Inga lögner för grova när serber blir syndabockar

AF 010430

 

KRIGET OM KOSOVO Serbiska familjer är på flykt ut ur Kosovo. Skräckslagna flickor har fått sina huvuden rakade och klätts i pojkkläder för att undgå att bli våldtagna i hämndaktioner från UCK eller kosovoalbaner.

 

De som försvarar USA:s-Natos-EU:s bombanfall mot Jugoslavien utgör en fara för mänsklighetens framtid. Det gäller också dem som accepterar att USA-Nato-EU utnämner sig själva till ”Det Internationella Samfundet” och skapar normer som saknar stöd i internationell lag och ger sig själva rätten att bruka våld närhelst de så anser berättigat, skriver Karin Wegestål socialdemokrat.

 

I Sverige ryms inte mer än en åsikt i taget. Den formas för det mesta av den liberala pressen som i det närmaste har en monopolställning i landet – och därmed lätt kan tysta oliktänkande. Frilansjournalisten Anita Jekanders artikel (Expressen 9/4) om hur ”Balkan-revisionisterna” fått fäste i Sverige är ett försök i den riktningen. Hennes måltavla är Kommittén för solidaritet med Jugoslaviens folk, bildad våren 1999 under namnet ”Stoppa bombningarna nu!” i protest mot USA:s/Natos folkrättsstridiga anfallskrig mot Jugoslavien.

  Bildandet av kommittén föregicks av ett massivt upprop (Aftonbladet Debatt 29/3 1999). Kommentarerna till detta talar sitt tydliga språk: ”Att offra albanerna på FN:s altare” (Aftonbladet), ”De intellektuellas haveri” (Dagens Nyheter), ”Stödgrupp för etnisk rensning” (Nerikes Allehanda), ”De tanklösa och hjärtlösa” (Svenska Dagbladet), ”Tyranniets gråterskor” (Sydsvenska Dagbladet).

 

”Det var i och för sig vad man kunde vänta sig av dem som har som yrke att formulera och försvara eliternas projekt. Makthavarna hävdade inte bara samstämmigt utan med upprörda stämmor att dessa bomber var lika nödvändiga som humanitära. Ändå fanns det ingen etnisk rensning innan bomberna föll. Den enda etniska rensning som de facto kan konstateras idag är albanernas gentemot serber i Kosovo”.

 

   Så skriver initiativtagaren till uppropet, författaren och journalisten Erik Wijk, i sin nyligen utkomna bok (Ont blod, manifest). Han skildrar bland annat en resa genom Jugoslavien, där han besöker platserna och talar med människorna, på jakt efter orsakerna till de blodiga konflikterna. Boken är till god hjälp för den som själv vill sätta sig in i vad som hände och inte nöjer sig med mediernas tillrättaläggande.

 

Anita Jekander anklagar Jugoslavienkommitténs sekreterare, journalisten Christer Lundgren, för att ha förnekat att ”massakern i Srebrenica” ägt rum. Sanningen är att Christer Lundgren kritiserat ”Dokument utifrån” i TV2 för ett reportage om den serbiska offensiven mot Srebrenica i juli 1995. Han hävdade att inslaget var en partsinlaga, att händelsen skildrades lösryckt ur sitt sammanhang och att de skenbart exakta uppgifterna om antalet döda var falska.

  Anita Jekander kritiserar Bengt Silfverstrand och mig för att vi tillsammans med Christer Lundgren reste till Jugoslavien för att få en uppfattning om konsekvenserna av kriget i Kosovo och Natos bombningar. Hon visar därmed att fler friheter än yttrandefriheten och åsiktsfriheten sitter löst i de ”frisinnades” Sverige.

  Jag anklagas också för att ha jämfört Natos ”agerande” med nazismens illdåd under andra världskriget. Ja, och det räcker inte med det. Jag jämförde också med USA:s kärnvapenanfall på Hiroshima och Nagasaki. Innan Nato anföll Jugoslavien reglerade folkrätten samspelet mellan världens stater. Att starta krig var en krigsförbrytelse, den värsta av alla. Gällande folkrätt förbjuder militära anfall mot civila mål och tillförsäkrar krigsoffer och flyktingar en human behandling.

  USA:s kärnvapenanfall på de japanska städerna och USA:s-Natos-EU:s bombanfall mot Jugoslavien och behandling av krigsoffer och flyktingar i Serbien är fullt jämförbara illdåd och uppenbara krigsförbrytelser.

 

De som kan försvara sådant utgör en fara för mänsklighetens framtid. Det gäller också dem som accepterar att USA-Nato-EU utnämner sig själva till ”Det Internationella Samfundet” och skapar normer som inte har stöd i internationell lag och ger sig själva rätten att bruka våld mot någon utanför den egna gruppen, för att de ”anser att det är rätt”. I princip är vi där idag: makt är lika med rätt. Allt annat är dimridåer.

  Jekander är illa berörd över att det brittiska tv-bolaget ITN:s bilder av ett fångläger i Prijedor 1992 ”som förde tankarna till andra världskrigets koncentrationsläger” visat sig vara förfalskade. Detta avslöjades i SVT så sent som den 30 januari i år, av hennes journalistkollega Saam Kapadia (1999 belönad med Stora Journalistpriset).

  De som filmar står innanför taggtrådsstängslet som omgärdar en transformatorstation. Männen, varav en är påfallande mager, står med bara överkroppar utanför stängslet, som man tydligt ser är av sådan beskaffenhet att det inte skulle hindra någon från att ta sig igenom. Filmteamet visar sedan att männen befinner sig vid ett upptagningsläger för flyktingar och närboende, som kommer för att få mat och sjukvård.

 

Varför har majoriteten av de svenska medierna, och även den svenska politiska eliten (för medierna agerar inte i ett tomrum) tagit på sig uppgiften att försöka visa att det serbiska folket är ensamt skyldigt till alla grymma handlingar under krigen på Balkan? Inga lögner verkar vara för grova för detta ändamål. Ingen tror väl att man kan uppnå fred och samförstånd mellan tidigare rivaliserande grupper genom att demonisera en part i rent rasistisk anda, samtidigt som man hel- eller halvhjärtat stödjer terroristgruppers uppror mot demokratiskt valda statsledningar?

 

   Genom inblandning i Balkanländernas inre angelägenheter gör ”Det Internationella Samfundet” befolkningen till klienter istället för självständiga aktörer för demokrati och utveckling i det egna landet.

  Serberna i Bosnien har sedan implementeringen av Daytonavtalet i mitten av 1990-talet straffats ensidigt genom att de bara fått en försvinnande liten del av omvärldens stöd till återuppbyggnaden av sina förstörda hem. Merparten går till de andra etniska grupperna i området. Detta skärper motsättningarna, och försvårar arbetet för dem som har till uppgift att bygga upp den civila delen av den europeiska krishanteringen.

  I dag verkar utsikterna att nya krig bryter ut i Europa vara mycket större än möjligheterna till varaktig fred. Det är hög tid att ta detta på allvar. Det finns massor av vapen i Europa, särskilt på Balkan. Vad som behövs är effektivisering av den civila krishanteringen, med lika behandling av alla som behöver stöd och möjlighet till upprättelse och ett värdigt liv. Det är på detta Europa bör satsa sina ansträngningar, i stället för på fler dyra, ofinansierade, militära staber i Bryssel. Risken är annars stor att det nya europeiska kriget kommer nu och inte först om tre år, när staberna är tänkta att fungera och EU:s militära krishanteringsstyrka ska stå klar.

Karin Wegestål

ledamot i försvarsutskottet (s