Bidragstagaren som hyllar marknaden
Onsdag 11 september 1996 AF
Kulturminister Marita Ulvskog har utpekat läkemedelsdirektören
Håkan Mogren som varande i biblisk mening måttlös. Anklagelsen har
inte tagits väl upp. Till försvar för Mogrens lön, optioner och
fallskärm, har styrelsebrodern Bo Berggren ryckt ut, understödd av
Mats Svegfors, chefredaktör för sfärens huvudorgan. Svegfors
replikerar att cheferna tar ut de löner de kan på marknaden.
När Bosse ger Håkan 10 miljoner och Håkan sedan åt Bosse ger 6 -
visst kan man i likhet med Svenska Dagbladets redaktör i detta se en
vacker, närmast spontan anpassningsrörelse och kalla det för "marknaden".
Storpappa Wallenberg kan sedan i likhet med Solkungen utbrista över
allihopa, redaktörer som direktörer: - Marknaden - det är jag!
Men när Svegfors som argument mot kulturministern anför att Mogren
är en viktig ledare och att det är just därför han skall ta vad
marknaden bjuder, har han missuppfattat Ulvskog. Det var just detta som
var Ulvskogs poäng. Att Mogren är en ledare, att ledare är
föredömen och därför bör uppträda som sådana.
Man kan säga att Ulvskog talar i en strängt religiös tradition.
Den borde inte vara främmande för Berggren, som brukar ta fram tron
när det kniper. Katolikerna, som tydligare än vi lutheraner betonar
att moral är någonting som vi lär oss, säger det väl i Oremus: Ge
mig måttlighet, så att jag behärskar mina begär och bevarar min
frihet. För den som önskar en mer värdslig utgångspunkt, behöver vi
inte gå långt. Marita Ulvskog uttrycker det bästa i den Wallenbergska
familjetraditionen. Marcus Wallenberg brukade inpränta i sina ivriga
direktörer: - Don't be hogs. Ungefär - "grisa inte ner er".
Alla vet att på den högsta nivån går det att ta för sig - om man
vill. Det gäller således att ha styrkan att avstå. Att hålla igen.
Det är denna inre styrka som fattas. I botten på Svegfors moral ligger
att hänvisa till något utanför sig själv - peka mot något annat och
helst något opersonligt. Svegfors pekar mot marknaden, därtill en
låtsasmarknad. För tjugo år sedan pekade man på "samhället".
Allt var samhällets fel. Nu gäller andra gudar, men det är samma
moraliska grundtema. Skall jag ta ansvar för min bonus? Jag tar bara
vad marknaden bjuder. Lustigt nog har Svenska Dagbladets ledarsida i ett
annat sammanhang mycket bestämt fällt ut en moralisk vägvisare i rakt
motsatt riktning. Nu gäller det inte direktörslöner, utan
avregleringen av alkoholbranschen, sedan Bratts dagar ett av tidningens
hjärtebarn. I denna fråga är ledarskribenterna befriande raka. Fri
och billig sprit efterlyses. Utan krusiduller slås fast att detta kan
leda till ökat alkoholmissbruk, men det är i så fall den drickandes
ensak. Här hänvisas varken till Gud, marknad eller samhälle. Den som
står på näsan i missbruk får skylla sig själv. Var och en har
"en skyldighet till ansvar". För alkoholisten gäller, med
tidningens obetalbara ordvits, att "detta ansvar är absolut".
Här är det inte åt börsdirektörer i innersta kretsen som moralen
skrivs ut, utan åt utslagna och underprivilegierade, alkoholskadade och
deras familjer. Då vankas en hårdare regim. När Svegfors skall slå
fast ledarskapets avgörande betydelse för ett företag, och därför
det riktiga i marknadens rikliga belöning, nämner han, öppenhjärtigt
och generöst - sig själv. Ett måhända aningen förhastat exempel.
Den stora högertidningen är nämligen en av landets riktigt stora
bidragstagare. En klient, för att använda en tidigare chefredaktörs
träffande uttryck. Och det är inte småsmulor Svegfors proppar i sig.
I år krävs det dryga 54 miljoner i statligt stöd för att hålla
nyliberalismen på rätt köl.
Som moderaterna brukar säga: Bidrag är beroendeframkallande,
påminner i det avseendet om drogmissbruk. I likhet med andra som
fastnat i träsket, vägrar Svegfors att inse sitt beroende. Tycker inte
om att prata om det. Kan sluta när som helst. Om han bara vill.
Svenska Dagbladet är en tidning med traditioner. Den skapades
ursprungligen för att ge fria pennor ett forum. I dag är dess
ledarsida en lovsång till den fria marknaden. Utfall mot bidragsraseri
och höga skatter blandas med försvar av ledarskapets förmåner och
ett ansvar som är absolut. Allt hålls under armarna av givmilda
skattebetalare. Dagens borgerlighet har inte bara moral. Den har dubbel
moral.