Att angripa - och framstå som offer
 

Israeliska soldater - offer för terror och judehat? Ja, enligt den israeliska propagandamaskin som i USA gjort allt för att framställa palestinierna som ett våldsamt, stenkastande folk, skriver Edward W Said. Israel får årligen fem miljarder dollar av amerikanska skattepengar.

Att angripa - och framstå som offer

Edward W Said. AF 010903

EDWARD W SAID om Israels propagandakrig som, äntligen, möter motstånd Aldrig tidigare har medierna haft så stor betydelse för utgången av ett krig som under Aqsa-intifadan. I de västliga medierna har konflikten allt- mer utvecklats till en kamp om image och idéer. Israel har redan satsat hundratals miljoner dollar på det som på heb-reiska kallas hasbara, det vill säga information till omvärlden (alltså propaganda). Satsningen har innefattat en hel rad initiativ: informationsluncher med inflytelserika journalister; seminarier för judiska universitetsstuderande som under en veckas vistelse på ett avsides beläget lantgods får lära sig hur de ska "försvara" Israel på sina universitet; kongressledamöter som bombarderas med inbjudningar och besök; pamfletter och, viktigast av allt, bidrag till valkampanjer; påtryckningar (eller, i de fall där det krävs, trakasserier) för att få fotografer och journalister som bevakar den nuvarande intifadan att förmedla vissa bilder och inte andra; föreläsningsturnéer av framstående israeler; informationsansvariga som instrueras att ofta hänvisa till förintelsen och Israels besvärliga situation i dag; tidningsannonser som angriper araber och lovordar Israel, och så vidare. Eftersom så många mäktiga personer inom medieindustrin är övertygade anhängare till Israel blir uppgiften så mycket lättare.

Orwell kallade den här typen av desinformation nyspråk eller dubbeltänkande, vars syfte är att få kriminella handlingar, i synnerhet orättfärdigt dödande av människor, att framstå som berättigade och rimliga. Vad gäller Israel, som alltid har strävat efter att tysta ner eller osynliggöra palestinierna medan de fråntogs sitt land, har det i praktiken rört sig om ett undertryckande av sanningen, eller en stor del av den, liksom en massiv historieförfalskning. Vad Israel framgångsrikt velat visa världen under de senaste månaderna är att landet är ett oskyldigt offer för palestinskt våld och palestinsk terror och att den enda orsaken för araber och muslimer att befinna sig i konflikt med Israel är ett irrationellt hat mot judar. Varken mer eller mindre. Och det som har gjort den här kampanjen så framgångsrik är de västerländska skuldkänslorna för antisemitismen. Vad kunde vara mer effektivt än att överföra den skulden på ett annat folk, araberna, och därigenom få känna sig inte bara rättfärdiga utan också grundligt lättade över att någonting bra har gjorts för ett så förtalat och utsatt folk? Att försvara Israel till varje pris - trots att Israel ockuperar palestinsk mark, har en mäktig armé, och har dödat eller sårat fyra eller fem gånger fler palestinier än antalet dödade eller sårade israeler - är propagandans mål. Det och att möjliggöra för Israel att fortsätta med sin politik, samtidigt som det framstår som ett offer. Utan tvivel beror de fantastiska framgångar som denna enorma och omoraliska propagandasatsning lett till inte bara på att kampanjen varit så noggrant planerad och genomförd utan också på det faktum att den arabiska sidan varit praktiskt taget obefintlig. När våra historiker ser tillbaka på de första femtio åren av Israels historia kommer ett oerhört historiskt ansvar att läggas på de arabiska ledare som på ett kriminellt - ja, kriminellt - sätt låtit detta pågå utan att att de åstadkommit ens det ynkligaste och mest halvhjärtade svar. Sedan 1948 har de arabiska ledarna aldrig brytt sig om att konfrontera Israels propaganda i USA. Resultatet är att bokstavligen hundratusentals arabiska liv har spillts till ingen nytta. Medborgarna i världens enda supermakt har getts uppfattningen att allt som araber är och gör är slösaktigt, våldsamt, fanatiskt och antisemitiskt. Israel är "vår" enda allierade. Sedan 1967 har således 92 miljarder dollar i bistånd obetingat överförts från de amerikanska skattebetalarna till den judiska staten. Det faktum att det inte funnits någon som helst strategi för att påverka USA:s politiska och kulturella arena bär en enorm del av skulden (men inte hela) för de oerhörda mängder arabisk mark och arabiska liv som förlorats till Israel (subventionerat av USA) sedan 1948, ett allvarligt politiskt brott som jag hoppas att arabiska ledare en dag ska ställas till svars för.

Jag minns att under belägringen av Beirut 1982 samlades en stor icke-statlig grupp bestående av framgångsrika palestinska affärsmän och framstående intellektuella i London för att bilda en stiftelse som skulle hjälpa palestinier på alla nivåer. Eftersom PLO nu var instängt i Beirut och inte kunde göra särskilt mycket, ansåg man att den här typen av mobilisering kunde hjälpa oss att hjälpa oss själva. Jag minns också att när pengarna snabbt samlades in så beslutades det efter långtgående diskussioner att så mycket som hälften av pengarna skulle gå till informationsspridning i väst. Tanken bakom det var att när palestinierna nu - som vanligt - förtrycktes av Israel nästan utan att någon i väst höjde rösten för att försvara offren, så var det viktigt att pengar satsades på annonsering, medial uppmärksamhet, föredragsturnéer och liknande för att göra det svårare att döda och förtrycka palestinier utan att det protesterades och utan att allmänheten var medveten om vad som pågick. Detta var särskilt viktigt, kände vi, i Amerika, där skattepengar användes för att subventionera Israels illegala krig, bosättningar och erövringar. Under cirka två år följde man denna linje; sedan, av skäl som jag aldrig riktigt förstått, upphörde plötsligt ansträngningarna för att hjälpa palestinierna i USA. När jag frågade varför fick jag höra av en palestinsk gentleman som hade gjort sig en förmögenhet i Persiska viken att det var slöseri "att kasta bort pengar" i Amerika. Hjälpverksamheten bedrivs nu uteslutande på de ockuperade områdena och i Libanon, där denna stiftelse gör mycket som är bra men mycket lite i jämförelse med projekt som finansieras av EU och ett antal amerikanska stiftelser.

För några veckor sedan beställde American Arab Anti-Discrimination Committee (ADC), den överlägset största och mest effektiva arabisk-amerikanska organisationen i USA, en opinionsundersökning om amerikanernas syn på den palestinsk-israeliska konflikten. Undersökningen gjordes på ett stort befolkningsurval och resultaten var uppseendeväckande, för att inte säga beklämmande. Israelerna uppfattas fortfarande som demokratiska pionjärer, även om ingen israelisk ledare fick särskilt bra siffror i undersökningen. 73 procent av det amerikanska folket stöder tanken på en palestinsk stat, ett mycket förvånande resultat. Den siffran behöver dock tolkas. När man frågar en välutbildad amerikan som ser på tv och läser tidningar om han eller hon identifierar sig med den palestinska kampen för självständighet och frihet, är svaret oftast ja. Men om samma person får frågan hur han eller hon uppfattar palestinier, är svaret nästan alltid negativt: våld och terrorism. Bilden av palestinier tycks vara att de är kompromisslösa, aggressiva och "främmande", det vill säga inte som "vi". Till och med när det gäller stenkastande ungdomar, som vi ser som inbegripna i en Davids kamp mot Goliat, uppfattar de flesta amerikaner detta som aggression snarare än heroism. Amerikaner beskyller fortfarande palestinierna för att ha blockerat fredsprocessen, i synnerhet under Camp David-mötet.

Den amerikanska allmänna opinionen uppfattar inte likheterna mellan vår situation och Sydafrikas befrielsekamp eller den amerikanska ursprungsbefolkningens fruktansvärda öde. Vi måste framhäva de likheterna, framför allt genom att visa att vi är människor och på så sätt vända den cyniska, motbjudande utveckling som gjort att amerikanska kolumnister som Charles Krauthammer och George Will nu oförväget kan efterlysa mer dödande och fler bombningar av palestinier, vilket de inte skulle våga föreslå om det gällde något annat folk. Varför ska vi passivt acceptera att behandlas som flugor eller myggor, och godtyckligt bli dödade med amerikanskt stöd varje gång krigsförbrytaren Sharon bestämmer sig för att tillintetgöra ytterligare några av oss? Jag blev därför nöjd när jag fick veta av ADC:s ordförande Ziad Asali att hans organisation förbereder en stor informationskampanj i massmedierna för att motverka den snedvridna bilden och framställa palestinierna som mänskliga varelser (vilken ironi att det ska behövas!), som kvinnor som är lärare eller läkare såväl som mödrar, som män som arbetar inom jordbruket eller som kärnkraftsingenjörer, som människor som har utstått åratal av militär ockupation och som fortfarande kämpar emot. Någon sådan insats har aldrig tidigare gjorts i USA: det har varit femtio år av tystnad, en tystnad som nu håller på att brytas.

Även om den är blygsam så är ADC:s aviserade kampanj också ett stort steg framåt. Betänk att arabvärlden tycks befinna sig i ett moraliskt och politiskt förlamningstillstånd: ledarna är bundna av sina förbindelser både med Israel och, än viktigare, med USA, och folken lever i ett tillstånd av oro och förtryck. Precis som 1982, när 19 000 palestinier och libaneser dödades av den israeliska militärmakten, dör nu palestinier i Gaza och på Västbanken - inte bara för att Israel har makt att ostraffat döda dem utan för att den aktiva allians mellan propaganda i väst och militärt övertag som byggts upp av Israel och dess anhängare har möjliggjort en ihållande kollektiv bestraffning av palestinierna med hjälp av amerikanska skattepengar, varav fem miljarder dollar årligen går till Israel.

Berövade sin historia och sin mänsklighet framställs palestinierna i medierna endast som ett stenkastande, våldsamt folk, och det har möjliggjort för den korkade men politiskt knipsluge George W Bush att lägga skulden för våldet på palestinierna. ADC:s nya kampanj syftar till att återupprätta palestiniernas historia och mänsklighet, att visa att de är människor "som vi" (som de alltid har varit), som kämpar för rätten att få leva i frihet, att få se sina barn växa upp, att få dö i fred. Så fort de första glimtarna av denna alternativa berättelse tränger in i det allmänna medvetandet i USA så kommer, hoppas jag, sanningen att börja skingra de moln av illasinnad propaganda med vilka Israel har täckt över verkligheten. Eftersom mediekampanjen naturligtvis inte är tillräcklig i sig själv är förhoppningen att amerikaner av arabiskt ursprung ska känna sig stärkta nog för att ge sig in i den politiska kampen i USA och försöka bryta upp, förändra eller försvaga det band som knyter USA:s politik så hårt till Israel. Då kan vi börja hoppas igen.

Edward W Said Publicerad: 2001-09-04

Edward W Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbia University. Hans senaste bok är The End of the Peace Process (Pantheon). Hans självbiografiska Utan hemvist utkom på svenska förra året (Ordfront).