Media koncentreras på allt färre händer, i enorma mediakonglomerat
vilka sänder ut sitt budskap genom egna tv-kanaler, tidningar och
radioprogram, och skapar vår världsbild. Forskare konstaterar att alla
invånare i Sverige får genom Reuters och AP:s dominerande ställning
som leverantörer av utrikesnyheter till TT, radio och tv, världen
betraktad med amerikanska och brittiska ögon. Är det hela bilden? Vem
äger ordet i Sverige? Vem formulerar nyheterna?
En svensk journalist undrade hur Noam Chomsky inte har en mera
framträdande plats i USAs ledande tidningar New York Times och
Washington Post. Det är fullt möjligt att journalisten inte visste att
tidningar i fråga och den tredje stora, Wall Street Journal, är
judiskt ägda och ökända i sin politik till kritiska röster. Judar i
USA kontrollerar alla de betydande medier och totalt ca trefjärdedelar
av all media - tidningar, tidskrifter, tv, radio, film. Kan det längre
kallas en ägarkoncentration? Det är snarare fråga om en monopol, en
etnisk monopol. Vill någon påstå att detta inte märks i utbudet?
I Sverige har en svenskjudisk dynasti så stor dominans inom media
att regeringen försökt (förgäves) att ingripa. Chefredaktören på
imperiets flaggskepp DN säger sig vara stolt över att DN jämförs med
New York Times. Jämförelsen är riktig i den aspekten att båda
tidningar är i judiska händer och stödjer alla Pentagons företag,
och värnar om särbehandlingen av judarna.
I Sverige bor ca 20 000 judar av vilka hälften, som judar säger,
inte har kommit ut ur garderoben. Dessa svenskjudar poserar som svenskar
fast regeringen tilldelat svenskjudar status som nationell minoritet.
Svensk mediarapportering känner till svensksomalier, svensktalibaner,
afrosvenskar, även svensktyskar men inte svenskjudar. Och hur kommer
det sig att svensk media domineras av nyheter från "oroligheter
från Mellanöstern", år ut dag in? Och varför kallas det "oroligheter
i Mellanöstern"?
Svenskjudar har också framgångsrikt ockuperat public service. Det
är fantastiskt att en av de minsta av rikets minoriteter, gamla som nya,
lyckats med detta och förmår i så hög grad att sätta agenda och
formulera nyheterna. Det är naturligtvis en stor framgång i sig men de
gör det under falsk täckmantel som svenskar och inte som svenskjudar.
Denna förklädnad blir problematiskt i och med att den dagligen
återkommande huvudnyheten i svensk media är "oroligheter i
Mellanöstern", och att svenskjudar är de självklara experterna i
Mellanösternfrågor. Svenskjudar, en part i frågan, producerar hela
paketet från bakgrund till rapportering och analys, men media mörkar
deras judiska bakgrund och redovisar inte vilka intressen de
företräder.
P1 är rena radio jerusalem var den ena svenskjuden lämnar
stafettpinnen över till en annan. I P1 kan t ex tre herrar, som
presenterats som vanliga svenskar, diskutera och komma fram till att
antisionism är visst antisemitism. En icke-insatt lyssnare kan inte
veta att det är en svenskjude, en konverterad svenskjude och en
hedersjude som förkunnar den sionistiska läran. Listan på liknande
inslag kan göras hur lång som helst.
I Mediemagasinets "etniskt rensade redaktioner" ville inte
Ekoredaktionen medverka. Den granskande journalisten fick sparken. Vad
har Ekoredaktionen att dölja? Hur är det egentligen med mångfalden i
P1? Mediemagasinet granskade inte etnisk tillhörighet utan ursprung
enligt SCBs definition av utländsk bakgrund. Kan det vara så att en
minoritet har en klart dominerande ställning i public service och de
andra knappt syns? Vem vågar sig in och forska på detta i dagens
Sverige?
Aftonbladet ville inte heller medverka i Mediemagasinets granskning.
Aftonbladet är den enda betydande tidningen som inte är i judisk ägo.
Aftonbladet har en bunt svenskjudiska skribenter så mångfalden är
garanterad vad gäller judarna, däremot inte vad gäller andra
minoriteter. Tidningen har också en svenskjude som politisk
chefredaktör som vid sin vägspärr kontrollerar trafiken. Kan
Aftonbladet inta en sund ställning i den överrapporterade frågan
"oroligheterna i Mellanöstern", när man har en svenskjude
som stakar den politiska linjen ? Vi känner också till självcensurens
mekanismer och hur de påverkar, omedvetet eller ej, av hänsyn till
hennes bakgrund, person, maktposition. Den politiska chefredaktören har
först i sistone "kommit ur garderoben" och i allmänna
ordalag kritiserat staten Israels politik mot palestinierna. Hon har
lätt att räkna ut alla främlingsfientliga partier i Europa och
fördöma dom, men hon kan inte hitta ett enda främlingsfientligt parti
i Israel. Hon har i sina kolumner tydligt visat att en jude omöjligen
kan vara en objektiv observatör i frågan "oroligheter i
Mellanöstern", utan alltid en part. Från sin senaste resa till
det utvalda och välsignade landet skriver hon att Väst kan lära av
Orienten. Hon menar väl inte av israelisk "demokrati" och
dess metoder? Hon inser naturligtvis vilken nyckelposition hon besitter
som politisk grindvakt, att hålla Mellanösterndebatten i de ramar som
judarna vill.
I år firar Israel ockupationens och "fredsprocessens"
35-års jubileum med pompa och ståt. Diskussionen i svenska tidningar
har avstannat som vi kan konstatera i Aftonbladets nätbilaga;
Mellanöstern-debatten dog i januari 2002, terrorkriget i december 2001,
och försvann sommaren 2002. Israel fortsätter med sin dagliga terror
mot palestinierna påhejat av USA, och Europa står maktlös. Svensk
media, liksom Sveriges regering, har resignerat inför USA och den
judiska lobbyn. Statsministern "Hero For Our Time" bär stolt
sin kipoh och talar varmt om "fredsprocessen". Allt går
precis som judarna vill.
Media hänger ut nynazister och målar denna marginella grupp
virrpannor ur begåvningsreserven som ett reellt hot mot demokratin.
Ledarskribenterna bär på den germanska skulden för de vet att de har
släppt de riktiga svenska nazisterna ur granskning, för de svenska
nazisterna tillhörde den svenska samhällseliten, och inte underklassen
som dagens huliganer till nynazister. Senaste exemplet av politiskt
korrekt tigande är drottningens far. Vissa journalister har brunt i sin
egen släkt, vilket är hedervärt och PK att bikta om. Judarna har
dessa makthavare och opinionsbildare som i en ask. Höjer de tonen till
för kritisk mot Israel, ser Holocash-industrin, Israels värdefullaste
alibi, till att de lägger sig ner på mattan igen.
Viktiga brickor i spelet om mediaexponering, makten över det fria
ordet, är naturligtvis de judar som i sina respektive länder ser till
att debatten om Mellanöstern är balanserad, som det heter. Vi kan gott
konstatera att de har lyckats. En svensk (svenskjudisk) journalist
jubilerar i oberoende liberal (svenskjudisk) media från ockuperad
Jerusalem: "USA har accepterat att israeliska styrkor rör sig
fritt över hela Västbanken, och den frenetiska koloniseringen av
palestinska områden går nästan obemärkt förbi, också i Europa."
Den judiska minoritetens dominans över politiken i USA brukar
förklaras med att judarna är en stor väljargrupp. Forskare har
emellertid påvisat att judarna i USA, två (2) procent av befolkningen,
har sin makt över politikerna och politiken med sin ekonomiska makt. (Att
med pengar köpa politisk makt i USA är inte korruption. Ingen vågar
ens antyda det.) I Sverige utgör svenskjudar bara tiondelar av en
procent av befolkningen. Liksom i USA är judarna i Sverige emot all
positiv särbehandling av minoriteter för den enda minoriteten i USA
och i Sverige som inte är missgynnad är judarna.
Det är beklagligt att även Aftonbladet lägger sig platt inför USA
och den judiska lobbyn. Den nya dubbla standardernas världsordning
lyder att internationella lagar och förordningar gäller alla och
genomförs med fredsframtvingande medel om nödvändigt, men amerikaner
och judar är undantagna. Vi är på god väg till en amerikansk
situation var judiska intressen kontrollerar all media. Vi ser i USAs
realpolitik vad den vill. Vill vi verkligen ha det så?
Några av medier i judiska händer i USA
