Fascismens glada ansikte
 

JOHN PILGER om Blair, Haider och fascismens glada ansikte

Den österrikiske neofascisten Jörg Haider var inte helt fel ute när han konstaterade att hans politiska program ligger mycket nära Blairs politiska projekt i Storbritannien. Haider är särskilt imponerad av inrikesminister Jack Straws hårda asyllagar, som är rasistiskt motiverade och som syftar till att i stort sett helt stänga Storbritanniens gränser för genuina asylsökande. Han vet mycket väl att det nuvarande bråket om det "hot" han utgör mot "europeiska värden" kommer att försvinna som dimstråk i Tyrolens dalgångar i takt med att blairiterna och deras europeiska allierade fortsätter byggandet av Fästning Europa.

--------------------------------------------------------------------------------

Illusionerna kring globaliseringen försvinner nu, och farliga tider väntar

--------------------------------------------------------------------------------

 

Betänk exempelvis den misär som drabbar de tusentals människor som sitter inspärrade i Italiens särskilda fängelser för flyktingar, som det i Trapani på Sicilien. De låses in femton personer i samma cell, förvägras sina grundläggande rättigheter, däribland rätten att söka juridisk hjälp, och till och med rätten att ringa hem, de får ingen information om vad som ska hända med dem, och det enda de ser är vakttorn och vakter med maskingevär: en karakteristisk syn i ett Europa där dessa slags "knappast respektabla koncentrationsläger", som en tysk bedömare kallade dem, "växer i antal lika snabbt som McDonaldsrestauranger". Fyra människor brändes till döds i sina celler i Trapani alldeles före jul; självmord är vanliga.

Blairiterna är hänsynslösare än de flesta av sina partners i Bryssel, vilket de som skulle gynnas av premiärministerns "nya moraliska korståg" i Kosovo nu får lära sig. En kosovoalbansk familjs fall är typiskt. När Natos bomber och Milosevics etniska rensningar drev fram massflykten från Kosovo splittrades familjen; medan hustrun sökte skydd på plats skickades den femåriga dottern till Italien. Maken, som hotades till livet, hade redan sökt asyl i Storbritannien 1998. När hustrun kom efter honom i november i fjol blev hon skickad till ett mottagningscenter i norra England, och man förklarade för henne att om hon besökte sin man i London skulle hon riskera att fråntas de kuponger som asylsökande får i stället för pengar, vilket möjliggör för staten att kontrollera dem. Deras barn är kvar i Italien.

Bakgrunden till deras lidande, och tiotusentals andra människors lidande som liknar deras, är inte bara etniska konflikter utan också EU:s avsiktliga styckning av Jugoslavien, ett agerande som till stora delar har förträngts ur det kollektiva minnet. En kortfattad påminnelse kan vara behövlig. I oktober 1991 gav dåvarande EG Jugoslavien nådastöten vid en särskild konferens i Haag, där regeringsföreträdare de facto erkände Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur federationen vilket i praktiken avskaffade det gamla Jugoslavien.

Bosniens politiska ledare besvor västvärldens politiker att inte erkänna de nya staterna, eftersom de visste att både kroaterna och serberna skulle kasta sig över det multietniska Bosnien. Men Tysklands expansion in i sin "naturliga investeringsmarknad" i Kroatien gick inte att stoppa, och i Maastricht 1991 nådde man en överenskommelse: Tyskland skulle ge upp sin egen Deutschmark till förmån för en gemensam europeisk valuta i utbyte mot att landets europeiska partners gav med sig i fråga om erkännandet av Kroatien. Det fanns ingen öppen koppling till Maastrichtavtalet, men överenskommelsen, som utarbetats av fransmännen, var en viktig bakgrundsfaktor. Två dagar efter Maastrichtkonferensen, den 18 december 1991, erkände Tyskland Kroatien, och en hanterlig intern konflikt urartade i krig. Vid samma tidpunkt hade Bush-administrationen i USA bedrivit ekonomisk krigföring mot Jugoslavien, och krävt de sedvanliga "marknadsreformerna", privatiseringar och gynnsamma villkor för västerländskt kapital. Detta brutaliserande inflytande ledde oundvikligen till stigande arbetslöshet och etniska konflikter, och även till att Slobodan Milosevic, kommunistpartibossen som blev bankir, kunde konsolidera sin makt.

Globalisering var ett nytt ord på den tiden. Londontidningen The Observer konstaterade nyligen att globaliseringen "förvärrar klyftan mellan rika och fattiga...och gör svaga politiska regimer i utvecklingsländer mer benägna att använda sig av förtryck och tortyr för att hålla sig kvar vid makten...de flesta asylsökanden är människor som befinner sig på flykt från detta förtryck". Precis som det fanns kopplingar mellan kapitalets företrädare och fascismen i Tyskland på trettiotalet, finns det i dag en historisk koppling mellan globaliseringsivrarna, i synnerhet de fanatiska blairiterna, och extremhögern.

Det finns en växande medvetenhet om detta i Storbritannien. Labourpartiets tidning Tribune publicerade nyligen en artikel med rubriken "The far Right stuff"; i artikeln ställdes en fråga som skulle ha varit otänkbar för några år sedan: "Är New Labour en form av protofascism?" Artikelförfattaren, Robert Taylor, svarade inte direkt nekande på sin egen fråga och jämförde Blairs projekt med vad han kallade "statsautokratin" i Singapore. Han var på rätt spår. Minns att Blair i praktiken inledde sin valkampanj i januari 1996 i Singapore, där han förklarade att Lee Kuan Yews "framgångar återspeglar i stor utsträckning min egen filosofi".

Det institutionella förtrycket i Singapore, och det ekonomiska systemet som kombinerar en centraliserad statsmakt med riggade "marknader", gör att Lee, när han stod på höjden av sin makt, framstod som en asiatisk föregångare till Jörg Haider. Jag gillar inte termen protofascistisk. Singaporeexperten Ann Tellman myntade ett uttryck som är mer träffande: "fascism med ett glatt ansikte". Jack Straw skulle utan tvekan passa bra som inrikesminister i Lees globaliserade nöjespark. Allt detta är naturligtvis ett arv från Thatcher-eran. Trots alla hennes retoriska piruetter om individens rättigheter och "statens bortvittrande" insåg Thatcher att staten spelar en avgörande roll för att befrämja socialism för de rika och kapitalism för de fattiga.

Blairs globaliseringsivrare har gått vidare till nästa nivå, vilket innebär ett krigshot. Blair står helt bakom Natos krigiska expansion. Samtidigt som Haiders uppstigande dominerade nyheterna, befann sig Natos generalsekreterare George Robertson, Blairs främsta bombare av Balkan och Irak, på genomresa i västvärldens blivande imperium, och förklarade för regeringarna i Ukraina, Rumänien och Bulgarien att det var nödvändigt för dem att återupprusta om de skulle få "åtnjuta fördelarna" av Natomedlemskap.

Detta har skrämt upp ryssarna, och gett Putin-regeringen i Moskva en ursäkt för att fortsätta återupprättandet av Rysslands kalla krigsnationalism och kärnvapenpolitik. Medan Natos angrepp på Jugoslavien pågick förra året avskaffade Rysslands nationella säkerhetsråd i tysthet sin policy att inte vara först med att använda kärnvapen i en eventuell konflikt. Illusionerna kring globaliseringen försvinner nu, och farliga tider väntar.

John Pilger