Pravda made in USA

AF 010219

JOHN PILGER om medierna och den frivilliga censuren

När man återvänder till USA tar det bara en dag eller två innan man påminns om hur omfattande den officiella censuren är i detta samhälle. Det rör sig om en kraftig censur genom utelämnande, och den sker frivilligt. Televisionen, som är de flesta amerikaners enda eller viktigaste dagliga informationskälla, har reducerats till serier av bilder som klipps ihop på ungefär samma sätt som en Coca-Cola-reklam, och som nästan omärkligt växlar över i faktiska reklaminslag. De enstaka intressanta program som visas förstörs undantagslöst genom reklamens debila intrång. Rupert Murdochs tv-bolag Fox har blivit stilbildande med sin pornografiska exploatering av mänskliga tragedier. Även dessa program betraktas som nyheter. Icke-amerikanska människor ignoreras eller betraktas med en antropologisk nyfikenhet som man annars brukar återfinna i naturdokumentärer. Nyligen talade Ron Jarasky om denna form av censur. Jarasky är den amerikanske fotografen bakom den oerhört starka bilden av en irakier som bränts till döds och förkolnad sitter kvar bakom ratten till sitt fordon på Basravägen, där han och hundratals andra massakrerades av amerikanska piloter när de genomförde sin ökända "avskjutning" i Gulfkrigets slutfas. Det var en av de få bilder som togs av slakten på så många som 200 000 irakier: ett faktum som knappt erkändes i USA, där Jaraskys bild förblev opublicerad i flera månader efter att den togs. "Hela den amerikanska pressen samarbetade om att hålla tyst om konsekvenserna av det där kriget", sade han. "Och det var det mest mediebevakade kriget i historien."

Ett typiskt fall var CBS-nyheterna. Det kända nyhetsankaret Dan Rather sade till sina tittare på bästa sändningstid: "Det finns en sak vi alla kan vara överens om. Det är hjältemodet hos de 148 amerikaner som gav sitt liv för att rädda friheten." Vad han inte sade var att en fjärdedel av dem, i likhet med deras brittiska kollegor, hade dödats av andra amerikaner. Han nämnde inte med ett ord de irakiska dödsoffren, som av Medical Educational Trust uppskattades till 200 000. Att amerikanska trupper avsiktligt hade bombat irakiska sjukhus och civil infrastruktur, till exempel vattenreningsverk, rapporterades inte medan kriget pågick. Sex månader senare avslöjade New York-tidningen Newsday att tre amerikanska brigader "använde snöplogar fastmonterade på pansarvagnar för att begrava tusentals irakiska soldater - varav vissa ännu var vid liv - i över hundra kilometer långa skyttegravar". Häromdagen skrev både Washington Post och New York Times om Irak utan att nämna den miljon människor som nu beräknas ha dött som en direkt följd av de sanktioner som USA och Storbritannien upprätthåller via FN. Att sanktionernas offer inte nämns är standard, enligt Brian Michael Goss vid University of Illinois. Goss granskade 650 artiklar om sanktionerna som New York Times publicerade mellan 1996 och 1998. Under de tre åren var blott tjugo artiklar - två procent av den totala bevakningen - kritiska mot sanktionspolitiken eller diskuterade effekterna på civilbefolkningen. Resten återspeglade USA:s officiella linje, som identifierar 21 miljoner människor med Saddam Hussein.

Omfattningen av denna censur sätts in i ett nytt perspektiv av John och Kark Mueller, professorer vid University of Rochester, som skriver: "Om vi antar att till och med FN:s egna uppskattningar av skadeverkningarna på civilbefolkningen i Irak är något så när korrekta" så har sanktionerna orsakat "fler dödsoffer i Irak än det totala antalet människor som har dödats av alla så kallade massförstörelsevapen genom hela historien." En tredjedel av Östtimors befolkning dödades av Suhartodiktaturen under Indonesiens 24 år långa ockupation. Men de stora amerikanska tidningarna kringgick detta episka brott fram till strax före folkomröstningen 1999. Deras tystnad erbjöd en slående kontrast till den massiva pressbevakningen av "folkmordet" i Kosovo, som användes för att rättfärdiga Natos bombkrig, och den låg helt i linje med förtigandet, efter bombningarna, av avslöjandet att något folkmord inte hade ägt rum. I Östtimor hjälpte Förenta staterna på hemliga och olagliga vägar Suharto att genomföra sin invasion. Därefter försåg USA tillsammans med Storbritannien hans generaler med vapen och flygplan. Under större delen av den 24-åriga blodiga ockupationen upprätthöll de amerikanska medierna en nästan total tystnad om Östtimor. I den friaste pressen i världen rapporteras det om mänskligheten med utgångspunkt i om nyheterna är användbara för den amerikanska makten. Kosovo var en stor nyhetshändelse; den demonstrerade Natos "trovärdighet" och USA:s kontroll över Balkan. Östtimor däremot var en ickenyhet, "ett litet gupp på vägen till Indonesien", enligt en tjänsteman vid det amerikanska utrikesdepartementet. I en studie som granskade New York Times och Washington Post konstaterades att 75 procent av tidningarnas källor var regeringstjänstemän - ett rekord som inte ligger långt efter gamla Pravdas. Det mest anmärkningsvärda med de amerikanska medierna är bombardemanget av repetitiv, egennyttig information, och antagandet om att USA i sin imperialistiska maktutövning är en oskuldsfull, idealistisk nation, vilket påminner om Hollywoods oräkneliga hyllningar till Amerika som ett oskyldigt offer. I en huvudledare beskrev New York Times nyligen de allvarligaste världsproblemen, alltifrån fattigdom och terrorism till sjukdomar, som "hot mot USA:s säkerhet och välfärd". Att USA konsumerar en fjärdedel av världens resurser, och kontrollerar världshandelns kanaler och de institutioner som skapar ojämlikhet, och dessutom stryper hela nationer, som Irak, till döds är helt enkelt inte nyheter. John Pilger