Två sanningar, en tragedi?

JOHN PILGER om hur lögn blir sanning om Mellanöstern

AF 001110

 

Richard Falk , professor i internationella relationer vid Cornell-universitetet, skrev en gång att västerländsk utrikespolitik utformas "med hjälp av ett självrättfärdigt, ensidigt moraliskt-juridiskt filter, som ger en positiv bild av västerländska värderingar och framställer väst som oskuldsfullt och hotat, vilket rättfärdigar ohämmad politisk våldsanvändning".

Med hedervärda undantag följer västerländsk journalistik detta mönster, och rapporterar om större delen av mänskligheten med utgångspunkt i om människor är användbara för västerländska intressen ("världssamfundet"). Den ensidiga slakten vid Persiska viken 1991 var ett gigantiskt tv-spel med "mirakulöst få dödsfall". Förra årets klusterbombning av civila i Jugoslavien var en "humanitär intervention".

Denna propaganda har en betydande stamtavla. På femtiotalet beskrevs upproret i Malaya som en heroisk brittisk aktion mot aggressionshandlingar som stöddes av Sovjetunionen och Kina. Det var bara i sina hemligstämplade rapporter som det brittiska utrikesdepartementet medgav att det inte förelåg något utifrån kommande hot och att "kriget till stor del handlar om att försvara gummiindustrin".

 

Mellanöstern är ett slagfält för och en produkt av den västerländska makten. USA, med Storbritannien vid sin sida, och med mindre länder som Sverige som påhejare på läktarplats, stödjer till nästan vilket pris som helst sin ställföreträdare i regionen, Israel. Detta är den politik som ofelbart förs; mänskliga rättigheter tillmäts ingen betydelse. Saudiarabien, den huvudsakliga oljeproducenten och en viktig vapenkonsument, har en av de mest förtryckande regimerna på jorden; och Israel är med sin meritlista en terroriststat.

Inte heller spelar lag och rätt någon roll för Mellanösternpolitiken.

Israels våldsamma ockupation av palestinsk mark sedan 1967 (liksom dess ockupation av södra Libanon) är lika olaglig som Saddam Husseins våldsamma ockupation av Kuwait, och Suhartos våldsamma ockupation av Östtimor. Det har FN konstaterat år efter år. Sett genom den västerländska politikens "ensidiga moralisk-juridiska filter" står emellertid Israel över lagen, och dess våldsutövning är rättfärdigad. De intellektuella och moraliska förvrängningar som denna hållning tvingar fram är inte olika de förvrängningar som stalinismens försvarare kläckte ur sig.

Men i rapporteringen från Mellanöstern i dag är det den förvrängande hållningen som vinner. I grunden har mycket lite förändrats sedan Israel invaderade och ockuperade Palestina med västerländskt stöd. Nu finns något som kallas "fredsprocessen" och en hänsynslös rasism riktad mot dem som kräver frihet i sitt eget hemland. Den israeliska regimen fortsätter att sätta den nyhetsmässiga dagordningen, med sin image av att vara "under attack".

 

Enligt medierna blir de illegala israeliska ockupanterna, denna massiva, nukleärt beväpnade militärstyrka, som har de flesta av vapnen och samtliga tanks och helikoptrar, "brutalt mördade", medan de som försvarar sina hem "dödas" eller "lämnas döda" eller "har förlorat 100 av sina egna". Medan Arafat konspirerar för att "hetsa" den palestinska "mobben", finns det tydligen ingen som ger order till de israeliska militära prickskyttar som rutinmässigt skjuter huvudet av barn.

En rubrik lyder: "Två sanningar, en tragedi". Ockupant och offer blir sålunda moraliskt likställda. De krigar-kommentatorer i de liberala medierna som förra året krävde rätt för kosovoalbanerna att tryggt återvända bestrider nu, utan att blinka, exakt samma rätt för fyra miljoner människor, varav vissa har väntat mer än ett halvt århundrade. I stället har dessa människors uppror mot sina förtryckare "förrått den israeliska fredsrörelsen" och de har försmått Baraks "erbjudande" om ett "partiellt överlämnande av östra Jerusalem". Det som inte nämns är att "överlämnandet" skulle omfatta en ytterförort och helt utesluta de nuvarande arabiska kvarteren. I fråga om lagen råder tystnad; säkerhetsrådets resolution 242, som kräver att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade områdena, har retuscherats bort precis så som Pravda brukade retuschera bort fakta.

Tim Llewellyn, en före detta Mellanösternkorrespondent för BBC, skrev nyligen en reflekterande artikel i The Observer som inte lämnade läsaren i något tvivelsmål om att vad det handlar om inte alls är "två sanningar, en tragedi" utan vanlig enkel rättvisa för palestinierna. Han beskrev det "fredsavtal" som slöts i hemlighet i Oslo som en "vilseledande och förödmjukande fars för palestinierna". Om man bortser från de hedervärda undantagen, har BBC i sin Mellanösternbevakning någonsin berättat den sanningen?

 

Målsättningen, som ibland eftersträvats med något som liknar besatthet, har varit att uppnå "balans" mellan förtryckare och förtryckta, mellan illegala ockupanter och de ockuperade, mellan dem med Cobra-helikoptrar och dem med stenar. "Enligt säkerhetsstyrkorna", berättade en BBC-reporter för oss häromveckan (han menade de israeliska ockupanterna), "är tiden för återhållsamhet förbi..." Återhållsamhet? Alla utom ett fåtal av dem som dödats har varit obeväpnade palestinier, många av dem tonåringar och barn. Samma reporter berättade att han fått "försäkringar" från israelerna om att deras helikopterattacker mot Ramallah var "precisionsbombningar... extremt träffsäkra".

 

På BBC och CNN och på de amerikanska tv-kanalerna tillåts israeliska ambassadörer förmedla sin propaganda oemotsagda. Ingen protesterar mot Netanyahu. Ingen protesterar mot utrikesminister Robin Cook när han säger: "Vi måste få igång fredsprocessen igen... ." Ingen nämner att Osloavtalet utformades av USA för att stänga in palestinierna i enklaver omringade av israelisk-kontrollerade gränser, medan bosättare, varav många kom från USA, tilläts ta över mer och mer palestinskt territorium. Se hur intervjuande journalister som betraktar sig själva som oberoende faller in i respektfull undfallenhet när de ställs inför det sofisteri som försöker rättfärdiga en av de mest långvariga och brutala ockupationerna i modern tid.

Sanningen är att det inte blir någon verklig fred och rättvisa förrän Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser. Det modiga palestinska upproret lämnar inget tvivel om den saken.

 

John Pilger