Israeliska soldater - offer för terror och judehat? Ja, enligt den
israeliska propagandamaskin som i USA gjort allt för att framställa
palestinierna som ett våldsamt, stenkastande folk, skriver Edward W
Said. Israel får årligen fem miljarder dollar av amerikanska
skattepengar.
Att angripa - och framstå som offer
Edward W Said. AF 010903
EDWARD W SAID om Israels propagandakrig som, äntligen, möter
motstånd Aldrig tidigare har medierna haft så stor betydelse för
utgången av ett krig som under Aqsa-intifadan. I de västliga medierna
har konflikten allt- mer utvecklats till en kamp om image och idéer.
Israel har redan satsat hundratals miljoner dollar på det som på
heb-reiska kallas hasbara, det vill säga information till omvärlden (alltså
propaganda). Satsningen har innefattat en hel rad initiativ:
informationsluncher med inflytelserika journalister; seminarier för
judiska universitetsstuderande som under en veckas vistelse på ett
avsides beläget lantgods får lära sig hur de ska "försvara"
Israel på sina universitet; kongressledamöter som bombarderas med
inbjudningar och besök; pamfletter och, viktigast av allt, bidrag till
valkampanjer; påtryckningar (eller, i de fall där det krävs,
trakasserier) för att få fotografer och journalister som bevakar den
nuvarande intifadan att förmedla vissa bilder och inte andra;
föreläsningsturnéer av framstående israeler; informationsansvariga
som instrueras att ofta hänvisa till förintelsen och Israels
besvärliga situation i dag; tidningsannonser som angriper araber och
lovordar Israel, och så vidare. Eftersom så många mäktiga personer
inom medieindustrin är övertygade anhängare till Israel blir
uppgiften så mycket lättare.
Orwell kallade den här typen av desinformation nyspråk eller
dubbeltänkande, vars syfte är att få kriminella handlingar, i
synnerhet orättfärdigt dödande av människor, att framstå som
berättigade och rimliga. Vad gäller Israel, som alltid har strävat
efter att tysta ner eller osynliggöra palestinierna medan de fråntogs
sitt land, har det i praktiken rört sig om ett undertryckande av
sanningen, eller en stor del av den, liksom en massiv
historieförfalskning. Vad Israel framgångsrikt velat visa världen
under de senaste månaderna är att landet är ett oskyldigt offer för
palestinskt våld och palestinsk terror och att den enda orsaken för
araber och muslimer att befinna sig i konflikt med Israel är ett
irrationellt hat mot judar. Varken mer eller mindre. Och det som har
gjort den här kampanjen så framgångsrik är de västerländska
skuldkänslorna för antisemitismen. Vad kunde vara mer effektivt än
att överföra den skulden på ett annat folk, araberna, och därigenom
få känna sig inte bara rättfärdiga utan också grundligt lättade
över att någonting bra har gjorts för ett så förtalat och utsatt
folk? Att försvara Israel till varje pris - trots att Israel ockuperar
palestinsk mark, har en mäktig armé, och har dödat eller sårat fyra
eller fem gånger fler palestinier än antalet dödade eller sårade
israeler - är propagandans mål. Det och att möjliggöra för Israel
att fortsätta med sin politik, samtidigt som det framstår som ett
offer. Utan tvivel beror de fantastiska framgångar som denna enorma och
omoraliska propagandasatsning lett till inte bara på att kampanjen
varit så noggrant planerad och genomförd utan också på det faktum
att den arabiska sidan varit praktiskt taget obefintlig. När våra
historiker ser tillbaka på de första femtio åren av Israels historia
kommer ett oerhört historiskt ansvar att läggas på de arabiska ledare
som på ett kriminellt - ja, kriminellt - sätt låtit detta pågå utan
att att de åstadkommit ens det ynkligaste och mest halvhjärtade svar.
Sedan 1948 har de arabiska ledarna aldrig brytt sig om att konfrontera
Israels propaganda i USA. Resultatet är att bokstavligen
hundratusentals arabiska liv har spillts till ingen nytta. Medborgarna i
världens enda supermakt har getts uppfattningen att allt som araber är
och gör är slösaktigt, våldsamt, fanatiskt och antisemitiskt. Israel
är "vår" enda allierade. Sedan 1967 har således 92
miljarder dollar i bistånd obetingat överförts från de amerikanska
skattebetalarna till den judiska staten. Det faktum att det inte funnits
någon som helst strategi för att påverka USA:s politiska och
kulturella arena bär en enorm del av skulden (men inte hela) för de
oerhörda mängder arabisk mark och arabiska liv som förlorats till
Israel (subventionerat av USA) sedan 1948, ett allvarligt politiskt
brott som jag hoppas att arabiska ledare en dag ska ställas till svars
för.
Jag minns att under belägringen av Beirut 1982 samlades en stor
icke-statlig grupp bestående av framgångsrika palestinska affärsmän
och framstående intellektuella i London för att bilda en stiftelse som
skulle hjälpa palestinier på alla nivåer. Eftersom PLO nu var
instängt i Beirut och inte kunde göra särskilt mycket, ansåg man att
den här typen av mobilisering kunde hjälpa oss att hjälpa oss själva.
Jag minns också att när pengarna snabbt samlades in så beslutades det
efter långtgående diskussioner att så mycket som hälften av pengarna
skulle gå till informationsspridning i väst. Tanken bakom det var att
när palestinierna nu - som vanligt - förtrycktes av Israel nästan
utan att någon i väst höjde rösten för att försvara offren, så
var det viktigt att pengar satsades på annonsering, medial
uppmärksamhet, föredragsturnéer och liknande för att göra det
svårare att döda och förtrycka palestinier utan att det protesterades
och utan att allmänheten var medveten om vad som pågick. Detta var
särskilt viktigt, kände vi, i Amerika, där skattepengar användes
för att subventionera Israels illegala krig, bosättningar och
erövringar. Under cirka två år följde man denna linje; sedan, av
skäl som jag aldrig riktigt förstått, upphörde plötsligt
ansträngningarna för att hjälpa palestinierna i USA. När jag
frågade varför fick jag höra av en palestinsk gentleman som hade
gjort sig en förmögenhet i Persiska viken att det var slöseri "att
kasta bort pengar" i Amerika. Hjälpverksamheten bedrivs nu
uteslutande på de ockuperade områdena och i Libanon, där denna
stiftelse gör mycket som är bra men mycket lite i jämförelse med
projekt som finansieras av EU och ett antal amerikanska stiftelser.
För några veckor sedan beställde American Arab Anti-Discrimination
Committee (ADC), den överlägset största och mest effektiva
arabisk-amerikanska organisationen i USA, en opinionsundersökning om
amerikanernas syn på den palestinsk-israeliska konflikten.
Undersökningen gjordes på ett stort befolkningsurval och resultaten
var uppseendeväckande, för att inte säga beklämmande. Israelerna
uppfattas fortfarande som demokratiska pionjärer, även om ingen
israelisk ledare fick särskilt bra siffror i undersökningen. 73
procent av det amerikanska folket stöder tanken på en palestinsk stat,
ett mycket förvånande resultat. Den siffran behöver dock tolkas. När
man frågar en välutbildad amerikan som ser på tv och läser tidningar
om han eller hon identifierar sig med den palestinska kampen för
självständighet och frihet, är svaret oftast ja. Men om samma person
får frågan hur han eller hon uppfattar palestinier, är svaret nästan
alltid negativt: våld och terrorism. Bilden av palestinier tycks vara
att de är kompromisslösa, aggressiva och "främmande", det
vill säga inte som "vi". Till och med när det gäller
stenkastande ungdomar, som vi ser som inbegripna i en Davids kamp mot
Goliat, uppfattar de flesta amerikaner detta som aggression snarare än
heroism. Amerikaner beskyller fortfarande palestinierna för att ha
blockerat fredsprocessen, i synnerhet under Camp David-mötet.
Den amerikanska allmänna opinionen uppfattar inte likheterna mellan
vår situation och Sydafrikas befrielsekamp eller den amerikanska
ursprungsbefolkningens fruktansvärda öde. Vi måste framhäva de
likheterna, framför allt genom att visa att vi är människor och på
så sätt vända den cyniska, motbjudande utveckling som gjort att
amerikanska kolumnister som Charles Krauthammer och George Will nu
oförväget kan efterlysa mer dödande och fler bombningar av
palestinier, vilket de inte skulle våga föreslå om det gällde något
annat folk. Varför ska vi passivt acceptera att behandlas som flugor
eller myggor, och godtyckligt bli dödade med amerikanskt stöd varje
gång krigsförbrytaren Sharon bestämmer sig för att tillintetgöra
ytterligare några av oss? Jag blev därför nöjd när jag fick veta av
ADC:s ordförande Ziad Asali att hans organisation förbereder en stor
informationskampanj i massmedierna för att motverka den snedvridna
bilden och framställa palestinierna som mänskliga varelser (vilken
ironi att det ska behövas!), som kvinnor som är lärare eller läkare
såväl som mödrar, som män som arbetar inom jordbruket eller som
kärnkraftsingenjörer, som människor som har utstått åratal av
militär ockupation och som fortfarande kämpar emot. Någon sådan
insats har aldrig tidigare gjorts i USA: det har varit femtio år av
tystnad, en tystnad som nu håller på att brytas.
Även om den är blygsam så är ADC:s aviserade kampanj också ett
stort steg framåt. Betänk att arabvärlden tycks befinna sig i ett
moraliskt och politiskt förlamningstillstånd: ledarna är bundna av
sina förbindelser både med Israel och, än viktigare, med USA, och
folken lever i ett tillstånd av oro och förtryck. Precis som 1982,
när 19 000 palestinier och libaneser dödades av den israeliska
militärmakten, dör nu palestinier i Gaza och på Västbanken - inte
bara för att Israel har makt att ostraffat döda dem utan för att den
aktiva allians mellan propaganda i väst och militärt övertag som
byggts upp av Israel och dess anhängare har möjliggjort en ihållande
kollektiv bestraffning av palestinierna med hjälp av amerikanska
skattepengar, varav fem miljarder dollar årligen går till Israel.
Berövade sin historia och sin mänsklighet framställs palestinierna
i medierna endast som ett stenkastande, våldsamt folk, och det har
möjliggjort för den korkade men politiskt knipsluge George W Bush att
lägga skulden för våldet på palestinierna. ADC:s nya kampanj syftar
till att återupprätta palestiniernas historia och mänsklighet, att
visa att de är människor "som vi" (som de alltid har varit),
som kämpar för rätten att få leva i frihet, att få se sina barn
växa upp, att få dö i fred. Så fort de första glimtarna av denna
alternativa berättelse tränger in i det allmänna medvetandet i USA
så kommer, hoppas jag, sanningen att börja skingra de moln av
illasinnad propaganda med vilka Israel har täckt över verkligheten.
Eftersom mediekampanjen naturligtvis inte är tillräcklig i sig själv
är förhoppningen att amerikaner av arabiskt ursprung ska känna sig
stärkta nog för att ge sig in i den politiska kampen i USA och
försöka bryta upp, förändra eller försvaga det band som knyter
USA:s politik så hårt till Israel. Då kan vi börja hoppas igen.
Edward W Said Publicerad: 2001-09-04
Edward W Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbia
University. Hans senaste bok är The End of the Peace Process
(Pantheon). Hans självbiografiska Utan hemvist utkom på svenska förra
året (Ordfront).