Kronan hade inte skuggan av en chans

DNet. 961101

Sverige är åter på väg mot en fast växelkurs. När vi övergav den för fyra år sedan förlorade skattebetalarna i ett slag 25 miljarder kronor. DN har intervjuat drygt sextio ledande politiker, valutahandlare, ekonomer och riksbanksanställda för att kartlägga vad som egentligen hände och om det kan hända igen. Av Eva Stenberg och Gunnar Örn Foto: Örjan Björkdahl

Tjugoåtta minuter över två den 19 november 1992 ökade Electrolux tillgångar med nästan två miljarder kronor. Det Wallenbergsföretag som för de flesta förknippas med kylskåp och andra vitvaror sålde under hösten 1992 ungerfär tio miljarder kronor och kammade från en minut till en annan hem en jättevinst när kronan föll.

För de flesta företagen i Wallenbergssfären var kronans fall en god affär. Wallenbergs kronjuvel, S-E-Banken, räddades undan konkurs och förstatligande. Räkningen fick skattebetalarna, och den uppgick till minst 25 miljarder kronor.

Som jämförelse kan sägas att sänkningen av a-kassan till 75 procent sparade 2,5 miljarder åt staten och de sänkta barnbidragen ungefär lika mycket. Dessutom ledde kronfallet till många konkurser för små företag.

Historien om kronans fall börjar hösten 1982, när Sverige devalverar kronan för sjätte gången på knappt tio år. Socialdemokrater och borgerliga partier lovar att det är för sista gången. Men den ekonomiska politiken anpassas inte till löftet. Löner och vinster stiger, dyra reformer genomförs. Kostnaderna för att tillverka varor i Sverige ökar mer än i andra länder. Ändå ändrar politikerna varken kronans kurs eller den ekonomiska politiken. I stället blir den fasta växelkursen allt viktigare i politikers och riksbankens tal, den blir politikens viktigaste norm. För att inte falla för frestelsen att öka budgetunderskottet eller devalvera kronan så inför riksdagen i stor enighet en regel som förbjuder staten att själv låna pengar i utlandet. Men Sveriges samlade affärer med utlandet visar underskott under nästan hela 80-talet. Det underskottet måste täckas med utlandslån. Eftersom staten inte får låna så måste den privata sektorn - företag, banker och privatpersoner göra det. Som lockbete för marknaden och till varnagel för staten får de som lånar i utlandet en fet ränteskillnad. Många företag börjar nu låna i Tyskland eller Schweiz, där räntan för ett femårigt lån är mellan sex och nio procent, och köpa svenska statspapper som ger elva procent i ränta.

Med en ränteskillnad på fyra procent blir vinsten 400 000 kronor för det företag som lånar tio miljoner kronor i utländsk valuta. Det är en enkel vinst. Inte en skruv behöver tillverkas, risken ser ut att vara noll.

Men det finns ändå en risk, även om den aldrig nämns offentligt. Om kronan devalveras ökar skulden i värde. Ränteaffärerna kan därför liknas vid ett hela havet stormar. Så länge musiken spelar och alla andra går runt stolarna kan den fortsätta. Men när musiken slutar spela - och kronan faller - måste man ha hunnit sätta sig på en stol. Då ska kronorna vara sålda och lånen inlösta. Stolarna räcker inte till alla.

Den privata sektorn har skulder i utländsk valuta värda drygt 600 miljarder kronor år 1991. Riksbankens valutareserv är betydligt mindre. Det gäller alltså att hitta sin stol före konkurrenterna. Den 17 maj 1991 knyter riksbanken den svenska kronan till EG:s valuta ecu. Från och med nu ska riksbanken se till att en ecu kostar 7:40 svenska kronor. Sverige vill bli medlem i EG och demonstrerar på detta sätt sin uppslutning bakom den ekonomiska politik som EG-länderna vill föra.

Den 2 juni 1992 röstar det danska folket nej till Maastrichtfördaget. Oron på ränte- och valutamarknaderna ökar. Under sommarmånaderna rinner det ut 37 miljarder kronor ur Sverige. Räntorna på korta lån stiger med mellan två och tre procent. I den offentliga debatten är en svensk devalvering en tanke som inte får tänkas, ett ord som inte får sägas, en bokstavskombination som inte får skrivas. I Sverige råder beredskapsanda kring den fasta kronkursen. En svensk tiger. Trots att allt fler svenskar får varsel om uppsägning och konkursansökningarna hopar sig på tingsrätterna vågar så gott som ingen offentligt yppa det mest förbjudna.

Men i avskildhet i handlarrum, banker och i finanschefernas kontorsrum analyserar man läget utan tabun. Under sensommaren och hösten 1992 börjar allt fler företag inse risken. "Ja, eller möjligheten om du ser det ur vår synpunkt. Möjligheten för en svagare krona ökade", säger SKF:s finansdirektör Tore Bertilsson. En billigare krona gör det lättare för exportföretagen att sälja sina varor. För varje dollar eller D-mark de tjänar kan de växla till sig fler kronor. Priset kan sänkas och vinsten kan ökas. Men om kronan faller utan att företaget förstått vad som håller på att ske kommer det från en minut till en annan att förlora pengar. Företagets utlandslån blir dyrare att betala och svenska pengar på bankkonton och i räntebärande värdepapper sjunker i värde. Därför är A och O för en finanschef som vädrar devalvering att sälja kronor och köpa utländsk valuta som motsvarar lånen i utländsk valuta. Det kallas för att säkra sig.

På kvällen den 7 september 1992 deltar riksbankschef Bengt Dennis och vice riksbankschefen Thomas Franzén i ett möte med andra centralbankschefer i Basel. Thomas Franzén sitter bakom Bengt Dennis vid det stora bord som rymmer riksbankschefer från hela världen. De båda svenskarna behöver inte ens utbyta en blick för att förstå vad den andre tänker när den finländska centralbankschefen, Sirkka Hämäläinen,antyder att hennes bank dagen efter kommer att låta den finska marken falla. Både Franzén och Dennis vet att nu börjar attackerna mot kronan. Nu kommer deras stridskrafter att prövas.

För många svenskar är detta det bestående minnet av hösten 1992: när riksbankschefen Bengt Dennis onsdagen den 16 september höjer riksbankens styrränta till 500 procent. "The sky is the limit", deklarerar Dennis - det finns ingen gräns för hur högt riksbanken är beredd att sträcka sig. Medan centralbankschefen motar valutaspekulanterna tillbaka över bron med sitt räntevapen för regering och opposition nattliga krissamtal i statsministerns rum. Rödögda och med skrynkliga kläder kommer de ut med ett krispaket i god tid inan penningmarknaden öppnar. Två gånger upprepas denna politiska bedrift och svenska folket får en uppvisning i trosvisst försvar av kronkursen.

England och Italien väljer en annan väg och ger upp pundets och lirans fasta kurs samma onsdag som den svenska marginalsräntan höjs från 75 till 500 procent. En journalist frågar Englands finansminister Norman Lamont om inte Bank of England kunde ha gjort som svenska riksbanken och försvarat valutakursen genom en liknande räntehöjning. "Yes, but we use common sense" ("Jo, men vi använder sunt förnuft"), blev svaret. De två krisuppgörelserna i september gör inte det mäkta imponerande intryck på marknaden som riksbank, regering och det största oppositionspartiet (s) vill påskina. Första veckan i oktober fortsätter företag och penningplacerare att sälja kronor. Riksbanken döljer detta genom att köpa kronorna på termin, alltså med överenskommelse om senare leverans. Sådana stödköp behöver inte redovisas förrän tre månader senare. I statistiken ser det därför ut som om det av Bengt Dennis dikterade krispaketet imponerat på marknaden och valuta flödat in. I själva verket är utflödetnästan 20 miljarder kronor.

Riksbankens bluff om att valutaflödet vänt lyckas tillfälligt. Andra veckan i oktober inträder lugnet. Men det är ett bedrägligt lugn. Handelsbankens finansdirektör Pehr Wissén liknar tillståndet vid ett till bristningsgränsen spänt gummiband, som varje dag dras ut lite till. Minsta knäpp kan få det att brista.

För många finanschefer och valutahandlare är den 500-procentiga räntan som att hälla blod i vattnet inför ett hajstim. De vittrar ett lätt byte, en sårad och svag valuta. "Vi förstod att riksbanken inte hade en chans till. Ekonomin tålde inte det. Riksbanken dödade ekonomin fullständigt om de skulle höja räntan rejält igen", säger Scanias finanschef Bertil Persson, som vid kronans fall var finanschef på Investor-Saab Scania.

Under denna höst är den svenska ekonomin nere i en kris som bara kan jämföras med den på trettiotalet. Banksystemet är på väg att kollapsa på grund av att bankkunderna inte kan betala räntor och amorteringar på sina lån. När krispaketen förhandlades fram skämtade Ingvar Carlsson med statsminister Bildt: "Det ska du vara klar över, någon banksocialisering blir det inte fråga om, det har vi kongressbeslut på. Alla skrattade utom den moderate skatte- och bankministern Bo Lundgren som såg ut att ha drabbats av magknip. Nu står regering och riskdag inför att förstatliga bank efter bank. Nordbanken, Sparbanken och Gota Bank köar redan för vård på bankakuten. S-E-Banken skådar avgrunden. Banken har tagit de första kontakterna med regering och socialdemokrati om stöd genom bankakuten och fått klart besked: inte en krona förrän allt aktiekapital är uppätet. På finansdepartementet skrivs till och med en promemoria om hur staten ska ta över Wallenbergs bank. Risken är stor att regeringen Bildt ska tvingas socialisera hela banksystemet.

Statens affärer denna höst är nästan lika usla som bankernas. Det kommer ständigt nya och ständigt värre prognoser om budgetunderskottet. Många storföretag går dåligt. Volvo diskuterar att lägga ner sina bilfabriker i Uddevalla och Kalmar. SKF gör den största förlusten någonsin, skogsindustrin går på knäna. "Vi var tvungna att dra ner och avskeda 25-30 procent av våra anställda. Detta berodde inte på att vi var ineffektiva utan på det höga kostnadsläget. Det försatte oss i en omöjlig situation när konjunkturen vek", berättar MoDo:s dåvarande VD Bernt Löf: "En devalvering var enda sättet att komma ur detta", tillägger han.

Många storföretag drar slutsatsen att så länge det är lugnt går det att tjäna pengar på den höga svenska räntan. Men när valutautflödena ökar gäller det att sälja kronor snabbt. Då kan pengarna i kassan också med fördel växlas in i D-mark. Det går också att tjäna pengar på att låta bli att växla in exportinkomster i utländsk valuta i kronor. Resultatet blir att många företag säljer kronor, medan endast några få köper. På en fri marknad leder ett väldigt stort utbud av en vara men en väldigt liten efterfrågan till att priset sjunker. För att priset på kronan inte ska sjunka köper riksbanken kronor. På detta sätt köper riksbanken 250 miljarder kronor hösten 1992. Det är mer pengar än vad som finns i valutareserven, så för att kunna fortsätta försvara kronan lånar riksbanken och Riksgäldskontoret sammanlagt 156 miljarder kronor utomlands. Normen att staten inte ska låna i utlandet bryts alltså. En del av dessa pengar lånas ut till de svenska affärsbankerna, som har akuta svårigheter med att låna upp utländsk valuta på den internationella kapitalmarknaden. De som säljer kronor är bland andra svenska storföretag, utländska banker och hedgefonder (den typen av fonder som finansmannen Georges Soros gjort kända). Under hösten säljer till exempel Electrolux tio miljarder svenska kronor.

Politikernas prestige kostade skattebetalarna minst 16 miljarder kronor på en vecka. När valutan började forsa ur Sverige den 12 november 1992 var kronans öde redan beseglat. Ändå tillbringade regeringen, socialdemokraterna och riksbanken en vecka med att på olika sätt försöka skjuta över skulden på varandra för att kronan snart skulle falla. "Det var ett tjuv- och rackarspel mellan regeringen och socialdemokraterna om det tredje krispaketet", säger dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis.

De spelade bort 16 miljarder Ett misslyckande är ett misslyckande, det finns ingen anledning att kalla det något annat. Vi gjorde allt som stod i vår makt för att försvara kronan, men det räckte inte" säger statsminister Carl Bildt en timme och sex minuter efter kronans fall. Kostnaden för skattebetalarna för politikernas försök att försvara kronans kurs bara under den sista veckan blev minst 16 miljarder.

Strax före halv tio på måndagskvällen den 16 november 1992 tänder finansminister Anne Wibble alla lamporna i sin gillestuga. Hon är sammanbiten och spänd, nyss hemkommen från ett folkpartimöte i Täby. Det var hon tvungen att lämna i förtid sedan hon fått ett telefonsamtal som antytt ett nödläge. Nu förbereder hon sig för ett sammanträde i den sena novemberkvällen. Riksbankschefen Bengt Dennis har aldrig förut sökt upp finansministern i hemmet. Nu anländer han klockan halv tio för att diskutera de mycket kraftiga valutautflödena som förekommit de senaste tre dagarna. Riksbankschefen är mycket orolig. Kärnan i både Bengt Dennis och Anne Wibbles politik, den fasta växelkursen, håller på att sprängas i bitar. Problemet är inte bara att valutahandlare sålt kronor för många miljarder de senaste dagarna. Det är värre än så. Riksbanken kan inte längre straffa spekulanterna genom att upprepa september månads räntehöjningar. Då höjde riksbanken marginalräntan till som mest 500 procent, och det blev dyrt för dem som spekulerade med lånade pengar. "Men en ränta på 500 procent kan man inte upprepa", förklarar Bengt Dennis idag, fyra år senare. Riksbankschefen och finansministern förstår varandra bra. De är raka, effektiva och sakliga och de gör samma analys av det ekonomiska läget i landet denna höst. Även vid detta ödesmättade möte i gillestugan är de helt överens. "Vi hade agerat med räntevapnet hela tiden efter krisöverenskommelserna och räntorna hade ännu inte kommit ner dit de skulle. Det var uppenbart för alla att den svenska ekonomin inte skulle klara en ny räntechock", minns Anne Wibble. Hon säger till riksbankschefen att hon vill ha några dagar för att försöka åstadkomma en ny krisuppgörelse med socialdemokraterna. Så här efteråt berömmer Bengt Dennis finansministern för hennesfighting spiritmen han tillägger: "Redan då var det nästan för långt gånget". Ändå hade Bengt Dennis dröjt till måndag kväll med sitt förtroliga krismöte med finansministern. Tiotals miljarder hade redan runnit ur landet.

Valutautflödet har denna måndag spätts på av regeringens och riksbankens misslyckande att närma sig EG:s växelkurssamarbete, ERM. Marknaden har nämligen nåtts av uppgifter om ett kyligt nej på en svensk begäran om att få komma med i det europeiska växelkurssamarbetet ERM. Sverige har länge arbetat för att få status som associerad medlem i växelkurssystemet. När valutaoron börjar sommaren 1992 blir det extra angeläget att öka trovärdigheten för kronans kurs genom ett nära samarbete med ERM.

Wibble och Dennis har därför skickat sina närmaste medarbetare, statssekreterare Olle Wästberg och vice riksbankschefen Thomas Franzén, runt i Europa för att uppvakta sina europeiska kolleger om en svensk "skuggning" av ERM. Den skulle i praktiken innebära att kronan kopplades direkt till D-marken. EG:s monetära kommitté skulle också få full insyn i svensk ekonomisk politik.

De svenska förhandlarna hade däremot inga förhoppningar om att Bundesbank eller andra centralbanker skulle stödköpa kronor.

"Vi sade så här, att om vi behöver utländsk valuta för att stödköpa kronor så kan vi låna den själva, vad vi vill är att monetära kommittén uttalar sitt stöd för kronans fasta växelkurs", berättar Olle Wästberg.

Men denna måndag, den 16 november, gör EG:s monetära kommitté, ledd av Frankrikes nuvarande centralbankschef Jean-Claude Trichet, tummen ner. Nyheten läcker omedelbart ut på marknaden, där det viskas om att Bryssel avfärdat ett desperat svenskt rop på hjälp.

Bengt Dennis och Anne Wibble kan rimligen inte förutse att närmare 160 miljarder kronor kommer att rinna ur landet under denna novembervecka, där de sitter i gillestugan. Men de vet att kronförsvaret har ett pris och att det kan bli högt eftersom riksbanken inte kan vända valutaströmmarna med kraftiga räntehöjningar. Det enda riksbanken kan göra är att forsätta stödköpa kronor genom att växla bort utländsk valuta ur valutareserven. Faller kronan minskar alla stödköpta kronor i värde och skattebetalarna får stå för förlusten.

Wibble och Dennis vet också att socialdemokraterna är mycket skeptiska till att packa nya krispaket med regeringen. Så sent som dagen innan, söndagen den 15 november, kom ett TT-telegram där socialdemokraternas ordförande Invar Carlsson svarade kategoriskt nej på frågan om han kunde tänka sig ett tredje krispaket.

Finansministern och riksbankschefen finner dock en omständighet som talar för att de kan lyckas hejda flödena: offentligt är det alldeles tyst. Ingen tidning, TV- eller radiokanal har offentliggjort att valutan forsar ur landet. Inga småsparare har fått veta detta och kunnat rusa till Forex för att växla kronorna mot D-mark. Inte ens alla storföretag har förstått vad som håller på att hända.

Trots att oddsen för att kunna behålla kronans fasta växelkurs är mycket dåliga diskuterar Bengt Dennis och Anne Wibble inte en devalvering.

"Varken Dennis eller jag är lagd åt det hållet. Vi ger inte upp innan man måste. Sverige som nation hade investerat väldigt mycket i kronförsvaret. Att ge upp innan man diskuterat saken med socialdemokraterna var otänkbart", säger Anne Wibble. Men ska något ske ska det ske snabbt. Valutaflödena fortsätter med ökad styrka. Klockan går.

Ändå har det hunnit bli tisdag eftermiddag innan telefonen ringer på socialdemokraternas riksdagskansli. Den ringer hos Jan O Karlsson som är nära medarbetare och rådgivare till socialdemokraternas ekonomiske talesman, Allan Larsson.

Jan O Karlsson sitter då och ger en intervju till tidningen Göteborgs-Posten. När en sekreterare på socialdemokraternas riksdagskansli avbryter intervjun för att meddela att statssekreterare Olle Wästberg på finansdepartementet söker Karlsson i ett brådskande ärende förstår socialdemokraten genast att klockan är slagen. "Nu är det full fart i dörren", bekräftar Wästberg.

Regeringen har tagit kontakt. Den vill göra nya besparingar i välfärden och en ny sänkning av arbetsgivaravgifterna för att rädda kronan.

Socialdemokraterna är egentligen inte intresserade av fler sparpaket. De fruktar att nya nedskärningar av bidrag och offentlig service kommer att fördjupa den ekonomiska krisen ännu mer och peta ännu fler företag och banker över randen till konkurs. Ingvar Carlsson, Allan Larsson och de båda ekonomiska rådgivarna Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky har dessutom fått flera signaler om att det svenska näringslivet inte längre tror på kronan.

Allan Larsson har till exempel hört talas om att direktörerna i Wallenbergbolagen slagit vad om huruvida kronan ska falla före eller efter nyår.

Allan Larsson sitter i riksbanksfullmäktige. Han vet exakt hur stora valutaflödena varit dag för dag under denna nya valutakris. Han har inte spritt informationen till sina medarbetare. Men under den gångna helgen har Allan Larsson bett Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky att göra en förutsättningslös analys av valutapolitiken.

Socialdemokraterna har ännu fler argument mot ett nytt krispaket: De anser att regeringen brutit sina löften när de två tidigare uppgörelserna gjordes för att rädda kronan. De forna samarbetspartnerna är nu ständigt i luven på varandra. Fackföreningsrörelsen klagar högljutt över att dess parti räddat regeringen Bildt och skurit ner välfärden för LO-medlemmarna. Och riksdagsgruppen känner sig överkörd eftersom den andra krisuppgörelsen gjordes utan att först förankras i den då hemförlovade gruppen. Många socialdemokratiska riksdagsledamöter tycker därtill hjärtligt illa om innehållet i krispaketen.

Socialdemokraterna ställer ändå upp på ett möte med Anne Wibble. "När finansministern tar kontakt bör man rimligen lyssna till vad hon har att säga", resonerar Allan Larsson.

De träffas först på onsdag förmiddag, när ännu fler miljarder runnit ur landet. Klockan tickar vidare. Valutautflödet fortsätter.

Mötet sker i största hemlighet. Alla ministrar har varsitt rum i riksdagshusets östra del. Dessa utnyttjas mycket sällan. För första gången besöker nu Anne Wibble sitt rum i statsrådskorridoren. Hon har vissa svårigheter att hitta dit. Rummet ligger avsides, långt från riksdagens kammare, därför har hon aldrig satt sin fot där förut. Nu passar det bra. Allan Larsson och Jan O Karlsson kommer dit klockan tio på förmiddagen.

Anne Wibble och Allan Larsson har aldrig kommit bra överens. Båda har ett docerande drag, och elevkåren är liten. Den här gången är stämningen värre än vanligt.

"Vi talade om att bilden var mycket problematisk och frågade huruvida det fanns intresse från deras sida att göra något mer. Huvudinslaget i det vi funderade på var att angripa kostnadsläget via sänkta arbetsgivaravgifter", minns Anne Wibble.

Allan Larsson lyssnar och efterlyser mer underlag. "Jag sade att vi måste ha en seriös beredning och diskutera saken i vårt verkställande utskott och i riksdagsgruppen. Men först ville vi ha ett riktigt förslag från regeringen", berättar han.

Finansministern gör upp om ett nytt möte senare på dagen. Allan Larsson säger bestämt att han inte vill mötas i regeringskansliet. Den här gången ska det gå formellt och korrekt till, via riksdagen. Inga nya nattliga träffar i statsministerns rum, som när de tidigare krisuppgörelserna förhandlades fram.

På onsdagseftermiddagen är det dåligt väder och mörkt. Klockan fyra träffar Allan Larsson åter Anne Wibble och Olle Wästberg i riksdagshuset. Efter mötet är han fortfarande inte nöjd med Anne Wibbles information. Regeringen har ingen färdig plan, och inga konsekvensanalyser, som Allan Larsson efterlyser. Finansministern och hennes statssekreterare lovar att återkomma under kvällen.

Klockan går, valutan fortsätter att flöda ut. På väg tillbaka till finansdepartementet på Rödbodgatan köper Anne Wibble en Croque Madame i Sibyllakiosken på Drottninggatan. Hon ber biträdet slå in den i staniol. Finansministern anar en lång och hektisk natt och staniolpaketet innehåller hennes frukost.

Socialdemokraterna kallar samman sin riksdagsgrupp på onsdagkvällen. Allan Larsson redovisar sina diskussioner med regeringen. Han och Ingvar Carlsson ber inte om att få fria händer att förhandla fram en krisuppgörelse. Så gick det till när det första krispaketet packades, men nu vet de ledande socialdemokraterna att riksdagsgruppen inte kommer att sluta upp bakom regeringen Bildt en gång till. Ändå vill Allan Larsson och Ingvar Carlsson inte säga nej, rätt och slätt. Då kan regeringen kasta skulden på oppositionen om kronan faller. Därför blir riksdagsgruppens beslut att träffas igen nästa förmiddag klockan elva och då diskutera det regeringsförslag som väntas senare under kvällen.

Riksdagsledamöternas reaktioner på ett tredje krispaket är mycket riktigt negativa. Efter mötet undrar några ledamöter vad partiledningen sysslar med: "Ni sade ju att ni skulle rädda kronan, och nu kommer ni tillbaka!" "Ska vi ha 75 års pensionsålder nu, ska vi ha 80 år?" "Vi är ingen koefficient i något jävla stödsystem!"

När de borgerliga partierna får höra att socialdemokraterna kallat samman sin riksdagsgrupp beslutar de att göra samma sak. Finansministern talar på mötet, men hon vågar inte berätta om valutakrisen. Den välsignade tystnaden får inte brytas.

Riksdagsledamöterna blir förvirrade: vad vill hon säga egentligen? När borgerliga riskdagsledamöter talar med socialdemokratiska kollegor och får höra talas om en ny kronkris och ett nytt krispaket bryts förvirringen och övergår i ilska. Så mycket för parlamentarisk demokrati!

Klockan nio på kvällen får socialdemokraterna en analys av det ekonomiska läget gjort av finansdepartementets ekonom Ingmar Hansson. Rapporten överlämnas på Riksbron, mellan Riksdagshuset och regeringskansliet. Men förslaget till krispaket dröjer.

Senare på onsdagskvällen samlas flera ministrar inne på statsminister Carl Bildts rum. Krispaket tre mejslas fram från en promemoria, kallad PM Next, som finansdepartementet skrivit med tanke på att använda förslagen i budgeten.

I detta nya paket finns stora lättnader för företagen i form av en sänktarbetsgivaravgift på sju procentenheter.För att inte öka underskottet i statsbudgeten ska avgiftssänkningarna betalas med pengar ur AP-fonderna, sammanlagt 60 miljarder kronor. Regeringen föreslår också att nya budgetbesparingar ska träda i kraft om drygt två år, 1995.

Det mest överraskande i paketet är att kronans kurs ska knytas till D-marken, i stället för att vara knuten till EG-valutan ecu.

Som den tyske centralbankschefen Helmut Schlesinger uttrycker det beror en del av Sveriges problem på att riksbanken försöker upprätthålla en fast växelkursmot en valuta som egentligen inte finns. Ecun är bara ett vägt genomsnitt av EG-ländernas valutor. När pundet och liran börjat flyta har de dragit ecun med sig. Ankaret i den svenska ekonomiska politiken har i praktiken redan lossnat.

Riksbanken såg i långa stycken problemet på samma sätt som Schlesinger. "Ecun blev ju inte symbol för styrkan i Europa. Det var D-marken som blev det starka", förklarar Thomas Franzén som 1992 var vice riksbankschef.

Bengt Dennis berättar att Tyskland aldrig tyckt om ecun.

"De ville se en D-markskoppling och det talade de om i alla möjliga tonlägen". Men förslaget att knyta kronan till D-marken har inte stöd hos riksbanksfullmäktiges ordförande, moderaten Staffan Burenstam-Linder.

"Jag såg det som ytterligare en negativ signal. En riksbank måste agera genom att skapa förtroende och förtroende skapar man inte genom att hoppa omkring så. Det skulle haft skadeverkningar lång tid framöver att ändra i grunden för vårt valutasystemen på det viset", säger Staffan Burenstam-Linder.

Regeringen skriver ändå in en D-marksanknytning i sitt förslag till tredje krispaket.Förslaget faxas över till socialdemokraterna

Vad Carl Bildt och Anne Wibble inte vet är att Ingvar Carlsson ligger och sover hemma i sin säng. I sin villa i Nacka sover Allan Larsson. Dock lyser det i några fönster i det socialdemokratiska riksdagskansliet. Där vakar Jan O Karlsson, ensam, över telefaxarna. Han är en glad och bullrig person, bra på att analysera, lätt att tala med. Men han är ingen tekniker.

När regeringens fax kommer klockan 02.32 får Jan O Karlsson inte ut det ur apparaten. Ett papper har hängt upp sig och Jan O Karlsson micklar sammanbitet med faxen. Slutligen lyckas han skriva ut regeringens förslag på en annan apparat. Sedan börjar han faxa det vidare till Ingvar Carlsson, Allan Larsson och de andra medlemmarna av partiets verkställande utskott.

Men problemen är inte slut än. Karlsson slår fel telefonnummer, trycker på fyra istället för på tre, och känner nervsammanbrottet smyga närmare när han inser vad som kan hända.

"Vem fick faxet? Skapade jag en än värre valutakris nu? Bildt vill ha revalvering, herregud!", tänker den före detta statssekreteraren när nyheten om en planerad koppling av kronans kurs till D-marken kablats ut i det okända.

I USA och Japan har det sålts kronor för så svindlande belopp att bankerna beslutat stoppa handeln med svenska pengar. Men spekulanterna har chans när den svenska marknaden öppnar denna torsdagsmorgon.

Nu är det bråttom. Enligt ett Reutertelegram som aldrig når Sverige är den sista spiken inhamrad i den fasta kronkursens kista. När ska den begravas?

I regeringskansliet Rosenbad väntar Carl Bildt och Anne Wibble på telefon. Statsministern tittar på den amerikanska TV-kanalen CNN och dricker Coca-Cola, som han enligt finansministern har en barnslig svaghet för.

I arla morgonstund, vid fem, sex tiden på torsdagsmorgonen, tröttnar Anne Wibble på att vänta och ringer hem till Allan Larsson.

Hans svar är högst formellt, en redogörelse för sitt partis beslutsprocess. Men Anne Wibble förstår budskapet: Socialdemokraterna vill inte vara med om en ny krisuppgörelse.

"Då ringde jag till Bengt Dennis och han gjorde bedömningen att utan socialdemokraterna så går det inte. Han sade inte öppet att det kommer inte att gå, men bra nära. Det var en väldigt väldigt liten chans att det skulle fungera."

"Chansen var mycket nära noll men det ska mycket till känslomässigt innan den som inte ens ska fatta beslutet säger åt någon annan att nu ger vi upp. Det ville inte vi göra. Jag ville att vi skulle kämpa", säger Anne Wibble.

I gryningen den 19 november anförtror hon sin rådgivare, Carl B Hamilton, att det nog är slut med den fasta växelkursen.

Regeringen beslutar ändå att fortsätta slåss för kronan. En presskonferens sammankallas till klockan tio och det nya krispaketet presenteras, med undantag för D-markskopplingen som ju saknar stöd både i riksdag och riksbanksfullmäktige.

Kvart över sex på morgonen kommer Bengt Dennis till sin arbetsplats i riksbankens svarta borg vid Brunkebergstorg. Han vet nu att regeringen snart kommer att offentliggöra sitt krispaket - utan socialdemokraternas stöd. En ofinansierad skattesänkning på 60 miljarder som inte har stöd i riksdagen - chansen att det ska vända valutaflödet är mikroskopisk.

Klockan sju samlas riksbanksfullmäktige och beslutar höja marginalräntan från 11,5 till 20 procent, en modest höjning jämfört med september månads höjning till både 75 och 500 procent.

Fullmäktigemötet avslutas inte, man ajournerar det bara och ledamöterna stannar kvar i riksbanken. När marknaden öppnar klockan nio blir fullmäktigeledamöterna vittnen till hur valutautflödena fortsätter.

Mitt på dagen sätter riksbanksfullmäktige en gräns för hur mycket pengar som ska få rinna ut ur landet innan riksbanken ska kasta in handduken.

Efter lunch brister alla fördämningar och valutaflödet närmar sig snabbt gränsen. Kvart i ett ringer Dennis till Wibble och säger:"Det håller inte länge till, men vi kan kanske avvakta någon timme".

Valutan fortsätter att strömma ut. Till slut sätter riksbanken ändå stopp.

"Jag hade för min del formulerat den regeln man alltid ska ha när man ägnar sig åt sådant här, att det finns en viss gräns och den ska man bestämma i förväg. Regeln formulerade jag för att man inte ska hamna i en situation som man gör i Monte Carlo, att man blir ruinerad för att man tror att om man sätter ytterligare en gång på rött så kanske det går hem", berättar riksbanksfullmäktiges ordförande Staffan Burenstam-Linder.

"Det är lätt att tro att en riksbank inte kan gå omkull, men till slut kan man göra det också. Om man håller på och lånar upp i en valuta och lånar ut i en annan, då kan det gå åt helvete som vi ju har sett i en del andra banker".

Bara denna sista dag, dessa timmar mellan nio och halv tre, kostade skattebetalarna flera miljarder kronor. Exakt hur många tiotals miljarder som rann ut vägrar riksbanken berätta. Statistiken över valutaflödena dag för dag har hemlighetsstämplats. Blir de någonsin offentliga kommer skattebetalarna att få se ett facit över vad politisk prestige kan kosta under en enda dag.

Kvart över två på eftermiddagen ringer Bengt Dennis till statsministern och finansministern i Carl Bildts rum och säger att nu är det snart slut.

"Statsministern bad att få tio minuter för att underrätta sina vänner i Europa. Jag sade att jag inte kunde lova honom detta, men det blev ungefär tio minuter. Under tiden ringde jag till mina nordiska kollegor", berättar Bengt Dennis. Innan Carl Bildt ringer sina statsministerkollegor gör han ett nytt försök att nå Ingvar Carlsson, men lyckas inte.

Statssekreterare Olle Wästberg ringer Finlands finansminister Iiro Viinanen och presenterar sig, på svenska. "Uhummm", svarar Viinanen. Wästberg undrar om Viinanen kanske inte förstår svenska och drar samma presentation på engelska. "Uhhum", replikerar finländaren. Olle Wästberg informerar honom om kronans fall, på svenska. "Uhm", säger Iiro Viinanen. Wästberg undrar åter om den finländske finansministern begripit vad han sagt och beslutar sig för att dra samma information på engelska. "Uhum", svarar Viinanen. "Ja, adjö då", säger Olle Wästberg. "Uhumm", svarar Finlands finansminister.

Sveriges finansminister och statsminister sätter sig sedan för att, som Anne Wibble säger, samla anletsdragen. De utlyser en presskonferens till klockan fyra och skriver ett kort uttalande.

En kvart efter det att kronan fallit ringer Ingvar Carlsson tillbaka till Carl Bildt. Nu ger han äntligen ett besket om ifall socialdemokraterna vill ställa upp på ett tredje krispaket för att rädda kronan. Svaret är nej.

Politiker och riksbank har spelat upp ett kronförsvar som under en enda vecka kostat minst 16 miljarder kronor. Varför, när de visste att oddsen var så dåliga? Och varför väntade de med att släppa kronan ända tills valutareserven var tom, den 19 november klockan 14.28?

"Den nittonde bestämdes av politikernas förhandlingar om krispaket. Det bestämde inte vi", säger Bengt Dennis.

"Jag väntade på ett besked från regeringen. Men något sådant besked kunde de inte ge. Det var ett Svarte Petterspel mellan regering och opposition, det är oerhört tydligt", säger den tidigare riksbankschefen som nu är anställd av S-E-Banken.

Riksbanksfullmäktiges tidigare ordförande, Staffan Burenstam-Linder, medger att skattebetalarnas kostnad för kronförsvaret var hög, men säger att den var nödvändig. "Även om jag vetat från början att det var omöjligt skulle jag sagt att man var ändå tvungen av olika skäl att driva ett försvar av kronan därför att svenska folket och alla politiker hade länge talat om att nu får det vara slut med devalveringar. Att riksbanken i vad som i efterhand skulle uppfattas och missuppfattas som minsta lilla blåst på marknaden skulle släppt växelkurssystemet hade inte varit möjligt", säger han.

Statens kostnad för valutaflödena har en annan sida också, påpekar Burenstam-Linder. "De som sålde utländsk valuta var de som annars hade varit i en förfärligt besvärlig situation, företag som kunde gått i konkurs på kuppen. En del var naturligtvis utlänningar som skodde sig men fördelarna med att försvara växelkursen är betydande."

Finansminister Anne Wibble anser att kronförsvaret var riktigt eftersom det visade för omvärlden att Sverige brutit med sin devalveringstradition. Hon tycker också att kronförsvaret var nödvändigt för att inte försätta ännu fler banker och företag i konkurs. Samhället tog genom kronförsvaret på sig en kostnad som annars hade fallit på företag och banker.

"Ja, det gjorde vi. Det svenska politiska systemet hade sedan devalveringen i oktober 1982 sagt 'vi skall aldrig devalvera mera, det är helt säkert'. Det var massor med småföretag och andra som litade på oss, vi hade en skyldighet att visa att vi inte hade lurat dem medvetet, vi måste ändå försöka. Vi hade i stort sett tvingat näringslivet att ta utlandslån. Eftersom vi hade underskott i bytesbalansen var Sverige som nation tvungen att låna och staten skulle inte göra det, sade valutalånenormen", säger Anne Wibble. Allan Larsson håller med.

"Sedan utlandslånenormen etablerades 1984 hade finansieringen av underskottet i bytesbalansen skett genom att svenskt näringsliv lånade utomlands. Det var byggt på en fast valutapolitik. Det fanns naturligtvis med i bakgrunden hela tiden i diskussionerna om krispaketen", säger Allan Larsson.

Kronrullningen. I två tidigare artiklar har DN visat hur skattebetalarna förlorade minst 25 miljarder kronor på riksbankens misslyckade försvar av kronan. Pengarna hamnade i fickorna på svenska storföretag och utländska spekulanter. Nu står Sverige inför att knyta kronan till EU:s växelkurssamarbete ERM. Historien kan upprepa sig. Valutaspekulanterna kan åter komma att gödas av en fast kronkurs.

Riksbanken mygga i valutastormen Den internationella valutahandeln omsätter över åttatusen miljarder kronor. Varje dag. Det motsvarar fem gånger mer än vad Sverige producerar på ett år. Bara några få procent av valutahandeln har samband med export och import av varor. Resten handlar om att tjäna pengar på pengar, spekulation. Valutahandeln har växt explosionsartat enligt statistik från cetralbankernas bank, BIS. Handeln har mer än fördubblats på sex år. Om valutamarknaden tror att en valuta med fast växelkurs kommer att devalveras kan detta bli självuppfyllande. Vad har svenska riksbanken och andra centralbanker att sätta emot? I den svenska valutareserven finns utländsk valuta för 150 miljarder kronor. Det är mindre än två procent av vad som omsätts på världens valutamarknader under en dag. Riksbanken slåss alltså mot övermakten om den försöker försvara en fast växelkurs. Valutamarknadens aktörer måste tro på valutan, annars är loppet kört. Är den svenska ekonomin inte välskött, i valutahandlarnas ögon, kan spekulationsattacker blåsa upp till stormstyrka på några dagar. Därför är det inte så konstigt att valuta efter valuta fallit i valutastormarna.

Det är inte bara Sverige som misslyckats med att upprätthålla en fast växelkurs för sin valuta. I det valutakaos som rådde i Europa 1992 och 1993 var den svenska kronans fall bara en del. Även länder med välskött ekonomi drabbades av spekulationsvågorna. De enda som lyckades upprätthålla sina fasta växelkurser var Nederländerna och Österrike. Alla andra Västeuropeiska länder har efter hand tvingats släppa greppet om sin valuta.

Det stora sammanbrottet kom i augusti 1993 då den europeiska växelkursmekanismen ERM kollapsade. Officiellt råder fortfarande fasta växelkurser, men valutorna får avvika såpass mycket från sina riktvärden att de i praktiken flyter på valutamarknadens vågor. Politiker och professorer har dragit slutsatsen att fasta växelkurser, som kan justeras i nödfall, inte fungerar i dagens värld. Ska man ha fria kapitalrörelser måste man antingen ha helt flytande eller helt fasta växelkurser. Något mellanting fungerar inte i längden.

Ekonomiprofessorn Lars Jonung varnar Sverige för att gå tillbaka till fast växelkurs. "Om Sverige går med i växelkurssamarbetet ERM nu i höst finns det risk för att samma mekanismer löses ut som 1992. Det sker inte omedelbart, men förr eller senare kommer spekulationsvågen", säger Jonung. Själv tycker han att riksbanken bör låta kronan flyta även i fortsättningen och rikta sina ansträngningar på att hålla inflationen nere.

En flytande växelkurs betyder att marknaden bestämmer priset på valutan. Det har marknaden fått göra sedan den svenska kronan föll i november 1992. Tidigare har den svenska kronan haft fast växelkurs för att underlätta för företagen att handla med andra länder. Med ett fast pris på kronan vet företagen vad som gäller. Men Sverige har inte kunnat upprätthålla de fasta växelkurserna. Kronan har till exempel devalverats sex gånger mellan 1973 och 1982.

"Ett system med fasta växelkurser som justeras då och då, det är ett system som passar för femtiotalets förhållanden", sade professor Assar Lindbeck strax efter kronans fall. Det fungerar inte i dagens värld, med enorma valutamarknader där kapitalet flyter fritt från land till land.

"Håll kronan flytande" var Lindbeckkommissionens råd till politikerna.

"Halvfasta mellanlägen är sämre än både rörliga och helt fasta växelkurser", säger den folkpartistiska riksdagsledamoten och tidigare finansministern Anne Wibble.

Det stora problemet med fasta växelkurser som kan justeras vid enstaka tillfällen är, enligt ekonomproffsen, att de svårligen låter sig kombineras med fria kapitalrörelser. De kräver någon form av valutareglering, eller begränsning av invånarnas möjligheter att växla till sig utländsk valuta. Annars kan minsta viskning av ordet "devalvering" utlösa en lavin som riksbanken inte har en chans att stoppa.

I Sverige försvann de sista resterna av valutaregleringen 1989. Innan dess var svenskarnas möjligheter att sälja kronor hårt kringskurna. Den som ville turista några veckor på Mallorca eller Kanarieöarna fick växla till sig spanska pesetas för några tusenlappar, men den som ville föra ut mer än 6000 svenska kronor var tvungen att ha riksbankens tillstånd. Att växla till sig valuta för att köpa hus i Spanien var överhuvudtaget inte tillåtet. Då fick man smuggla sedelbuntarna i knäckebrödspaket som i Lasse Åbergs film "Sällskapsresan" från 1980.

Världen har förändrats sedan dess. Valutaregleringar är inte tillåtna inom EU. Fri rörlighet över gränserna gäller även för kapitalet.

På dagens valutamarknader kan även utländska placerare vända sig till riksbanken och begära att få sina kronor inlösta mot utländsk valuta. Nya instrument som optioner och terminer gör det dessutom möjligt för de internationella storspekulanterna att sälja kronor som de inte ens har. Med miljoner kan de kontrollera miljarder.

En liten valuta blir lätt en lekboll i händerna på valutaspekulanter.

Det är ett av de starkaste argumenten för att bilda en europeisk valutaunion, EMU. Det är bättre att vår valuta kontrolleras av en liten grupp centralbankschefer i Frankfurt än att den fortsätter vara i händerna på marknaden, resonerar anhängarna.

Priset för att gå med i valutaunionen är att Sverige inte kan föra en självständig ekonomisk politik, påpekar de som är motståndare till valutaunionen. Sedan är det upp till var och ens politiska övertygelse att ta ställning till vilket argument som väger tyngst.

Om Sverige kommer med i valutaunionen 1999 blir det meningslöst att spekulera mot kronan. I en valutaunion kommer växelkurserna att vara helt låsta. Kontrollen över de nationella valutorna kommer att tas över av den europeiska centralbanken i Frankfurt. Att växla kronor mot D-mark blir inte märkvärdigare än att växla femtioöringar mot enkronor, eftersom centralbanken kontrollerar utbudet av båda valörerna. År 2001 är det tänkt att nationella valutor som kronor och mark ska försvinna helt. Då heter Sveriges nya valuta euro om Sverige är medlem i EMU.

Eurons kurs kommer att flyta mot andra valutor, precis som den amerikanska dollarn och den japanska yenen gör idag.

Men om Sverige vill gå med i valutaunionen uppstår ett dilemma. För att få vara med i EMU krävs det en mellanperiod med fast växelkurs för kronan, av just det halvfasta slag som riksbanken och regeringen har så dåliga erfarenheter av.

Finland knöt nyligen sin valuta till den europeiska växelkursmekanismen ERM. Rykten surrar på valutamarknaden om att Sverige snart följer efter.

Det finns ett viktigt skäl till att diskussionen kommit igång. ERM-medlemskap 1996 är ett villkor för EMU-medlemskap 1999. Göran Persson och Erik Åsbrink arbetar hårt för att Sverige ska uppfylla kraven för medlemskap i den europeiska valutaunionen EMU. Riksdagen har visserligen inte bestämt sig än, det sker inte förrän hösten 1997, men om riksdagen ska ha någon verklig möjlighet att välja så måste Sverige uppfylla de fem inträdeskraven till valutaunionen. Ska vi stanna utanför EMU ska det vara vårt eget fria val, inte för att vi inte blir insläppta, hävdar Göran Persson.

Ett av de fem inträdeskraven handlar om stabila växelkurser. Fritt flytande valutor är inte tillåtna. Maastrichtfördraget är mycket tydligt på den punkten.

Artikel 109 i fördraget kräver: "ett iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska Monetära Systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till någon annan medlemsstats valuta".

En knäckfråga är vad som menas med "normalt fluktuationsutrymme". När fördraget skrevs 1991 fick ERM-valutorna inte avvika med mer än 2,25 procent från sina inbördes riktvärden. Sedan augusti 1993 får en valuta däremot avvika med upp till 15 procent innan centralbankerna är tvungna att gripa in med stödköp.

Stats- och regeringscheferna ska besluta om vilka medlemsländer som får delta i EMU någon gång under våren 1998. I ett tilläggsprotokoll om inträdeskraven heter det att kandidatlandet ska ha upprätthållit fast växelkurs "utan att allvarliga spänningar har förekommit under de två år som föregår granskningen".

Olle Lindgren, som tidigare var chefekonom på S-E-Banken och numera arbetar som fristående rådgivare, tror att kravet på att vara med i växelkurssamarbetet kan visa sig vara ett större hinder för svenskt medlemskap i EMU än exempelvis kravet på små budgetunderskott.

"Man kan inte utgå från att de övriga medlemsländerna accepterar att vi går in direkt i den här monetära unionen utan att kronan först varit kopplad till växelkursmekanismen, såsom det är föreskrivet i Maastrichtavtalet. Kravet på ERM-medlemskap är så entydigt. Man ska vara med i två år. Det är det som gäller, kan den som vill vara formell säga i en förhandling." säger Olle Lindgren.

Anne Wibble är mer optimistisk.

"Reaktionen på Finlands ERM-knytning visar med önskvärd tydlighet att man inte kommer att tolka kravet helt formellt. De har välkomnat Finland och sagt att det var väldigt bra. Men formellt sett har Finland anslutit sig alldeles för sent." Wibble tror därför att Sverige också kan vänta ett tag med att knyta kronan till ERM-samarbetet. Risken är annars att den svenska opinionen känner sig överkörd.

Men hur pass stor valfrihet har Sverige egentligen? Vad händer om Sverige väljer att stanna utanför den europeiska valutaunionen? Kan vi fortsätta med flytande växelkurs i så fall?

Staffan Burenstam-Linder, tidigare ordförande i riksbanksfullmäktige och numera svensk ledamot av Europaparlamentet, tror inte det.

"EMU är inte betjänt av att ha med länder som är tvingade in. Därför tror jag vi har möjlighet, i surhetens namn, att säga att vi inte vill. Men däremot ska vi inte tro att vi har friheten att köra en växelkurs bara på egen hand. Sverige kommer att vara tvunget att införa fast växelkurs, det kommer att finnas ett sådant tryck från omvärlden. Sverige kan inte fatta egna beslut här", säger Burenstam-Linder.