tänka rätt är större eller om den akademiska forskningens
frihet
Här måste friheten ge vika
--------------------------------------------------------------------------------
I konflikten mellan sanningskravet och frihetskravet måste friheten
här ge vika.
Det skriver professor Stig Strömholm med anledning av diskussionen
om doktoranden Karolina Mattis beslut att bjuda in en nazistisk
föreläsare till Umeå universitet. Om universiteten sviktar finns det
ingen organisation som aktivt verkar för att finna och meddela
sanningen, menar Strömholm. Han skriver att friheten inte på samma
sätt är ett slutligt mål för universitetens arbete.
Stig Strömholm om orden i Umeå: ett oacceptabelt åsidosättande av
det akademiska sanningskravet. DNet. 971227
Sedan det västerländska universitetet under 1800-talets förra
hälft upphörde att vara latinskola och blev en utbildningsanstalt där
undervisning meddelades på forskningens grund och i nära samband med
forskning har denna inrättning ansetts vigd åt två gudomar:
sanningens och frihetens. För det allra mesta har den dubbla
lojaliteten varit konfliktfri. Friheten har - på solid erfarenhetsgrund
- uppfattats som nödvändig för att det skall vara möjligt att utan
sidoblickar söka den ofta obekväma sanningen på olika områden. Och
sanningen har på likaledes solitt empiriskt underlag ansetts gynna
friheten: där falska eller obevisade uttalanden om verkligheten, det
må vara i naturen eller i samhället, kan framföras utan att få
vederläggas eller där sådana påståenden rent av utgör officiella
teser, där är ingen verklig frihet möjlig.
Skulle emellertid en konfliktsituation undantagsvis inträda
förefaller det rimligt att åtminstone som ett riktmärke för
bedömningen ge sanningskravet en viss prioritet. Ett viktigt skäl för
den ståndpunkten är att sökandet och meddelandet av sanningen som
generell förpliktelse (till skillnad från till exempel brottsutredande
organs begränsade uppgifter i detta hänseende) är ett åliggande som
inte på samma omedelbara sätt ankommer på någon annan
samhällsinstitution, medan försvaret av friheten är en förpliktelse
för många organ i ett rättssamhälle, i sista hand den dömande och
exekutiva makten. Det kan sedan i enskilda fall visa sig motiverat att
överge riktmärket, till exempel därför att det handlar om en trivial
avvikelse från sanningen och en från frihetssynpunkt viktig konflikt.
Saken kan kanske uttryckas så att om inte universiteten aktivt
verkar för att finna och meddela sanningen, existerar - med all respekt
för press och etermedier - ingen organisation med otvetydigt ansvar
för detta och med jämförbara resurser att axla detta ansvar. Friheten
är i detta perspektiv inte på samma sätt ett slutligt mål för
universitetens arbete; den kan betecknas som instrumentell - som ett
nödvändigt verktyg - i förhållande till sanningssökandet och
försvaret för sanningen.
I en värld där principerna kunde flyga på egna vingar vore
samlevnaden mellan akademisk frihet och akademisk sanningsforskning
förmodligen helt oproblematisk. Så är emellertid inte fallet. De
båda principerna måste, för att alls ha någon giltighet, komma till
konkret uttryck i vardagslivets beslutssituationer, som är späckade
med skymmande eller förvirrade detaljer, inkapslade i organisatoriska
strukturer och underkastade triviala men ofta i sista hand praktiskt
starkt styrande resurs- och lämplighetsöverväganden.
Det är endast mot denna bakgrund som det över huvud taget är
begripligt att även insiktsfulla och ärliga människor av god vilja
kan komma att stanna i motsatta positioner på det sätt som blivit
fallet i diskussionen om den uppmärksammade föreläsningen av en
nazistisk agitator vid universitetet i Umeå.
Det har å ena sidan hävdats att nazism över huvud taget inte har
något vid universiteten att göra; dessa skall arbeta på vetenskaplig
grund och har dessutom en förpliktelse att främja mellanfolklig
förståelse och fred. Det förefaller att vara den ståndpunkt som
intagits av bland annat utbildningsministern, och det förefaller också
att vara grunden för de åtgärder som vidtagits av det berörda
universitetets rektor.
Häremot har hävdats att om en samhällsvetenskaplig utbildning
skall ge realistiska kunskaper om attityder och idéer som faktiskt
förekommer i det svenska samhället i dag, måste den ha möjlighet att
släppa fram även företrädare för rörelser som det stora flertalet
av folket bestämt ogillar.
Sådana talare, har det framhållits, måste ha rätt att ta den
allmänna yttrandefriheten i anspråk. Åhörarna är inte aningslösa
barn, heter det vidare, utan studenter, det vill säga vuxna människor
med rösträtt och dessutom med vittgående anspråk på medbestämmande
i högskolans angelägenheter, folk som i många andra sammanhang - till
exempel vid valmöten eller framför TV-skärmen - måste räkna med att
konfronteras med allsköns extrema politiska ståndpunkter.
Att som arbetsgivare och chef ingripa med påföljder mot den lärare
som anordnar framträdanden av talesmän för ytterlighetspartier är
enligt den senare uppfattningen oförenligt med den frihet som bör
råda. (Jag förbigår här den ytterligare diskussion som uppstått
rörande utfrågningen av läraren om hennes egen ståndpunkt i de
frågor som den kritiserade föreläsaren berört.)
När de upphöjda principerna - sanningen och friheten - skall
tillämpas vid bedömningen av en händelse på högskolans
verkstadsgolv är det självfallet först och främst nödvändigt att
händelseförloppet är till alla delar utrett.
I det följande antar jag i det hänseendet att den kritiserade
föreläsningen ägde rum utan att läraren i förväg klargjort att
talaren uppträdde som språkrör för en bestämd riktning eller på
annat sätt så att säga inramat det som skulle följa, utan att det i
förväg meddelats att tillfälle till frågor skulle beredas och
slutligen utan att läraren efteråt kommenterade det som sagts.
Mitt grundantagande är med andra ord att läraren inte vid något
tillfälle klart iklätt sig rollen av objektiv "introduktör"
- en roll som naturligtvis inte kräver aktiv kritik av det sagda där
och då men som markerar att den framförda ståndpunkten är talarens,
att den är kontroversiell, att det finns motargument och att dessa
antingen kommer att presenteras vid annat tillfälle eller finnas
tillgängliga i väl kända och lätt tillgängliga eller eljest klart
angivna och i någon form tillgängliga skrifter.
Därest detta grundantagande är oriktigt faller det följande
resonemanget. Om läraren vid något tillfälle i någon form på ett
någorlunda klart och för studenterna begripligt sätt markerat sin och
föreläsarens roll, och om i den konkreta undervisningsplaneringen
ingått moment som framförde kritik och motargument, förefaller det
mig - med ett dubbelt förbehåll, som skall utvecklas avslutningsvis -
som om argumenten mot disciplinära åtgärder på det hela taget är de
starkaste. Yttrandefriheten och den akademiska friheten - forskningens
och undervisningens frihet - är båda så väsentliga värden att
omsorgen om det egna universitetets politiska korrekthet och goda namn
inte kan anses utgöra tillräckliga motiv för sådana ingripanden. Det
är viktigt inte minst att den akademiska friheten verkligen är en
frihet för den enskilde, hierarkiskt underordnade och kanske
kontroversielle forskaren och läraren, inte för forskarkollektivet som
sådant, än mindre naturligtvis för universitetsledningen.
En annan sak - men då har vi lämnat det principiella planet och
beträtt det praktiska och vardagliga - är att mycket starka
lämplighetsöverväganden, pedagogiska och andra, synes tala mot det
förfarande som doktoranden i Umeå valt och att arrangemanget tyder på
bristande omdöme - något som en universitetsledare förvisso kan i
lämplig och vid behov kraftig form framföra utan att hugga till med
det disciplinära svärdet.
Det föregående resonemanget har förts under ett dubbelt
förbehåll, hette det nyss. Dess första led är tämligen enkelt och
klart; det markeras av strafflagstiftningen. En akademisk lärare kan
självfallet inte aktivt eller stillatigande medverka till
undervisningsmoment där det förekommer yttranden som i sig är
brottsliga eller som innefattar uppmaningar till brott.
Det andra förbehållet är svårare att bestämma. I de sällsynta
konfliktfall där valet står mellan frihetens krav och sanningens,
sades det inledningsvis, har sanningen vid universitetet ett visst
anspråk på prioritet. Det är nu inte ofta som detta anspråk i den
akademiska miljön aktualiseras på ett sätt som leder till konflikt.
Sanningen är som bekant inte någon lättfångad fågel, och det är
inom breda kunskapsområden, inte minst inom humanvetenskaperna, ofta
helt enkelt inte möjligt att med bestämdhet påstå att något
verkligen är sant. Ofta nog befinner man sig i en gråzon.
Det finns naturligtvis mer och mindre viktiga sanningar och gränsen
mellan utsagor om verkligheten och uttalanden som innefattar
bedömningar är inte sällan flytande.
Men det finns också klara fakta av stor betydelse. I det
föreliggande fallet tycks den inbjudne föreläsaren ha framfört tesen
att Förintelsen - den nazistiska judeutrotningen - inte skulle ha ägt
rum eller i varje fall inte skulle ha haft den omfattning eller det
syfte som vanligen antas. Utan varje anspråk på eget expertskap men
med otaliga helt trovärdiga skriftliga och bildmässiga vittnesbörd -
från 1945 och framåt - i minnet och inför ögonen vill jag hävda att
ett sådant påstående måste anses strida mot den kända historiska
verkligheten i fråga om ett utomordentligt betydelsefullt skeende på
ett sätt som gör det till en skyldighet för en universitetslärare
att inom ramen för undervisning som vederbörande svarar för inte
låta påståendet passera oemotsagt eller lämnas obestritt som uttryck
för en subjektiv bedömning, en åsikt bland andra möjliga åsikter.
Om det förhåller sig så som det av tillgängliga pressuppgifter
förefaller i det hänseendet vill jag mena att det akademiska
sanningskravet åsidosatts på ett sätt som inte är acceptabelt. I
konflikten mellan sanningskrav och frihetskrav måste friheten här vika.
Vilka exakta konsekvenser som i det enskilda fallet skall dras för
den ansvarigas del uttalar jag mig inte om. Här kommer återigen - som
självklart är i en rättsstat - individuella bedömningar i spel. Om
de faktiska förhållandena var andra än som här antagits faller mitt
resonemang givetvis helt.
Men därest mina antaganden om de faktiska förhållandena är sanna
och den här ovan avslutningsvis framförda ståndpunkten är riktig,
då skall det medges att den som i årtionden med ringa framgång och
än mindre uppmuntran har försökt förklara och försvara den vid
någon eftertanke högst rimliga inskriften ovan porten till Uppsala
universitets aula - "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt
är större" - mot allsköns lättköpta ironier och kvasiliberalt
koketterande, känner det omtumlande att helt plötsligt finna så
många oklanderligt och eminent korrekta åsiktsfränder vid sin sida.
Det känns också oroande. Intet kan skapa större misstro mot egna
åsikter. Men det förefaller ändå som om mottot håller. Stig
Strömholm