JOHN PILGER om medierna och kriget
Af 010928
Under Falklandskriget mellan Argentina och Storbritannien 1982
sammanträdde BBC:s Weekly Review Board för att diskutera hur kriget
borde framställas för allmänheten. Mötesprotokollet visar att
företagets högsta ledning bestämde att nyheterna borde vinklas på
ett sätt som svarade mot "allmänhetens känslor" och att
tyngdpunkten i BBC:s rapportering skulle ligga på regeringens
officiella uttalanden. En "opartisk stil" uppfattades som
"ett onödigt irritationsmoment".
Argentinas accepterande, så när som på tre obetydliga
ändringsförslag, av en peruansk fredsplan ignorerades av BBC.
Thatcherregeringen var inte intresserad; BBC:s nyhetsbevakning
avspeglade regeringens hållning och vidarebefordrade även lögnen att
det var Argentinas fel att fredsplanen "misslyckades".
BBC:s konkurrent ITN, vars rapportering var i stort sett densamma,
hävdade att "70 procent [av den brittiska allmänheten] vill
genomföra en invasion".
Samma opinionsundersökning visade emellertid att 76 procent av de
tillfrågade ville att FN skulle ockupera Falklandsöarna medan
Storbritannien och Argentina förhandlade. Detta rapporterades aldrig. I
stället tolkades resultaten i opinionsundersökningen i tv-nyheterna
som bevis på att den brittiska allmänna opinionen "hårdnade".
Det är högst troligt att sanningen var den motsatta.
Och nu börjar det igen. I söndags rapporterade Observer att
"65 procent [av allmänheten] stödjer användningen av
målinriktade "kirurgiska" bombningar mot länder som
härbärgerar terrorister". Tidningens opinionsundersökning
förklarade inte vad "kirurgiska" bombningar är. Det framgick
inte om opinionsundersökarna hade förklarat för de intervjuade att 70
procent av de 88 500 ton bomber som släpptes över Irak och Kuwait
under kriget vid Persiska viken missade sina mål fullständigt, och
orsakade tiotusentals civila dödsfall, eller att majoriteten av målen
missades under Natos attack mot Jugoslavien för två år sedan. "Kirurgisk
krigföring" är ett ohederligt begrepp. Så varför använde man
det? Samma opinionsundersökning visade emellertid att 60 procent
motsatte sig "massiva flygangrepp". MAJORITET MOT FLYGANGREPP
var den jätterubrik som Observer underlät att trycka; ändå var det
den stora nyheten, enligt varje verklig journalistisk måttstock. I
stället ägnades förstasidan åt "nätet som dras åt kring Usama
bin Ladin" och Storbritanniens roll som Amerikas "starkaste
krigspartner". Rapporteringen präglades av andfådd spänning och
en stämning av "nu går vi vidare". Källorna var brittisk
och amerikansk underrättelsetjänst och försvarsdepartementet i
London.
Denna typ av pressmeddelande-journalistik, där källorna är anonyma
ämbetsmän vars jobb i dessa sammanhang är att förvränga och
manipulera nyheterna, förekommer ofta i västerländska medier. Välj
vilket som helst av västvärldens senaste krig eller masslakter och
skriv ner de uppgifter från "underrättelsekällor" eller
"diplomatiska källor" som senare visade sig vara lögn.
Listan är lång. Ta George Bush den äldres angrepp på Panama och
Somalia för lite mer än tio år sedan. Båda lanserades som en jakt
på skurkar som skulle hämtas in "döda eller levande",
general Noriega i Panama och general Aidid i Somalia. "Källor"
som citerades sade att få civila hade dödats. I verkligheten dödades
mer än 2 000 civila av amerikanska attackhelikoptrar i kåkstäderna i
Panama City, och enligt en uppskattning från CIA dödades mellan 7 000
och 10 000 i Somalia i det som Pentagon kallade "Operation Restore
Hope" (Operation återupprätta hoppet).
Summan av dessa dödsfall är omkring dubbelt så stor som det antal
människor som dödades i Amerika den 11 september. Det förekom ingen
massiv medierapportering om dem; ingen minnesgudstjänst i St.
Pauls-katedralen i London. Det verkliga blodbadet rapporterades helt
enkelt inte. Det var likadant när president Clinton förstörde en
harmlös läkemedelsfabrik i Sudan med kryssningsmissiler. Då ägnade
de amerikanska och brittiska medierna stort utrymme åt "underrättelsekällor"
som ansåg det "ställt bortom allt tvivel" att det var här
som Usama bin Ladins organisation tillverkade nervgas. Clintons attack
dödade hundratals, kanske tusentals, oskyldiga människor. Detta
rapporterades inte. Enligt uppgift finns det en FN-rapport om antalet
döda som inte har publicerats på grund av påtryckningar från
Washington. Bortsett från några oroliga ledarartiklar och enstaka
avvikande uppfattningar i västvärlden (särskilt i Aftonbladet) är
det överväldigande intryck som ges av television och press att det nu
är nödvändigt att gå i krig. Ett välbekant oupphörligt trummande
är det tillhörande soundtracket.
Det är samma gamla bilder av hangarfartyg och jaktplan i solnedgång,
samma gamla "experter", samma gamla kartor, samma gamla
ögonblickliga "bevis", samma gamla militära jargong som
används av journalister ("kirurgisk krigföring" hör till
favoriterna), samma gamla tabloidaktiga uppvärmningsrapporter om
specialstyrkornas äventyrliga uppdrag, samma gamla demonisering av hela
nationer och kulturer, samma gamla nonsens om antiamerikanism (som nu
har nått det självparodiska stadiet, när kritik av USA:s
utrikespolitik beskrivs som "rasistisk" av en brittisk
kommentator), och samma gamla opinionsundersökningar som "betygsätter
de politiska ledarna" genom intervjuer med en allmänhet som
förvägras trovärdig information från oberoende källor. Den
omväxling som bjuds är en massa pratsamma artiklar av uppburna
romanförfattare som inte har någonting att säga.
Journalister som känner yrkesmässig stolthet måste så klart
fråga sig: Är det inte möjligt att bryta detta mönster? Undersöker
och analyserar man, på de kurser som utbildar nästa generation
journalister, denna institutionella oförmåga (bortsett från
hedervärda undantag) att rapportera sanningen? Förbereds
mediestudenter på att verkliga journalister måste vara oberoende och
skeptiska mot alla auktoriteter, och att deras jobb är att dra undan
ridåer och vända på stenar, särskilt i en situation som denna,
oavsett vem som blir upprörd? Det tycks som om murdochismen, "att
ge allmänheten vad den vill ha", vilket betyder att inte ge
allmänheten något val, har fostrat sådana som tror att en cynisk
inställning till allmänheten, inte till överheten, är vad som gör
dem till journalister. John Milton uttryckte det på följande sätt:
"De som stuckit ut ögonen på folket - klandra dem för folkets
blindhet." Ingenting rättfärdigade mördandet av oskyldiga
människor i Amerika, och ingenting rättfärdigar att oskyldiga mördas
någon annanstans. De som nu bidrar till den propaganda som säger att
det inte finns något annat sätt borde kanske tänka på att även de
kommer att få blod på sina händer.
DN satsar på krig Dagens Nyheter i går illustrerar John Pilgers
artikel om medierna i krig: förstasidan toppas av en
opinionsundersökning som berättar att sju av tio svenskar stöder en
USA-attack, medan insidesrubriken förstärkts till Svenskarna stöder
USA:s vedergällning.
På förstasidan står det dessutom att "sex av tio" kan
acceptera en attack där oskyldiga dödas, av Temo-diagrammet på sidan
5 framgår att sex av tio svenskar är emot detsamma. Och endast 33
procent accepterar ett motangrepp där civila dödas. Vi säger bara en
sak: läs John Pilger.
