Rätt ord är kappvändare

AF 000806 Rolf Alsing

När jag är ledig och vill känna mig fri löser jag korsord. Det kan vara både nöjsamt och bildande. Det är naturligtvis en meningslös verksamhet, en lätt asocial lek, men man får, för att tala med korsordsexperten och akademiledamoten Ulf Linde, "njuta av de enfaldigaste vitsar lika väl som av de kvickaste".

"Studerar ingående" åtta bokstäver, vad är det?

Svar: dörrvakt.

"Medmänniska" tio bokstäver?

Svar: sparkåkare.

Att lösa korsord och att skriva och hitta de rätta orden är verksamheter som påminner om varann. Det är som om man försöker komma på något som redan finns men som är undangömt. Men så plötsligt kommer man på lösningarna, bara så där, utan att veta var de kom från.

"Medlöpare" elva bokstäver?

Jag tror först att svaret ska vara "opportunist". Det går in men stämmer inte med omgivningen.

Det rätta ordet är "kappvändare", en försvenskning av engelskans turncoat, en person som byter värderingar och verklighetssyn för att vinna ekonomiska eller andra fördelar. En anpassling alltså.

Saulus hatade Jesus. Rasande av mordlust jagade han lärjungar. En dag när han närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: Saulus, Saulus, varför förföljer du mig?

Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

I Damaskus fanns lärjungen Ananias. Herren sade till honom att söka upp Saulus och lägga händerna på honom för att han skulle kunna se igen.

Ananias hade invändningar men gjorde ändå som han blivit tillsagd. Han sökte och fann Saulus. Ananias lade sina händer på honom. Då var det som om fjäll fallit från Saulus ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig och började förkunna att Jesus var Guds son.

Alla som hörde detta häpnade. För Saulus hade ju alltid sagt till alla som ville lyssna att han tänkte förgöra alla som åkallade Jesu namn.

Så fick Saulus sitt nya namn Paulus. Åtminstone om man ska tro skriftens ord i Apostlagärningarna.

Då och då framträder på Svenska Dagbladets moderata ledarsida medelålders män som en gång var revolutionära kommunister och berättar att de mår illa när de nu tänker på vad de skrev, tänkte och gjorde åren kring 1968.

Nu gör de avbön och ber om ursäkt. Nu skäms de för att de viftade med Maos lilla röda, bagatelliserade kommunismens brott mot mänskligheten och hade Che Guevara-affischer på väggen hemma i studentlyan.

Men att de stämplade Tage Erlander, Arne Geijer och svenska socialdemokrater som Nixons lakejer skäms de inte för. Det tar de inte tillbaka. De vet nu – och visste nog redan då – att svensk socialdemokrati gjorde mer än något annat västligt regeringsparti för att bidra till att få slut på USA:s krig i Vietnam, men de förtränger faktum.

Revolutionära marxist-leninister har vänt på kappan och blivit etablissemang (professorer, partiledare, tv-personligheter etc). Och de fortsätter sin kamp mot sossarna.

Förr slogs de mot Erlander och Palme från vänster. Nu slåss de mot Persson från höger.

Förr skällde de sossar för socialfascism och klassförräderi.

Nu säger de, dessa en gång glödande leninister och diktatursvärmare, att kommunismens övergrepp varit kända i årtionden. De hävdar att socialdemokraterna medverkat till att det kommunistiska barbariet förtigits. "Alla vet ju att kommunism är oförenlig med de mest grundläggande mänskliga rättigheterna", heter det nu.

De har bytt sida, men de är lika tvärsäkra i dag som för tjugofem år sedan på att de, just de, vet vad som är den enda rätta läran. Deras rabiata hat mot socialdemokratin består.

Ja, jag erkänner – jag tycker illa om de där opportunisterna. Inte för att de gjort mig något särskilt ont. Utan för att de försöker skriva om historien och få avslöjar deras falsarier.

Ännu mer illa tycker jag om min egen flathet på den tiden det begav sig – att jag som ung socialdemokrat inte bestämdare tog debatten med dem.

När jag tänker på att jag ofta slätade över och sade att vi måste se till de goda radikala syften som låg bakom deras angrepp snarare än att ta dem på allvar fylls jag med skam.