Israelisk demokrati
 

Israel är en demokrati som bygger på förtryck

 

AF 010218

 FALSK TRYGGHET. Ariel Sharon, premiärministerkandidat i Israel, vill inte tala om några territoriella eftergifter till palestinierna. Han utgör både ett hot mot palestinierna och israelerna menar Henry Ascher. Förtryck föder motstånd och hat som leder till desperation och uppror. Därigenom utgör Ariel Sharons politik ett allvarligt hot – inte bara mot palestinierna utan också mot israelerna själva, skriver Henry Ascher , svensk läkare med judiskt påbrå

”Det får faktiskt finnas gränser!” Den kända svensk-israeliska reportern snoppade med en ilsket överlägsen ton av min palestinske vän i radiodebatten om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

  Jag undrade vad hon syftade på. Knappast Israel väl? Israel har ju under hela sin drygt 50-åriga existens aldrig definierat några gränser. På min karta från turistministeriet finns det bara stilleståndslinjer inritade. ”Det finns gränser för allt utom Israel” som Gubbstrutten i Dagens Nyheter skrev för några år sedan.

  Historiskt finns den sionistiska drömmen om landet mellan havet och floden. Vilken flod som avses är inte alldeles klart. De israeliska fundamentalisterna syftar på Eufrat och Tigris som ligger i Irak. Andra israeler talar om Jordanfloden och inkluderar därmed hela Västbanken.

  Det var inte för inte som de israeliska soldaternas proteströrelse mot att tjänstgöra på ockuperat libanesiskt territorium kallade sig för ”Det finns en gräns!”

  Men det var nog inte detta den svensk-israeliska journalisten syftade på i radiodebatten. Hon blev upprörd över att min palestinske vän hade mage att hävda att rätten att återvända gäller för alla palestinska flyktingar.

Hon menade att palestinierna idag är väl etablerade i några länder, exempelvis Jordanien. Därmed skulle det inte vara rimligt att ”låta dem” flytta tillbaka. Och hon menade att ett palestinskt återvändande skulle innebära slutet på Israel som judisk stat.

 

   Jag lutade mej tillbaka i fåtöljen och funderade över min egen situation. Läkare och forskare på ett universitetssjukhus i Sverige. Tala om etablerad...   Ändå skulle jag redan imorgon dag kunna flytta till det som kallas mitt hemland, men som ingen av mina förfäder någonsin bott i, åtminstone inte under det senaste årtusendet. Detta enligt Lagen om återvändande, en grundlagsliknande lag som stadgar att alla judar i hela världen har rätt att bosätta sig och erhålla medborgarskap i Israel.

  Min palestinske vän, född statslös och uppväxt i ett flyktingläger i Libanon men numera svensk medborgare, försökte för något år sedan göra ett besök i det land som faktiskt är hans. Kanske kunde han få se sina föräldrars hem i Galiléen? Trots en inbjudan greps han omedelbart på Lodflygplatsen, fick tillbringa natten i en cell och sattes sedan på första plan tillbaka. Lagen om återvändande gäller enbart judar...

 

  Skulle ett palestinskt återvändande utgöra ett hot mot den judiska staten? Ja sannolikt. Men det är definitivt inte samma sak som ett hot mot de judar som lever i landet.

  Israel bildades 1948 med ambitionen att utgöra en västerländsk demokrati i Mellanöstern. Men samtidigt var själva idén med det nya landet att det skulle vara en judisk stat. I praktiken var det svårt att få ihop detta. Palestinierna utgjorde landets majoritet till och med i den del som föreslogs bli judisk i FN:s delningsplan 1947. Lösningen var en medveten och planerad fördrivning av palestinierna. Detta finns väl beskrivet, bland annat i den israeliske historikern Benny Morris böcker: två tredjedelar av det palestinska folket, mer än 800 000 män, kvinnor och barn, fördrevs. 418 städer och byar förstördes i en av de största folkfördrivningarna i modern tid.

  Den israeliska demokratin bygger alltså på fördrivning av palestinierna. Detta strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och internationella konventioner, exempelvis 4:e Genèvekonventionen, och har aldrig accepterats av FN och det internationella samfundet. FN:s resolution 194 från 1948 fastslår alla palestiniers rätt till återvändande och ekonomisk kompensation för förlorad egendom eller, om de själva så föredrar, ekonomisk kompensation bekostad av Israel i stället för återvändande. Att Israel skulle följa resolutionen var förutsättningen för landets inval som medlem i FN. Resolution 194 har därefter bekräftats av FN i omröstningar varje år.

 

  

 

Palestiniernas rätt till återvändande är därför inte något som kan förhandlas bort. Inte ens om Arafat skriver under ett sådant avtal har han rätt till det. Grundläggande mänskliga rättigheter måste förbli universella och inte förhandlingsbara.

   Om inte, så när skall de gälla? När gäller de inte? Vad eller vem avgör? Skall rättvisa underordnas militär styrka?

  Israel står inför ett vägskäl. Antingen måste man äntligen bli en modern demokratisk stat och erkänna alla människors lika rättigheter och skyldigheter oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Det är en rimlig hållning för ett land som grundar sin existens på att bekämpa antisemitism. Och då är det dags att erkänna att de grundläggande mänskliga rättigheterna och internationella konventionerna, som inte minst var resultatet av lärdomarna från den nazistiska epoken, också gäller Israels förhållande till palestinierna.

   Den israeliska befolkningens val av Ariel Sharon pekar tyvärr mot att man valt bort den vägen. Sharon var redan under 1950-talet ansvarig för flera massakrer i arabiska byar i dåvarande Jordanien. Hans ansvar för kriget i Libanon och den efterföljande massakern av 2 750 civila obeväpnade palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila har fastställts både av en statlig israelisk kommission under ledning av Högsta domstolens ordförande och av en internationell juristkommission under ledning av fredspristagaren Séan MacBride.

  Valet av Sharon vilar på en israelisk förhoppning om säkerhet och fred. Men man kan aldrig uppnå detta genom att undertrycka palestinierna. Förtryck föder motstånd och hat som leder till desperation och uppror. Därigenom utgör Sharons politik ett allvarligt hot – inte bara mot palestinierna utan också mot israelerna själva. Fred och säkerhet kan bara nås genom ömsesidigt förtroende. Och sådant skapas först när Israel är berett att respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter.

 

Henry Ascher

läkare med judisk bakgrund