Inga pengar? Svepskäl!

AF 000406

Arbetarrörelsen står utanför mediehusen, med kepsen i handen, och tittar på.

Vad är det för mekanismer som försatt rörelsen i ett sådant underläge – och som gör att det är makten, inte folket, som styr medierna? Och vad kan göras?

JOHAN EHRENBERG om medierna, makten – och arbetarrörelsen

Johan Ehrenberg har några svar i sin kommande bok Socialismen, min vän (Norstedts). Vi publicerar här några utdrag – aktuella inte minst i dessa dagar, då det avgörs om Arbetet i Malmö, rörelsens största morgontidning, ska få överleva.

Arbetarrörelsen i Europa är idag fånge i en berättelse om livet den inte kan styra. Den politiska debatten initieras och förs av media som styrs av motståndarna. Nyheterna, alltså valet av vad som anses viktigt att berätta och vad som anses mindre viktigt, styrs av krafter som vill dem illa.

Du har väl också hört klagan? Vart man än reser i Europa och talar med fackföreningsfolk eller politiskt aktiva så hörs berättelserna om hur de blivit uteslutna ur det offentliga samtalet.

Åker man till USA förvandlas klagoropen till vredesutbrott. Those lying bastards!

Och talar man allvar med politiskt ledande inom den svenska rörelsen uttrycker de alla oro över maktlöshet. Media styr istället för att lyssna, menar de.

Arbetarrörelsen står med kepsen i handen utanför mediahusen och tittar på.

Du, min vän, som berättat om ditt fackliga uppdrag, du vet att det finns standardsvar om du frågar fackliga ledare "varför"? De svarar "pengar", men jag skriver att det är ett svepskäl.

Facken i Sverige kontrollerar vid årtusendets slut ca 25 miljarder kronor.

Det är pengar man låst i fastigheter, aktiefonder och andra placeringar.

Det är pengar man ibland säger sig behöva för att ta en konflikt med motståndaren, men i själva verket är det pengar man har för att visa att man KAN ta en konflikt. De ska aldrig användas, det vore en katastrof för hela den fackliga strategin. Om samhället kastades ut i en sådan konflikt, om hela fackföreningsrörelsen verkligen hamnade på kollisionskurs med politiken och SAF, då räcker inga fonder i världen, då krävs något helt annat, då behövs människors stöd.

Jo, vi är tillbaka vid det enkla igen. Om arbetarrörelsen ska kunna kämpa för något annat än det bestående så måste berättelsen om livet förändras.

Det behövs kommunikation, förmågan att tala med varandra, det krävs mötesplatser för medlemmar där stöd och kritik lever, det behövs tidningar för att möta lögner, det behövs radio för att roa och oroa, det behövs allt det som motståndaren har.

--------------------------------------------------------------------------------

Jo, jag tror på public service. Jag tror på statligt ägda kanaler för att låta personers och gruppers berättelser höras utan krav på reklamens stöd.

--------------------------------------------------------------------------------

 

Och nu – i denna tid – krävs det media som också når utanför nationsgränsen.

Tänk dig en verklig konflikt på arbetsmarknaden i detta Europa. En allvarlig motsättning kring arbetstider. Detta går inte längre att isolera till ett land, det får effekter långt utanför språk eller nationsgränser.

Man kan uttrycka det väldigt enkelt.

I en verklig konflikt är den europeiska fackföreningsrörelsens styrka inte dess fonder eller alla dessa miljarder i det låsta pensionskapitalet.

Den verkliga styrkan är om miljoner människor är beredda att slåss.

25 miljarder låter kanske inte så mycket. Men bara avkastningen av en sån summa räcker till att betala en gratis dagstidning till 2-3 miljoner medborgare. Avkastningen räcker för att skapa den största mötesplatsen på Internet för hela Europa, det räcker för att skapa fria radiokanaler både digitalt och traditionellt, det räcker för att förändra hela berättelsen om världen för miljoner människor och det är klart att det där är en mycket farlig sak för berättelsen kanske inte blir den man själv vill.

Det måste någon gång bli slut på undanflykterna. Till slut måste vi ärligt se mediadöden i ögonen och inse varför vi förlorat rösten:

Socialdemokratin vill inte ha oberoende radikala massmedia.

Fackföreningsrörelsen vill inte se kritiska fackliga mediaröster där oppositionella och förtroendevalda fritt diskuterar ett avtals brister.

Konsumentrörelserna vill inte ha kritiska konsumenttidningar som stör marknadsföringen.

Arbetarrörelsens ledare vill ha lojala media.

Men varför skulle någon vara lojal mot en rörelse när Bonniers betalar mycket mer för att du ska skriva underlivsreflektioner.

Min vän. Du frågar vems felet är, du reste dig upp där i salen i Borlänge och du frågade vems ansvaret är för att vi inte kommit vidare. Varför finns det inga stora radikala media inom radio? Varför är inte tv:n kritikens mötesplats, varför samlas vi inte i de största Internetplatserna eller läser de största tidningarna i Europa, trots att vi har miljoner människor runt oss som öppet kallar sig socialister? Ja, varför är inte den största kvinnotidningen en feministisk röst? Varför misslyckas nya miljörörelser eller veganer med det som varje borgerligt företag med ambitionen att växa måste lösa?

Varför skapas inte massmedia istället för de interna röster som ledningarna kan hålla upp framför sig som speglar?

Varför?

Listan kan vi börja pricka av nu.

Oviljan hos arbetarrörelsernas ledningar att finansiera kritik.

Motviljan hos reklamköpare att stödja en annan berättelse än deras egen.

Tron på den objektiva sakliga journalistiken som ersättning för egna kritiska röster.

Sekterismen hos alla de små som stora rörelser som försöker skapa lojala media.

Ja, det och mycket till.

Men det största problemet är nog vårt outtömliga behov av lugnande lögner.

Frågan är vem som ska äga och jag skriver därför att jag anser att partier, organisationer och föreningar inte ska äga idag. De nyttar inget till.

De ska stödja.

Det finns väldigt enkla sätt att skapa media mot strömmen. Den enklaste är att läsa och sprida de som ändå finns. (Annars blir de aldrig bättre.) Det andra är att ställa krav i de rörelser du ändå verkar i. Kräva fackligt stöd till kritiska försök. Kräv stöd och spridning av alla de Internetförsök med alternativa berättelser som fyller webben, men inte kan nå ut. De barfotamedia som faktiskt finns. Kräva stöd för röster som inte är sanktionerade uppifrån av alla rörelser.

Varför inte ta fackliga kollektiva prenumerationer på radikala kvinnotidningar så att de kan hitta sin publik?

Varför inte kräva att varje information genom reklam som folkrörelser och arbetarrörelse gör i de borgerliga medierna, också placeras i de små alternativen på nätet och bland tidskrifter?

Kräv subvention eftersom något nytt och stort aldrig kan födas på annat sätt.

Stöd det som finns, stöd det nya som försöker skapas.

Det är inget svårt.

Men det är inte särskilt mycket heller.

Nej, facket ska inte äga en ungdomskanal. Facket ska stödja.

Det är heller inget svårt att sammanfatta ett mediapolitiskt program.

Det offentliga kan garantera fri distributionsmöjlighet åt alla media. Det är det viktigaste. Som med vägar och broar. Alla måste kunna få färdas på dem. Inte bara de som kan betala broavgifter.

Alla som vill sälja en tidning i en kiosk måste ha rätt att få pröva det.

Alla som vill sända via kabelnät måste få rätten att bli sedda och förkastade eller älskade av publiken.

Alla som vill skapa mediamonopol måste aktivt bekämpas.

Staten kan omstrukturera, staten kan enkelt föra över reklampengar genom reklamskatt från kommersiella reklamsubventionerade media till små reklamfattiga.

Det är inga märkligheter.

Det bara inte görs.

Så vem ska äga?

Jag kan, liksom du själv skriver i dina mail, inte på allvar avgöra ett annat lands politiska kultur, jag kan inte tala ett annat språk. Men jag vet att tidningar kan ägas av journalistkollektiv såsom Le Monde i Frankrike eller Independent i England. Jag tror de fungerar relativt bra, men nej, jag vet inte säkert. Jag vet bara att de behöver ett enormt stöd från rörelser om de ska klara sig när mediaföretagen försöker krossa och tysta.

Media kan ägas av företag, det är det de gör som avgör om det är värt att stödja, inte ägandet i sig.

Media kan ägas av socialister om du vill se socialistiska media. Det är visserligen ingen garanti men jag tror att det hjälper.

Och media kan ägas av staten.

En av de största möjligheterna till en alternativ berättelse om våra liv finns i den public service, den medborgarägda radio och tv som vi slår på varje dag i hopp om att få veta och lära.

Röster som ändå inte hörs.

Det är inte bara för att vår tv och radio styrs av den livslögn som säger att nyhetsjournalistik är opartisk. Det är också för att journalistik är att gå i samma led ifall man ska få chansen att bli sedd. Om alla borgerliga media diskuterar nödvändiga nedskärningar, ja då gör statliga SVT och Sveriges Radio det också. Om ekonomisidorna fylls av berättelser om börsens behov, ja då fylls A-ekonomi av samma sak.

Public service är en spegel av övriga media, det behöver inte vara så, men så ser det ut idag.

Jag tror att det handlar om det enkla exemplets makt.

Först om det finns andra media, andra röster, kommer SVT att anpassa sig efter andra berättelser.

Först när miljoner röster om åttatimmarsdagens omöjliga tvångströja hörs utanför husen vid Gärdet i Stockholm, kommer rösterna att speglas också i rutan.

Den "objektive" journalisten kan aldrig leta upp de berättelser som inte hörs.

Han kan bara rapportera det han tvingas höra.

Jo, jag tror på public service. Jag tror på statligt ägda kanaler för att låta personers och gruppers berättelser höras utan krav på reklamens stöd.

Jag skulle gärna se en publik dagstidning, gärna ett publikt stort magasin.

Jag tror Internet skulle må bra av en stor offentlig portal, som inte bara är reklam för de program SVT och SR sänder. Behovet av nya media är outtömligt.

Men jag tror inte det är lösningen i sig.

Det är som med staten. Den kan användas till att skydda medborgare mot utslagning men den kan också användas till att berika överheten.

Public service kan vara elitens röst såväl som elitens fasa. Det motstånd borgare har mot offentligt ägande av media handlar om detta enkla. De vet att ägaren kan styra.

Det handlar bara om politik.

Ett nödrop.

Det kommer på mail under skrivandet, jag läser upprop från den lilla men inflytelserika närradiostationen KPFA i Berkeley, Kalifornien.

Där belägrar nu personalen sin arbetsplats. En privat vaktstyrka försöker hindra dem från att komma in på sin arbetsplats, ägaren vill sälja stationen och sänder nu lätt musik över radiobandet. Det strömmar in upprop från Noam Chomsky och andra ledande kritiker i USA, man diskuterar hotet mot den lilla oberoende radion i USA och av detta kan man lära det enkla än en gång.

Man måste äga.

Och man måste ha stöd.

Så vad är det jag egentligen säger?

Att media och motröster bara kan skapas och stödjas av dig och alla andra som säger att de behövs. Att allt annat bara är undanflykter.

Ja, det är nog det jag försöker säga.

***

Och så frågar du varför vi inte har några stora radikala massmedia i Sverige.

Svaret är att ingen vill ha dem.

Ingen som kan betala.

Bara du som läsare och du berättar ju att du inte har råd och därför är det nu min tur att fråga.

Så, min vän, vad gör du nu?

Johan Ehrenberg