeld om hur det är att utveckla manus i en
internationell miljö. Mansfeld är kreativ producent med inriktning på
barnfilm. För att överleva i en tuff bransch är det ofta viktigt att
hitta internationell finansiering. Det var i det sammanhanget Mansfeld
stötte på vad som kallas The Disney code – inte i USA, utan i
Tyskland! Tyskarna vill ju kunna exportera sina samproduktioner också
till USA … Därför kräver tyska filmproducenter att Disney-koden ska
följas.
Vad går då Disneykoden ut på? Mansfeld hade många konkreta
exempel.
Inget barn i barnfilmer får exempelvis använda orden "död"
eller "naken". Det får inte heller finnas något våld över
huvud taget. Barn får givetvis inte slå till varandra, inte minsta
lilla snyting. De får inte heller använda några svordomar. Än mindre
får det naturligtvis finnas inslag i handlingen med någon som är
naken eller död.
Men inte nog med det. Det får inte heller förekomma inslag med
något som kan kallas mönsterbildande, det vill säga någonting som
barnen kan ta efter. Mansfeld hade fått plocka bort en scen med ungar
som klättrar i träd och en scen där barnen plockade upp ett äpple
från gräsmattan. Det var snuskigt.
I en annan scen hade tvålen kommit bort och mamman i filmen letade
överallt i badrummet, bland annat i toaletten. Det fick de också ta
bort, det var äckligt. För att inte tala om det inslag där en liten
flicka sitter med en fisk i knät. Det tyckte de tyska producenterna var
"kinky". De kunde heller inte acceptera att barn som gjorde
ett fel inte blev straffade i samma avsnitt.
Stina Mansfeld berättade hur uppfinningsrika manusförfattarna
måste vara: ersatte de frågan "Är hon naken?" med "Är
hon påklädd?" gick det bra. Någon fick "gå bort" i
stället för att "dö", och så vidare. Men allt går ju inte
att fixa så enkelt.
Och denna amerikanska Disney-kod kommer alltså från ett land där
sjuåriga barn har sett fler mord på tv än i något annat land i
världen, ett land där livsfarliga vapen förekommer i många skolor
och barnen i vissa områden måste passera metalldetektorer vid
skolporten för att vapen ska upptäckas. Våldet mellan barn är
vanligare än i andra delar av världen. Men alla ämnen som kan
påminna ens avlägset om den verklighet där dessa barn lever är tabu
att skildra i den seriösa barnkulturen. Det är verkligen hyckleriets
tyranni!
Jag har länge levt i den föreställningen att det mest säregna som
hänt i den vägen var när norsk tv censurerade scenen där Emil
hissade upp lilla Ida i flaggstången, eftersom det kunde tänkas mana
till efterföljd. Det såg jag endast som ett utslag av en enskild
beslutsfattares trångsyn. På något sätt hade jag föreställt mig
att den svenska – ja generellt sett den nordiska – synen på
barnkultur med tiden skulle vinna terräng i världen. Att andra länder
skulle ta efter vår frihetliga och respektfulla hållning vilket man
har gjort exempelvis när det gäller barnaga (många som skrattade åt
Sverige när den lagen infördes på 80-talet, men nu är det flera
länder som följer efter).
När det gäller den nordiska barnkulturen är det litet 50-tal över
många av de senaste årens storsatsningar för barn – och jag
funderar på om det inte är Disney-koden som ligger bakom. Att de
internationella samproduktionerna skulle leda till att Norden i stället
började anpassa sig till det amerikanska hyckleriet kunde jag faktiskt
inte föreställa mig.
Barnböcker, barndramatik och barnfilm har ju ändå varit
framgångsrika svenska exportvaror under många decennier. Inte till USA
i särskilt hög utsträckning förvisso, men ändå. Barnkulturen har i
hög grad varit vår andes stämma i världen. Det finns kanske
anledning att klämta i varningsklockan?
Margareta Norlin
Barnfilmkonsulent på
Svenska Filminstitutet
