Ett hån mot dem som kämpat

AF 010110

En ny generation palestinier växer nu upp som inte längre respekterar den gamla tidens tabun, skriver Edward W Said.

EDWARD W SAID om USA:s snabbmatsversion av fredsdiplomati i Mellanöstern

 

USA:s senaste försök att få Yassir Arafat att göra slut på sitt eget folks suveräna existens bär inte bara den amerikanska Israellobbyns avtryck utan präglas också starkt av Bill Clintons politiska stil. Att påstå att Clintons "kompromissförslag", som de med en förskönande omskrivning kallats, utgör en snabbmatsversion av fredsdiplomati är att underskatta förslagens illvilliga slarvighet.

Med sin slagordsmässighet, sin antihistoriska pennalism och den egoistiska iver med vilken de framförs påminner dessa förslag mest av allt om Clinton sittande vid sitt skrivbord, med den ena handen hållande telefonen intill örat, den andra greppande en bit pizza som han tuggar på, medan hans många rådgivare, finansiärer, fixare, kumpaner och golfspelande polare irrar runt omkring honom och ger (och får) tjänster, lån, anslag, avtal, inteckningar och skvaller.

Detta är således knappast ett passande slut på en kamp som har kostat hundratusentals människoliv och oräkneliga tillgångar under mer än ett århundrade. Med ett språkbruk som (och här talar jag som en som undervisar om hur språk brukas och missbrukas) vittnar om en dum, avfärdande hållning kombinerad med vaghet, föreslår Clinton vad som i själva verket är ett uppkok på en gammal israelisk strävan att etablera permanent kontroll över palestiniernas liv och land under överskådlig framtid.

Den bakomliggande premissen är att Israel behöver skyddas från palestinierna, inte tvärtom. Och där hittar man felet med alltihop: att Israel inte bara får förlåtelse för sin 33 år långa ockupation, de 52 åren av förtryck och fördrivning av det palestinska folket, de oräkneliga fallen av brutal och omänsklig behandling av palestinier individuellt och kollektivt, utan också belönas med sådant som annektering av den bästa marken på Västbanken, en långvarig (och förmodligen billig) arrendering av Jordandalen, och slutgiltig annektering av merparten av östra Jerusalem, plus bevakningsutposter på palestinskt territorium, plus kontroll över alla palestinska gränser (som bara ska ligga intill Israel, inte intill någon annan stat), plus alla vägar och vattentillgångar, plus annullering av alla flyktingars rätt till återvändande och kompensation utom när Israel anser det motiverat.

 

Vad gäller det omtalade landbyte som innebär att Israel storsint ger upp en liten bit av Negevöknen i utbyte mot de bästa bitarna av Västbanken så bortser Clinton från det faktum att just det område i Negevöknen som Israel satt av har det också använt som dumpningsområde för radioaktivt avfall! Betänker man dessutom de besynnerliga uppdelningar som splittrar östra Jerusalem - som i vilket fall som helst till sin helhet är illegalt annekterad mark - och de tre (i stället för fyra) kantoner som det palestinska territoriet på Västbanken ska delas in i när Israel villkorligt lämnar det ifrån sig, så återstår det i stort sett ingenting av det som har beskrivits som ett amerikanskt genombrottsförslag. Vad palestinierna erbjuds är materiella uppoffringar som får Israels "eftergifter" att framstå som småpotatis.

De uppoffringar som Clinton begär är naturligtvis annullering av den palestinska rätten till återvändande för flyktingar och, vilket är lika betydelsefullt, en palestinsk deklaration om att konflikten med Israel är över. För det första: flyktingars rätt till återvändande (rätten till ett tryggt liv på en plats som man väljer själv) är en rättighet som inte bara garanteras i FN-resolutioner utan i såväl FN-stadgan som den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Clintons recept för att komma runt detta lilla problem avslöjar hur hans världsbild ser ut: "Jag anser att vi behöver anta en formulering om rätten till återvändande som klargör att det inte finns någon specifik rätt att återvända till själva Israel men som inte hindrar det palestinska folkets strävan att återvända till området."

Till vilket område? Irak, Jordanien och Syrien, till exempel, kan utan vidare beskrivas som tillhörande "området". Vem tror Clinton att han lurar? Varför då på ett avsiktligt och genomskinligt sätt försöka förvirra palestinierna med begreppet "området" om det som verkligen menas är att de ska förvägras rätten att återvända till det land de faktiskt fördrevs ifrån?

 

Som Clinton mycket väl vet (han är jurist i grunden) kan det inte bli fråga om någon förhandling överhuvudtaget när det gäller mänskliga rättigheter; enligt just de lagar som USA påstår sig upprätthålla när det bombar något försvarslöst samhälle som Sudan eller Irak efter Gulfkriget, har ingen rätt att vare sig modifiera eller upphäva någon av de viktiga mänskliga rättigheterna.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är inte rätter på en meny, de kan inte väljas eller väljas bort som man själv finner lämpligt: de är avsedda att ha den stabilitet som kommer av att de är universellt accepterade, i synnerhet av FN:s medlemsstater.

Givetvis är rättigheternas praktiska förverkligande alltid ett stort problem, men det har ingenting att göra med det faktum att de existerar som rättigheter oavsett om de förverkligas eller inte, och därför kan de inte avskaffas, modifieras eller, som Clinton tycks tro, omformuleras.

På samma sätt förhåller det sig med flyktingars rätt att välja var de ska bo: det är också en oförytterlig och icke förhandlingsbar rättighet. Varken Arafat eller Clinton, och sannerligen inte Barak heller, har någon som helst rätt att tumma på den rättigheten, och inte heller att genom simpelt lurendrejeri försöka "omformulera" den på ett sätt som passar Israels syften eller som förnekar den på något sätt. Varför ska Israel alltid utgöra ett undantag och varför ska palestinier alltid behöva acceptera saker som inget folk någonsin har ombetts acceptera före dem?

Det förefaller mig oanständigt av Clinton att med hela Nato i släptåg ha gått i krig och ödelagt Serbien för att säkra kosovoalbanernas rätt till återvändande, för att därefter uppmana palestinierna att frånsäga sig sin rätt till återvändande.

 

Här bör man också påminna sig att Israel, som med outtröttlig förhärdelse fortsätter att frånkänna sig allt ansvar för palestiniernas fördrivning, vidmakthåller en obestridd Law of Return (lag om rätten till återvändande) för alla judar överallt. Hur Israel kan fortsätta att göra det och med ett slags skurkaktig råhet vägra att ens diskutera en liknande palestinsk rättighet strider mot all logik, för att inte tala om elementär rättvisa. Sedan har vi även frågan om kompensation, inte bara för de enorma förlusterna 1948, utan också för de 33 åren av plundring och exploatering som följt med den militära ockupationen. Bill Clinton vill att allt detta ska lämnas därhän, som om hela frågan skulle kunna försvinna genom att inte ett enda ord nämns om skadestånd. Det verkar nedlåtande att säga till palestinierna att Israel kommer att muttra några ord om förståelse eller till och med erkänna deras lidande och därmed slippa undan utan att ansvarsfrågan omnämns en enda gång.

Vår första plikt som palestinier är att avsluta detta Oslo-kapitel så fort som möjligt och återgå till vår huvudsakliga uppgift, som är att förse oss själva med en befrielsestrategi som är tydlig i sina målsättningar och noggrant definierad när det gäller hur vi praktiskt går till väga. För att kunna göra detta måste vi vid någon tidpunkt inleda ett samarbete med likasinnade israeler och judar i diasporan som inser att de inte kan ha ockupation och fördrivning och samtidigt fred med det palestinska folket. Det sydafrikanska apartheidsystemet besegrades bara tack vare att både svarta och vita bekämpade det.

 

Att PLO så länge har trott att man skulle kunna nå fred med Israel och på något sätt tolerera fortsatt ockupation är bara ett av dess många strategiska såväl som taktiska misstag. En ny generation växer nu upp som inte längre respekterar den gamla tidens tabun och som inte kommer att tolerera den bedrövliga "flexibilitet" som har gjort palestiniernas frigörelse till ett frågetecken snarare än en ledstjärna.

Det finns två motsägelsefulla realiteter på marken som Clintons Washingtonsamtal kommer att stupa på. Den ena är att de energier som frigjorts genom intifadan svårligen kommer att kunna bindas i någon tillgänglig form under överskådlig framtid: de palestinska protesterna mot det som Osloprocessen har lett till är en protest mot alla aspekter av status quo. Den andra realiteten är att vare sig vi tycker om det eller inte så är det historiska Palestina nu en binationell realitet som förhärjas av ett apartheidsystem och dess konsekvenser. Det systemet måste upphöra och en ny era av frihet för araber och judar måste snart ta sin början. Det blir nu vår uppgift att försöka ge vägledning för en ny era. Annars är det lätt att förutse ytterligare år av fruktlös och kostsam kamp.

 

Edward W Said

Edward W Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbia University - hans senaste bok är

"The End of the Peace Process" (Pantheon