Dryckenskap är kultur
 

Den västerländska människans drickande har alltid varit en lysande affär för staten. Ibland dricker vi mer, ibland mindre, ingen kan säga varför. Lennart Lundmark underkänner alkoholforskningen.

Dryckenskap är kultur DN 011219

Vi som emellanåt dricker både ett och två glas vin tillhör ingen drogkultur. Handböcker och uppslagsverk reserverar den termen för haschrökande subgrupper som hippies och rastafaris. Det har länge känts betryggande.

Nu kommer den amerikanske droghistorikern David T Courtwright och rubbar denna angenäma ordning. Han ser frågan i ett långt perspektiv och stämplar hela Västerlandet som en drogkultur. Dess globala ekonomiska dominans är till stor del uppbyggd på pengar från droghandel och drogbeskattning. Därför är det helt följdriktigt att droger blivit ett så påträngande inslag i såväl dess historia som dess samtid.

De tidiga kolonialmakterna kunde organisera produktionen av droger genom att själva driva brännerier, opium- och tobaksplantager, men det vanligaste var att verksamheten arrenderades ut. Det gällde både produktion, import och försäljning. Särskilt de holländska auktionerna av opiumplantager var stora tillställningar där champagnen flödade. De som köpte monopolen hade naturligtvis ett starkt intresse av att maximera avsättningen.

I England infördes skatt på tobak 1608 och redan på 1660-talet stod tull på tobak från Nordamerika för omkring 5 procent av statens inkomster. I Sverige lade staten en avgift på brännvinstillverkning 1638. Under 1700-talet blev skatten på droger en allt viktigare inkomstkälla. Hur staten skulle få in pengar överskuggade alla andra intressen. I Sverige blev beskattningen av brännvin en av de mest betydelsefulla faktorerna i inrikespolitiken. Periodvis tog staten ut sina tributer från böndernas husbehovsbränning, under andra skeden förbjöds den och kungl. majestät hävdade ett monopol, vilket innebar att rättigheterna arrenderades ut till enskilda mot betalning. Vid några särskilt svåra missväxter infördes förbud mot att bränna brännvin, men inskränkningarna framstod snabbt som ett slöseri med statens tillgångar. Sedan potatisen kommit och brännerierna blivit färre och större under 1800-talet byggde staten upp ett vidlyftigt kontrollsystem för att se till att all produktion beskattades ordentligt.

Länge drunknade invändningarna från en och annan läkare eller präst i de penningströmmar som nådde finansministrar, plantageägare, fabrikanter och handelsmän. Men under senare delen av 1800-talet och några decennier framöver kom en kraftig reaktion mot missbruket av droger. Det är faktiskt en av de mer omfattande opinionssvängningarna i Västerlandets historia.

Det finns flera anledningar till att den visade sig just då. Industrialiseringen medförde att arbetarna måste hålla sig någorlunda klara i huvudet. Den som raglade omkring i fyllan under slåtterarbetet ställde inte till stor skada, men fummel med maskinerna i fabriken kunde stå många dyrt. Även de framväxande fackföreningarna ville se skötsamma arbetare som kunde sätta sig i respekt vid förhandlingar och konflikter.

Dessutom blev nationalismen en över-ideologi och allt fler började räkna på vad drogmissbruket kostade nationen, som ju skulle befolkas av kärnfriska soldat- och arbetarämnen. Religiösa väckelserörelser bedrev effektiva kampanjer mot drogmissbruket, något som i sin tur inspirerade till renodlade avhållsamhetsorganisationer.

I början av 1900-talet slöts internationella avtal för att förbjuda fri försäljning av droger som opium, morfin, kokain och så småningom cannabis. De som stod på sig längst i motståndet var apotekarna. De ville fortsätta att sälja sina patentmediciner receptfritt. Vad de innehöll var hemligt, men i regel var det alkohol, opium, morfin eller cannabisolja. (I Sverige var Roséns bröstdroppar och Thielemanns tinktur mycket populära. Båda innehöll en hel del opium.)

I flera länder införde man också restriktioner för alkoholförsäljningen, den svenska motboken (1917- 1955) är bara ett av exemplen. Men det alkoholförbud som genomfördes i USA under 1920-talet demonstrerade att myndigheterna redan då hade målat in sig i ett hörn på grund av sitt dubbelspel i drogpolitiken. Genom att försöka maximera skatteinkomsterna från alkohol hade de skapat en drogkultur som de inte kunde hantera. Så är det fortfarande. Om staten höjer skatterna och vidtar andra åtgärder för att begränsa tillgängligheten ger den kriminella nätverk en möjlighet att växa sig starka. Om den släpper allt fritt till ett lågt pris ökar missbruket med allt vad där till hör i form av våld och vårdkostnader.

Det är där vi står nu. Den förbjudna narkotikan är främst en angelägenhet för tull, polis och vårdinrättningar. Men hur skall staten hantera alkoholen? De gamla restriktionerna är på väg att försvinna en efter en, inte minst genom anpassningen till EU. Den utvecklingen har ett inte obetydligt stöd i befolkningen. Under de senaste decennierna har allt fler börjat ifrågasätta de frihetsinskränkningar som svenskarna underdånigt accepterade under 1900-talet.

Men det finns motståndsfickor. En av dem är Alkoholpolitiskt forum, en mötesplats för dem som intresserar sig för alkoholfrågan från sociala och hälsopolitiska utgångspunkter. Där har man nu sammanställt en handbok för dem som vill hålla fast vid den restriktiva linjen. Bland författarna finns flera av de gamla trägna kämparna i nykterhetspolitiken: Bengt Göransson, Jakob Lindberg, Svante Nycander, Gabriel Romanus och Barbro Westerholm. De förespråkar den politik som de alltid har förespråkat, det vill säga att vi måste minska alkoholens tillgänglighet. Det kan vi göra genom höjda priser (via skatter), höjda åldersgränser, färre serveringstillstånd för restauranger, minskat öppethållande på Systembolaget, rigoröst statligt monopol etc. Kort sagt en återgång till vad som gällde förr och gärna ytterligare skärpningar.

Det får de väl kämpa för, men utsikterna till framgång torde vara försumbara. I dag finns det inte tillräckligt många politiker som skulle sätta sitt mandat på spel för att genomdriva hårdare restriktioner. Bara ett exempel: Det är ganska ologiskt att man får köpa alkohol på krogen när man är 18 år, men på Systemet först när man är 20. 18-åringar kan med visst fog be sina 20-åriga kamrater köpa ut för att slippa lägga pengar på dyr krogsprit. En statlig utredning föreslog 1994 att åldersgränsen skulle höjas till 20 år även på krogen. Förslaget har aldrig nått riksdagen. Ingen regering har vågat utmana väljarna mellan 18 och 20 år. (I USA tilllämpas nu en stenhård 21-årsgräns i alla stater.)

Författarna har späckat sin skrift med hänvisningar till aktuell forskning. Men kulturperspektivet saknas helt och det är bokens stora svaghet. Nu hänvisas enbart till medicinsk eller "hård" samhällsvetenskaplig forskning med mycket statistik i botten. När det gäller dryckesmönster och liknande handlar det om massundersökningar där mät- och metodproblemen är så stora att resultaten blir högst osäkra. Och att enkäter bland skolungdom är notoriskt opålitliga borde väl stå klart vid det här laget.

Under rubriken "viktiga forskningsområden" efterlyses förbättrade sjukvårdsdata, polisdata, socialtjänstdata och skoldata. Dessutom skall statistiken samordnas. Det verkar faktiskt som om Alkoholpolitiskt forum tror att man kan lösa alkoholfrågans många mysterier med enbart statistik.

Allt pillande med siffror och enkäter har medfört att man inte kan ange någon orsak till de verkligt dramatiska förändringarna. Från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget var alkoholkonsumtionen i stort sett fallande, därefter steg den fram till 1970-talet. Sedan har den fallit igen. I Italien har vindrickandet minskat med cirka 40 procent de senaste 20 åren. Trenden är densamma i de övriga länderna runt Medelhavet. Varför vet ingen.

I Sverige minskade förtäringen av starksprit kraftigt mot slutet av 1970-talet, medan vin- och ölkonsumtionen steg. Att Systembolagets kampanj för övergång från sprit till vin skulle ha haft någon betydelse avvisas av författarna. Den hade avslutats redan i början av 1970-talet utan att ha satt nämnvärda spår. Vad har då Alkoholpolitiskt forum att säga om denna radikala omläggning av de svenska dryckessederna? Fem ord närmare bestämt: "Alkoholvanorna går sina egna vägar." Det är inte mycket att komma med, men så måste det väl bli när det inte finns någon forskning om förändrade kulturmönster.

Begreppet dryckeskultur glimtar förbi ibland i boken, men utan att utvecklas närmare. Ändå är det den som är kärnan. Och de som kan forska om kultur är kulturforskare, inte tabellstaplare. Men kulturforskning kring alkohol har aldrig fått annat än pyttesmå smulor av de mängder av miljoner som kommit statistiker och räkneglada sociologer till del. Den enda ljuspunkten är att Vin- och sprithistoriska museet varje år delar ut två stipendier till yngre forskare som sysslar med "svensk alkoholkultur med inriktning på traditioner, attityder och dryckesmönster". Men det är inga stora pengar och mycket mer behövs. Det borde de som bollar med alla miljonerna till alkoholforskning ha insett för länge sedan.

Främst är det ungdomsfylleriet som oroar i dag. Det är något av det mest kulturstyrda som finns. För många unga är det högsta målet sinnlig njutning eller att vinna i sport. I båda fallen ökar droger chansen att uppnå målet på kort sikt. Mediebolagen driver nu exploateringen av ungdomarnas könsdrift till nya extremer i kulturprodukter som musikvideor, såpoperor och filmer. Där figurerar droger och antydningar om droganvändning flitigt, och sexuell njutning sammankopplas ofta med droger.

Skall man komma någon vart med alkoholpolitiken måste den byggas på en grund av gedigen kulturforskning. I förlängningen kan det leda till en kulturkamp mot bland annat ungdomsfylleriet. När den kommer i gång ställer nog även vi medelålders vindrickare upp.

Lennart Lundmark Historiker och medarbetare i DN

David T Courtwright Forces of Habit. Drugs and the Making of the Modern World Harvard University Press

Kris i alkoholfrågan Red. Sven Andréasson Hjalmarson & Högberg