Jag är varken folkpartist eller kvinnomisshandlare

JG Måndag 27 januari 1997

Det finns ungefär lika många folkpartister som hustrumisshandlare i Sverige. Dock bara om man utgår från de allra värsta siffrorna, folkpartiets notering på tre procent i den senaste opinionsundersökningen och vad vissa forskare "tror" om den dolda kvinnomisshandeln, det vill säga att den är 20 gånger större än den som avhandlas inför rätta.

De forskare som "tror" på 100 000 fall av hustrumisshandel om året är sannolikt samma forskare, i vart fall samma typ av forskare, som för några år en ansåg att mer än 10 procent av alla svenskar våldtagits som spädbarn av sin far. Det finns alltid forskare beredda att tro det seminariearrangören önskar sig. Seminariearrangören den här gången är arbetsmarknadsdepartementet, som samlat expertis till debatt om frågan: Är våld manligt? Seminariedeltagarna besvarade frågan med ett rungande ja.

Dock tycks seminariet på arbetsmarknadsdepartementet inte ha enats om att våld är genetiskt manligt, tackar ödmjukast, men att våld är ett uttryck för den "manliga kulturen" . En före detta talskrivare vid namn Greger Hatt menade därför att vi män har ett kollektivt ansvar för detta kulturellt betingade manliga våld.

Som ni förstår är jag förbannad. Men jag ska nu ändå försöka resonera lugnt och stilla. Och redan i slutet av denna lilla text skall jag få den mest förhärdade feministiska mansspecialist att bejaka våld. Men tillbaka till vårt manliga kollektiva ansvar. Jag tillhör den stora majoritet på 97 procent av alla män som aldrig slagit en kvinna och inte ens kan föreställa mej den situationen. Statistiskt vore det samma logik att kalla mej folkpartist som kvinnomisshandlare. Eller rasist för den delen; det finns också lika många rasister som folkpartister i Sverige. Skälet till att den överväldigande majoriteten av män inte är kvinnomisshandlare är mycket enkelt. Det ingår inte i den manliga kulturen. Det är nämligen omanligt, mer än så, föraktligt fjolligt omanligt, att misshandla kvinnor. Den som misshandlar kvinnor är ingen man och utestängs därför från all normal manlig gemenskap. Så enkelt är det.

Baktanken med den här typen av seminarieproducerade sanningar brukar vanligtvis vara att visa att kvinnor är bättre än män. Den frågan struntar jag just nu i, låt oss hålla oss till det här med våldet.

Våld är fult, det vet den enklaste middagstalare. För att inte tala om alla våra tvetungade och dubbelmoralistiska politiker som tar avstånd från våldet, särskilt det "meningslösa våldet", samtidigt som de låter utbilda en fjärdedel av befolkningen i systematiskt dödande, vår försvarsmakt.

Just det det töntiga uttrycket "meningslöst våld" rymmer faktiskt tanken att det skulle finnas meningsfullt våld. Därmed över alltså till den situation där den mest förhärdade feminist av morgontidningstyp skulle förespråka våld: En radiobil med kriminalinspektör Holt och polisassistent Olsson, båda händelsevis kvinnor, har kallats till platsen för ett lägenhetsbråk. Vid framkomsten finner de disponent Tallstierna i full färd med att slå sin hustru blodig med hjälp av ett kraftigt tillhygge. Trots enträgna uppmaningar, som det senare skall stå i de två poliskvinnornas rapport, vill disponent Tallstierna inte avbryta hanteringen. Han nedläggs därför resolut med så kallad fällning framåt, slås blodig i ansiktet vid fallet, får sina händer sammankopplade med handbojor på ryggen och släpas, tämligen omilt, därifrån. Om lagen får ha sin gång, vilket inte är helt säkert i just det här fallet, så utsätts disponent Tallstierna för ytterligare samhälleligt våld i det följande, när har döms till två månaders fängelse. Någon feminist däremot? Nå, så då var det inte våldet i sig eller ens den manliga eller kvinnliga naturen som var problemet.

Problemet kan formuleras mycket enkelt, ungefär som i världslitteraturen de senaste 2 500 åren. Det finns gott våld och det finns ont våld. Men skälet till att detta ämne tillhör litteraturens så kallade eviga frågor är att det inte är helt enkelt att skilja mellan gott och ont. Däremot är det mycket enkelt att skilja mellan de 97 procent av alla svenska män som inte är hustrumisshandlare och de - i värsta fall - 3 procent som är det. Lika enkelt som att förespråka kriminalinspektör Holts och polisassistent Olssons skyndsamma våldsinsats i hustrumisshandlarsituationen. De har då alla kvinnor bakom sig. Och alla män.