Tänka fritt är stort -
 

tänka rätt är större eller om den akademiska forskningens frihet

Här måste friheten ge vika -------------------------------------------------------------------------------- I konflikten mellan sanningskravet och frihetskravet måste friheten här ge vika.

Det skriver professor Stig Strömholm med anledning av diskussionen om doktoranden Karolina Mattis beslut att bjuda in en nazistisk föreläsare till Umeå universitet. Om universiteten sviktar finns det ingen organisation som aktivt verkar för att finna och meddela sanningen, menar Strömholm. Han skriver att friheten inte på samma sätt är ett slutligt mål för universitetens arbete.

Stig Strömholm om orden i Umeå: ett oacceptabelt åsidosättande av det akademiska sanningskravet. DNet. 971227

Sedan det västerländska universitetet under 1800-talets förra hälft upphörde att vara latinskola och blev en utbildningsanstalt där undervisning meddelades på forskningens grund och i nära samband med forskning har denna inrättning ansetts vigd åt två gudomar: sanningens och frihetens. För det allra mesta har den dubbla lojaliteten varit konfliktfri. Friheten har - på solid erfarenhetsgrund - uppfattats som nödvändig för att det skall vara möjligt att utan sidoblickar söka den ofta obekväma sanningen på olika områden. Och sanningen har på likaledes solitt empiriskt underlag ansetts gynna friheten: där falska eller obevisade uttalanden om verkligheten, det må vara i naturen eller i samhället, kan framföras utan att få vederläggas eller där sådana påståenden rent av utgör officiella teser, där är ingen verklig frihet möjlig.

Skulle emellertid en konfliktsituation undantagsvis inträda förefaller det rimligt att åtminstone som ett riktmärke för bedömningen ge sanningskravet en viss prioritet. Ett viktigt skäl för den ståndpunkten är att sökandet och meddelandet av sanningen som generell förpliktelse (till skillnad från till exempel brottsutredande organs begränsade uppgifter i detta hänseende) är ett åliggande som inte på samma omedelbara sätt ankommer på någon annan samhällsinstitution, medan försvaret av friheten är en förpliktelse för många organ i ett rättssamhälle, i sista hand den dömande och exekutiva makten. Det kan sedan i enskilda fall visa sig motiverat att överge riktmärket, till exempel därför att det handlar om en trivial avvikelse från sanningen och en från frihetssynpunkt viktig konflikt.

Saken kan kanske uttryckas så att om inte universiteten aktivt verkar för att finna och meddela sanningen, existerar - med all respekt för press och etermedier - ingen organisation med otvetydigt ansvar för detta och med jämförbara resurser att axla detta ansvar. Friheten är i detta perspektiv inte på samma sätt ett slutligt mål för universitetens arbete; den kan betecknas som instrumentell - som ett nödvändigt verktyg - i förhållande till sanningssökandet och försvaret för sanningen.

I en värld där principerna kunde flyga på egna vingar vore samlevnaden mellan akademisk frihet och akademisk sanningsforskning förmodligen helt oproblematisk. Så är emellertid inte fallet. De båda principerna måste, för att alls ha någon giltighet, komma till konkret uttryck i vardagslivets beslutssituationer, som är späckade med skymmande eller förvirrade detaljer, inkapslade i organisatoriska strukturer och underkastade triviala men ofta i sista hand praktiskt starkt styrande resurs- och lämplighetsöverväganden.

Det är endast mot denna bakgrund som det över huvud taget är begripligt att även insiktsfulla och ärliga människor av god vilja kan komma att stanna i motsatta positioner på det sätt som blivit fallet i diskussionen om den uppmärksammade föreläsningen av en nazistisk agitator vid universitetet i Umeå.

Det har å ena sidan hävdats att nazism över huvud taget inte har något vid universiteten att göra; dessa skall arbeta på vetenskaplig grund och har dessutom en förpliktelse att främja mellanfolklig förståelse och fred. Det förefaller att vara den ståndpunkt som intagits av bland annat utbildningsministern, och det förefaller också att vara grunden för de åtgärder som vidtagits av det berörda universitetets rektor.

Häremot har hävdats att om en samhällsvetenskaplig utbildning skall ge realistiska kunskaper om attityder och idéer som faktiskt förekommer i det svenska samhället i dag, måste den ha möjlighet att släppa fram även företrädare för rörelser som det stora flertalet av folket bestämt ogillar.

Sådana talare, har det framhållits, måste ha rätt att ta den allmänna yttrandefriheten i anspråk. Åhörarna är inte aningslösa barn, heter det vidare, utan studenter, det vill säga vuxna människor med rösträtt och dessutom med vittgående anspråk på medbestämmande i högskolans angelägenheter, folk som i många andra sammanhang - till exempel vid valmöten eller framför TV-skärmen - måste räkna med att konfronteras med allsköns extrema politiska ståndpunkter.

Att som arbetsgivare och chef ingripa med påföljder mot den lärare som anordnar framträdanden av talesmän för ytterlighetspartier är enligt den senare uppfattningen oförenligt med den frihet som bör råda. (Jag förbigår här den ytterligare diskussion som uppstått rörande utfrågningen av läraren om hennes egen ståndpunkt i de frågor som den kritiserade föreläsaren berört.)

När de upphöjda principerna - sanningen och friheten - skall tillämpas vid bedömningen av en händelse på högskolans verkstadsgolv är det självfallet först och främst nödvändigt att händelseförloppet är till alla delar utrett.

I det följande antar jag i det hänseendet att den kritiserade föreläsningen ägde rum utan att läraren i förväg klargjort att talaren uppträdde som språkrör för en bestämd riktning eller på annat sätt så att säga inramat det som skulle följa, utan att det i förväg meddelats att tillfälle till frågor skulle beredas och slutligen utan att läraren efteråt kommenterade det som sagts.

Mitt grundantagande är med andra ord att läraren inte vid något tillfälle klart iklätt sig rollen av objektiv "introduktör" - en roll som naturligtvis inte kräver aktiv kritik av det sagda där och då men som markerar att den framförda ståndpunkten är talarens, att den är kontroversiell, att det finns motargument och att dessa antingen kommer att presenteras vid annat tillfälle eller finnas tillgängliga i väl kända och lätt tillgängliga eller eljest klart angivna och i någon form tillgängliga skrifter.

Därest detta grundantagande är oriktigt faller det följande resonemanget. Om läraren vid något tillfälle i någon form på ett någorlunda klart och för studenterna begripligt sätt markerat sin och föreläsarens roll, och om i den konkreta undervisningsplaneringen ingått moment som framförde kritik och motargument, förefaller det mig - med ett dubbelt förbehåll, som skall utvecklas avslutningsvis - som om argumenten mot disciplinära åtgärder på det hela taget är de starkaste. Yttrandefriheten och den akademiska friheten - forskningens och undervisningens frihet - är båda så väsentliga värden att omsorgen om det egna universitetets politiska korrekthet och goda namn inte kan anses utgöra tillräckliga motiv för sådana ingripanden. Det är viktigt inte minst att den akademiska friheten verkligen är en frihet för den enskilde, hierarkiskt underordnade och kanske kontroversielle forskaren och läraren, inte för forskarkollektivet som sådant, än mindre naturligtvis för universitetsledningen.

En annan sak - men då har vi lämnat det principiella planet och beträtt det praktiska och vardagliga - är att mycket starka lämplighetsöverväganden, pedagogiska och andra, synes tala mot det förfarande som doktoranden i Umeå valt och att arrangemanget tyder på bristande omdöme - något som en universitetsledare förvisso kan i lämplig och vid behov kraftig form framföra utan att hugga till med det disciplinära svärdet.

Det föregående resonemanget har förts under ett dubbelt förbehåll, hette det nyss. Dess första led är tämligen enkelt och klart; det markeras av strafflagstiftningen. En akademisk lärare kan självfallet inte aktivt eller stillatigande medverka till undervisningsmoment där det förekommer yttranden som i sig är brottsliga eller som innefattar uppmaningar till brott.

Det andra förbehållet är svårare att bestämma. I de sällsynta konfliktfall där valet står mellan frihetens krav och sanningens, sades det inledningsvis, har sanningen vid universitetet ett visst anspråk på prioritet. Det är nu inte ofta som detta anspråk i den akademiska miljön aktualiseras på ett sätt som leder till konflikt.

Sanningen är som bekant inte någon lättfångad fågel, och det är inom breda kunskapsområden, inte minst inom humanvetenskaperna, ofta helt enkelt inte möjligt att med bestämdhet påstå att något verkligen är sant. Ofta nog befinner man sig i en gråzon.

Det finns naturligtvis mer och mindre viktiga sanningar och gränsen mellan utsagor om verkligheten och uttalanden som innefattar bedömningar är inte sällan flytande.

Men det finns också klara fakta av stor betydelse. I det föreliggande fallet tycks den inbjudne föreläsaren ha framfört tesen att Förintelsen - den nazistiska judeutrotningen - inte skulle ha ägt rum eller i varje fall inte skulle ha haft den omfattning eller det syfte som vanligen antas. Utan varje anspråk på eget expertskap men med otaliga helt trovärdiga skriftliga och bildmässiga vittnesbörd - från 1945 och framåt - i minnet och inför ögonen vill jag hävda att ett sådant påstående måste anses strida mot den kända historiska verkligheten i fråga om ett utomordentligt betydelsefullt skeende på ett sätt som gör det till en skyldighet för en universitetslärare att inom ramen för undervisning som vederbörande svarar för inte låta påståendet passera oemotsagt eller lämnas obestritt som uttryck för en subjektiv bedömning, en åsikt bland andra möjliga åsikter.

Om det förhåller sig så som det av tillgängliga pressuppgifter förefaller i det hänseendet vill jag mena att det akademiska sanningskravet åsidosatts på ett sätt som inte är acceptabelt. I konflikten mellan sanningskrav och frihetskrav måste friheten här vika.

Vilka exakta konsekvenser som i det enskilda fallet skall dras för den ansvarigas del uttalar jag mig inte om. Här kommer återigen - som självklart är i en rättsstat - individuella bedömningar i spel. Om de faktiska förhållandena var andra än som här antagits faller mitt resonemang givetvis helt.

Men därest mina antaganden om de faktiska förhållandena är sanna och den här ovan avslutningsvis framförda ståndpunkten är riktig, då skall det medges att den som i årtionden med ringa framgång och än mindre uppmuntran har försökt förklara och försvara den vid någon eftertanke högst rimliga inskriften ovan porten till Uppsala universitets aula - "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större" - mot allsköns lättköpta ironier och kvasiliberalt koketterande, känner det omtumlande att helt plötsligt finna så många oklanderligt och eminent korrekta åsiktsfränder vid sin sida. Det känns också oroande. Intet kan skapa större misstro mot egna åsikter. Men det förefaller ändå som om mottot håller. Stig Strömholm