Sverige utanför fredsarbetet

 Av Stefan Hjertén/TT

DN 010110

Norge spelade en central roll under 90-talet i fredsarbetet i Mellanöstern, ofta kallad Osloprocessen. Varför inte Sverige? har avundsjuka svenska röster frågat. Svaret finns i Hilde Henriksen Waages rapport för norska UD.

Rapporten, som presenterades i tisdags, heter ''Norwegians? Who needs Norwegians?''. Där beskrivs hur Arafat under 80-talet, efter nederlaget i Libanon, förtvivlat sökte få igång en fredsprocess. USA vägrade att tala med PLO och Israel gjorde allt för att hindra en dialog. Det läget lyckades ingen palestinskvänlig kraft eller nation, i arabvärlden eller utanför, rubba.

 

Till sist hittade Arafat Norge, där parlament och fackföreningsrörelse slöt upp kompakt bakom Israel. Genom personkontakter i Mellanöstern kom Arafat i samtalsposition med Norge och fick med höga representanter för norska UD på idén att skapa en Oslokanal mellan Israel och palestinierna. Norge skulle väl Israel tvingas att lyssna till, var idén.

 

Det var alltså inte Norge som genom eminenta kvaliteter och opartiskhet fann sin roll av fredsmäklare, utan Arafat som valde Norge just på grund av dess proisraeliska hållning.

 

 

Sedan försökte norrmän som Thorvald Stoltenberg i åratal upprätta samtalskanaler men fick nej från Israel. Norrmännen blev till slut rätt upprörda över den israeliska hållningen. Efter Kuwaitkriget föll allt på rätt plats: USA drev på processen och Norge hade kontakterna.

 

Sverige under Olof Palme och Sten Andersson försökte också lösa upp Palestinakonflikten genom att öppna samtal med fredsförhandlingar som mål. Men det gick inte, av flera skäl.

 

För det första var Yitzhak Shamir utrikesminister respektive premiärminister i Israel 1980-92. Han gav troligen order om mordet på Folke Bernadotte 1948 men straffades aldrig. Ingen svensk minister kunde besöka Israel medan Shamir satt vid makten.

 

 

Israel avskydde Olof Palme, Bruno Kreisky och Willy Brandt för deras åsikt att en dialog med palestinierna var önskvärd. När Palme 1983 inbjöd Arafat till Stockholm avskrevs han helt som samtalspartner av Israel.

 

Efter mordet på Palme fortsatte en grupp inom svenska UD med Sten Andersson i spetsen att verka för fred i Mellanöstern. De ville göra palestinierna acceptabla för USA och därmed senare oundvikligen för Israel. Det lyckades med stor möda: i Alger i november 1988 erkände PLO Israel och månaden därpå, under direkt ledning av Andersson, avsvor sig Arafat terrorism vid ett FN-möte i Geneve.

 

Sedan var vägen i princip öppen mot verkliga samtal, vilka började i hemlighet och gick i dagen under 90-talet.

 

Men då var svenskarna inte med längre, eftersom Israel aldrig kunde tänka sig en roll för Sverige.

 

 

Sten Andersson brukade hävda att han hade lika bra kontakter med israelerna som med PLO, skriver Henriksen Waage och konstaterar att det inte var sant.

 

I december 1988 inbjöd Andersson två israeliska ministrar, Shimon Peres och Moshe Arens, till Sverige. De vägrade att komma.

 

I mars 1990 reste Andersson med flera medarbetare till Israel för att nästan tvinga till sig kontakter och dialog. De blev så oförskämt behandlade av utrikesminister Arens att Andersson senare sagt att blygseln hindrar honom att återge hans ord.

 

Förhållandet mellan Israel och Sverige var och förblev djupfryst, konstaterar Henriksen Waage. Ända tills Göran Persson gjorde en proisraelisk gir och därmed från 1998 placerade Sverige inom fredsprocessen.