När blev folkrätten ett fult ord, Persson?

AF 010816

Det vore av stort värde om Anna Lindh och Göran Persson, tillsammans, kunde gå ut och kraftfullt fördöma Israels folkrättsstridiga agerande på de ockuperade områdena, skriver Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap.

Sveriges Mellanösternpolitik är återigen under debatt. Men vid sidan av den offentliga slagväxlingen mellan Sten Andersson och Göran Persson skymtas en mindre uppmärksammad motsättning mellan utrikesminister Anna Lindh och Göran Persson. Motsättningen mellan Anna Lindh och Göran Persson är av principiell betydelse, eftersom den tycks ha sin grund i skilda synsätt på folkrättens ställning i den internationella politiken. Under 1950- och 1960-talen bedrev Sverige en starkt Israelvänlig Mellanösternpolitik, där Sverige i stort delade Israels syn på konflikten och dess orsaker. Skuldbördan lades uteslutande på de arabiska staterna, som enligt Sverige måste erkänna Israel, förhandla med Israel och sluta fred med Israel. Palestinierna betraktades enbart som ett humanitärt flyktingproblem och tillskrevs ingen egen politisk roll i konflikten. Men junikriget 1967 innebar början till en förändring av den svenska Mellanösternpolitiken. Under det kriget ockuperade Israel omfattande arabiska områden, inklusive Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem. Samtidigt fick den separata palestinska nationalismen allt starkare fäste bland palestinierna. Palestinska gerillagrupper började attackera mål utanför Israel och genom spektakulära terrordåd lyckades man vinna internationell uppmärksamhet för sin sak. Förändringen i den svenska Mellanösternpolitiken genomfördes på kort tid under åren 1974-1976. Under denna period tillerkände Sverige palestinierna status av folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. PLO betraktades inte längre som en terrororganisation utan som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sverige menade att Israel måste återlämna områden som ockuperades under junikriget och att de palestinska flyktingarnas rätt att återvända måste erkännas. Sverige kritiserade även den israeliska bosättningspolitiken och vägrade erkänna det odelade Jerusalem som Israels huvudstad.

Det kontroversiella i denna politikförändring var inte övergången till att betrakta palestinierna som ett folk med legitima nationella rättigheter. I stället var det synen på PLO och dess status som det palestinska folkets legitima talesman som orsakade politisk strid. Men när de borgerliga partierna övertog regeringsmakten 1976 valde de att inte ändra tillbaka den svenska Mellanösternpolitiken.

I dessa sina huvudprinciper består den svenska Mellanösternpolitiken även i dag. I stället är det politikens form som under Göran Perssons tid som statsminister har förändrats. Tonläget gentemot Israel är i dag betydligt mer positivt än vad det varit under tidigare år. Kritiken har tonats ned.

Inledningsvis motiverades det föränd-rade tonläget med att Israel efter många år av hårdföra högerregeringar i stället under socialdemokraten Barak fick ett ledarskap som verkligen ville fred. Men i dag - när Israel i stället leds av högermannen och superhöken Sharon - kvarstår det mer försonliga svenska tonläget gentemot Israel. Tonläget spelar roll. Det är en del av politiken och sänder ut diplomatiska signaler om var Sverige har sina lojaliteter. Mellan Sten Andersson och Göran Persson råder det inga större meningsskiljaktigheter i synen på principerna för den svenska Mellanösternpolitiken. Men Sten Andersson menar att det nya, mer försonliga tonläget gentemot Israel är orättfärdigt och försvårar en lösning på konflikten. Göran Persson gör en motsatt bedömning. Striden mellan Sten Andersson och Göran Persson har fått stort utrymme i massmedia. Betydligt mindre uppmärksammat är de olikheter som återfinns mellan utrikesminister Anna Lindhs och statsminister Göran Perssons sätt att uttrycka sig om konflikten. Anna Lindhs och utrikesdepartementets uttalanden är betydligt mer kritiskt inställda till Israel än vad Göran Perssons uttalanden är. Anna Lindh har till exempel fördömt "det övervåld som den israeliska ockupationsmakten gjort sig skyldig till" som "oförsvarligt och folkrättsstridigt" och hon har vid flera tillfällen hårt kritiserat Israels agerande på de ockuperade områdena. Från Göran Persson har jag inte funnit något uttalande där han överhuvudtaget kritiserar Israel, utan att han samtidigt också kritiserar palestinierna och PLO. Skillnaden kan ha sin grund i olika sätt att bedöma folkrätten. Utrikesdepartementet och Anna Lindh tycks vara snarare att hårt kritisera folkrättsbrott i sig, medan Göran Persson är mer villig att tolerera överträdelser mot folkrätten om de begåtts i goda avsikter. Under Kosovokriget våren 1999 tycks till exempel Natos militära aktion mot Jugoslavien - som stod i uppenbar strid med gällande folkrätt - rönt mindre bekymmer för Göran Persson än för utrikesdepartementet och Anna Lindh.

Det finns en uppenbar och olycklig kluvenhet inom socialdemokratin i synen på folkrätten efter det kalla krigets slut. I det förslag till nytt partiprogram som skall behandlas på socialdemokraternas kongress i november återfinns varken "folkrätt" eller "internationell rättsordning". Dessa ord har på bara några få års tid förvandlats från att vara honnörsord till att vara om inte fula ord så åtminstone tabubelagda icke-ord i den socialdemokratiska retoriken. Visst har folkrätten sina begränsningar och visst är den genom sin starka betoning på nationalstaternas suveränitet i behov av en förändring och utveckling. Men man bidrar inte till den utvecklingen om man från socialdemokratiskt håll undviker att ens ta ordet folkrätt eller internationell rättsordning i sin mun. Att överse med folkrättsbrott främjar inte heller utvecklingen av folkrätten. Det vore därför av stort värde om Anna Lindh och Göran Persson - tillsammans - kunde gå ut och kraftfullt fördöma Israels folkrättsstridiga agerande på de ockuperade områdena, särskilt bosättningspolitiken och det godtyckliga och medvetna dödandet av enskilda palestinier. Ett sådant fördömande utesluter på intet sätt att man sätter politisk press på PLO och palestinierna att efterleva Osloavtalet i alla dess avseenden. Men folkrätten bör värnas. Utan en stark folkrätt och en stark rättsordning får vi en anarki som på sikt bara gynnar den starke och missgynnar den svage.

Ulf Bjereld professor i statsvetenskap