Arafar borde godtagit...
 

Två slaktare gör upp i mellanöstern

Af 010220

Det israeliska valets store vinnare är Yassir Arafat. Hans pyrrhusseger beseglar dock regionens nederlag. Det är den före detta gerillaledaren som triumferat, inte statsmannen. De svarta optimisterna ser det positiva i att två slaktare sätter sig på samma bänk. Sharons och Arafats blodbesudlade handslag kan förebåda krigets slutpunkt. Det begränsade palestinska självstyret har inte varit vuxet sina demokratiska förpliktelser. Yttrandefriheten har ideligen kränkts, människor har fängslats på godtyckliga grunder. Dödsskjutningarna av påstådda kollaboratörer är upprörande exempel på den palestinska oförmågan. Dess ekonomiskt korrumperade styre har hindrat bistånd att komma flyktinglägrens fattiga till godo, vilka vänt sina forna hjältar ryggen och attraherats av fundamentalisters locktoner. Arafat borde ha godtagit Ehud Baraks långtgående fredsinitiativ, vilket stötts av den israeliska vänstern för vilken freden är en hjärtefråga. Författarna Amos Oz, David Grossman och Joshua Sobol har uttryckt sin besvikelse över palestinaledarens beslutsångest då en uppgörelse bjöds.

I detta förnekelsens ögonblick aktualiserades Arafats historia. Han är en ledare som beordrat mord på civila, hyllat sovjetsystemet, samarbetat med nynazister, stött Saddam Husseins ockupation av Kuwait, dräpt fredsaktivister bland sina egna, vägrat erkänna staten Israels existens, formulerat sitt hat i krigiska muslimska termer - listan kan göras längre. Vad händer nu? Är Europas sista utopi definitivt på väg att gå i graven? Kommer Israel att bli en del av Levantens politiska karta med dess paranoior och paradoxer? Med Efraim Sharon som premiärminister (och hans frånstötande biografi) går onekligen landet in i en ny era, som kanske är mer i fas med dess omvärld. Sharon är lika mycket av stamkung som Abdullah i Jordanien och tronföljaren Assad i Syrien, uppburen av hängivna nationalister. Men i motsats till sina arabiska bröders undersåtar är Sharons de frustrerade och fattiga.

De europeiska judarna har representerat sionismens sekulära idéer; drömmen om landet som växte upp ur öknen är huvudsakligen deras arbete, likaså kibbutztanken vilken helgats åt arbetets kollektiva ära. Men ett folk som hör krigsbuller intill knutarna förmår inte att drömma länge till. Den en gång så hoppingivande israeliska socialismen har tagit ordentligt med stryk. Oaktat alla diplomatiska skyttlar och överdådig mediabevakning har omvärldens intresse snarast varit till förfång; det har inte drivits av idealistiska motiv utan styrts av lönande allianser, sensationslystnad och ouppgjord antisemitism respektive antiarabism. De ständigt närvarande mediaindustriernas överexponering skapar en otillförlitlig rapportering som utnyttjas av ömse parter. Fredsprocessen misslyckades bland annat för att den mer fördes mellan regimerna än förank- rades hos folken. Det är därför livsnödvändigt att skapa kontaktytor mellan araber och judar, ur vilka fred kan spira och ta form genom gemensamma projekt i bland annat näringsliv och undervisning. Här har Göran Persson som obunden EU-ledare en viktig uppgift.

Salomon Schulman barnläkare