Medierna som maktens tjänstehjon
AF 000915
Medierna i Kosova
I december släppte OSSE, vars observatörer befann sig i Kosovo till
strax före bombningarna, sin rapport om kriget. Rapporten bekräftade
att de flesta brotten mot den kosovoalbanska befolkningen hade begåtts
efter att bombningarna inletts: med andra ord, de var inte orsak till
utan en följd av Natos bombkampanj.
JOHN PILGER om hur Nato lyckades med sitt propagandakrig
Efter mer än ett år har de som skrev och sände propagandan för
Natos "humanitära krig" i Kosovo fortfarande inte brutit sin
tystnad: de som svarade på premiärminister Tony Blairs uppmaning att
delta i ett "stort moraliskt korståg" mot en regim som var
"i färd med att begå ett Hitler-liknande folkmord som motsvarar
utrotningen av judarna under andra världskriget".
Något måste göras, insisterade de. I mars förra året saknades ju,
när allt kom omkring, 500 000 kosovoalbaner som man fruktade var döda,
enligt USA:s utrikesdepartement. I mitten av maj sade USA:s
försvarsminister, William Cohen: "Vi ser nu att omkring 100 000
män i vapenför ålder saknas... De kan ha blivit mördade." Två
veckor senare ökade David Scheffer, USA:s ambassadör med ansvar för
frågor om krigsförbrytelser, på siffran 100 000 till så många som
"225 000 etniska albanska män i åldrarna 14 till 59". Den
brittiska pressen hakade på. "Flykten från folkmordet",
skrev Daily Mail. "Ekon från förintelsen", skrev the Sun och
the Mirror i kör.
Under det att bombningarna fortsatte började fasaden krackelera;
tv-tittare fick se bilder på tåg och flyktingkolonner som attackerats
av Natoflygplan, liksom bilder på offren. "Vi har drabbats av en
pr-mässig härdsmälta", sade någon på 10 Downing Street. Som
på en signal tillkännagav då den dåvarande biträdande brittiska
utrikesministern Geoffrey Hoon att omkring 10 000 etniska albaner hade
mördats "i mer än 100 massakrer", och tillade att "den
slutgiltiga siffran kan vara mycket värre". Även om den på
oförklarligt sätt minskats från de ursprungliga påståendena om 500
000 och
100 000 var detta en mycket stor siffra, som det dessutom helt
saknades bevis för.
Från mitten av juni, när bombningarna upphört, började
rättsmedicinska team genomföra en minutiös undersökning av provinsen.
Det amerikanska FBI anlände för att undersöka vad som kallades
"den största brottsplatsen i FBI:s rättsmedicinska historia".
Flera veckor senare reste FBI hem, efter att ha hittat döda kroppar men
inte en enda massgrav. Det spanska rättsmedicinska teamet reste också
hem, och dess chef beklagade sig ilsket över att han och hans kollegor
hade blivit delaktiga i "krigspropagandamaskinernas semantiska
piruetter, därför att vi hittade inte en – inte en enda – massgrav".
Vid den ena gravplatsen efter den andra var historien densamma. Det
som rapporterats i västerländska media, med människor på plats som
källor men ofta med UCK-gerillan som den egentliga källan (det gäller
till exempel siffrorna som citerats ovan), blev omöjligt att tro på.
En förklaring var att serberna hade kommit på natten och forslat bort
kropparna. "Var", skrev Michael Parenti i sin granskning av
den rättsmedicins-ka undersökningen, "fanns bevisen för att
massgravar hade grävts upp? Var fanns de nya gravplatserna som nu
förmodades vara proppfulla med lik?"
Det kanske viktigaste avslöjandet, som bekräftades av
Krigsförbrytartribunalen i oktober förra året, var att gruvorna i
Trepca inte innehöll några kroppar. Trepca var ett centralt inslag i
det drama som "folkmords"-undersökningen utgjorde: liken
efter mer än 1 000 mördade albaner antogs vara gömda där, flera av
dem undanskaffade i saltsyrekar, enligt tjäns-temän från Nato och
USA. Enligt the Mirror fanns bevis för "massdumpning av avrättade
kroppar" och "Auschwitz-liknande ugnar". Inte ett enda
lik hittades: inga tänder, inga kvarlevor.
I november förra året publicerade Wall Street Journal resultaten av
sin egen undersökning och avfärdade "tvångsföreställningarna
om massgravar". I stället för "de enorma dödens fält som
vissa undersökare kom att vänta sig... finns ett mönster av utspridda
mord [mestadels] i områden där den separatistiska UCK-gerillan hade
varit aktiv". Wall Street Journal drog slutsatsen att "Nato
intensifierade sina påståenden om serbiska ’dödens fält’"
när organisationen "såg att en uttröttad journalistkår började
luta åt den motsatta storyn: civila som dödades av Natos bomber".
Denna propaganda, hävdade tidningen, kunde spåras tillbaka till UCK;
många av de mest skrämmande och stort uppslagna rapporterna om
grymheter som tillskrevs flyktingar och andra källor var falska. "Kriget
i Kosovo var grymt, bittert, hänsynslöst", skrev tidningen.
"Folkmord var det inte." Sådan uppriktighet var sällsynt.
Nato bombade, enligt George Robertson, den dåvarande brittiska
försvarsministern, "för att förhindra en humanitär katastrof"
med massfördrivningar och mord. I december släppte OSSE, vars
observatörer befann sig i Kosovo till strax före bombningarna, sin
rapport om kriget.
Rapporten bekräftade att de flesta brotten mot den kosovoalbans-ka
befolkningen hade begåtts efter att bombningarna inletts: med andra ord,
de var inte orsak till utan en följd av Natos bombkampanj.
Dessutom har västerländska rättsmedicinare inte hittat mer än 2
788 kroppar, och av dessa är inte alla offer för krigsförbrytelser.
Den 7 juni i år pub-licerade internationella Röda korset en lista på
3 368 saknade personer som de fått namnen på från familjer runtom i
Kosovo, en lista som gäller perioden från januari 1998 till mitten av
maj i år. Röda korset säger att ett betydande antal kan finnas i
livet, bland de flyktingar som spritts ut runtom i Europa.
Vad som nu är höjt över alla tvivel är att de siffror som
användes av London och Washington, och av stora delar av medierna, var
skrattretande påhitt.
Mördandet i Kosovo var avskyvärt och tragiskt, men att jämställa
det med folkmord och förintelsen är ett hädiskt hån mot sanningen.
Inte mycket av detta har rapporterats i medierna. Röda korsets rapport
ignorerades nästan fullständigt i Storbritannien. Detta är
förståeligt; bland de journalister som svalde Natos och sina egna
regeringars lögner fanns sådana som var verkligt hängivna och
triumfatoriska, som skrev att "när massgravarna öppnas bör
motståndarna till detta humanitära krig be om förlåtelse".
Den försvarslösa befolkning som Natos bomber regnade ner över natt
efter natt, de mellan 400 och 600 som dog, sprängda till döds i
fullpackade tåg och bussar, i fabriker, tv-stationer, bibliotek,
ålderdomshem, skolor och 18 olika sjukhus, inklusive de offer som
sprängdes i bitar av RAF:s tusentals "icke redovisade"
klusterbomber som sönderdelas i granatsplitter, kräver en ursäkt
från propagandisterna; ty, som Natos strateger gång på gång
förklarade under sina seminarier efter bombräderna, de skulle aldrig
ha lyckats genomföra kriget om de inte haft journalisterna "på
sin sida".
Robert Fisk, Storbritanniens främsta krigskorrespondent, har kallat
sina kollegor en skock får, som låter sig luras av professionella
manipulatörer.
Ta till exempel bombningen av Belgrads tv-högkvarter och dödandet
av personal där, bland annat sminköser. Amnesty International kallade
för ovanlighets skull detta "en avsiktlig attack på ett civilt
mål, och som sådan utgör den en krigsförbrytelse". Strax före
bombningen hade Natos språkrör Jamie Shea lämnat en skriftlig
försäkran om att tv-byggnaden inte skulle angripas.
Med medierna på sin sida kan Nato nu gå vidare. Vid en "privat
preliminär genomgång [av bombningarna] av Natoexperter" (som
rapporterades i the Daily Telegraph) var man överens om att "en
framtida Natooperation kommer sannolikt innebära hårdare, mer
hänsynslösa attacker mot civila mål...".
Efter att ha valt sida i vad som var ett bittert men lågskaligt
inbördeskrig i ungefär samma omfattning som Nordirland på
sjuttiotalet och efter att avsiktligt ha blockerat en fredlig lösning i
samband med de falska Rambouillet-"förhandlingarna", kunde
Nato genomföra det sista ledet i västvärldens "strategiska mål"
att förstöra Jugoslavien – utan att vara hänvisat till FN eller
internationell rätt. Alltihop byggde på en väv av lögner och kunde
genomföras till stor del tack vare de journalister som agerade
tjänstehjon åt makten och dess destruktiva syften.
Kriget lämnar efter sig ett Kosovo som, i dag mer än någonsin, är
en terrorstat, styrd av maffialiknande kriminella med kopplingar till
UCK: just de människor som förra året kunde ringa direkt till den
brittiska utrikesministern Robin Cook på sina mobiltelefoner.
Mer än 200 000 serber och romer har fördrivits efter kriget, med
Nato på plats och utan att det skapat särskilt många rubriker i väst.
Amerikanerna har byggt en av sina största militärbaser i världen,
Camp Bondsteel, vilket innebär att Washington uppnår sitt långvariga
strategiska mål att kunna kontrollera Balkans transitleder. Var beredda
på deras nästa humanitära äventyr.
John Pilger
