Pressen vill tysta politiker som
kritiserar USA:s krig
KRIGET OM KOSOVO UCK-gerillan rider
på åsnor genom staden Kacanik där de hade ett högkvarter. USA, Nato
och EU håller tillsammans med medierna gerillan om ryggen samtidigt som
serberna utmålas som de onda i kriget. Pressen anklagar, dömer och
verkställer domar mot oliktänkande, skriver Karin Wegestål.
Medierna anklagar oss oliktänkande
och dömer och verkställer i ett modernt stupstockssystem, skriver
Karin Wegestål efter att ha utstått hård och långvarig kritik från
bland andra chefredaktören Per T Ohlsson i Malmö.
Nyligen läste jag en utmärkt
ledare i mitt nya husorgan Skånska Dagbladet. Sydsvenska Dagbladets
chefredaktör Per T Ohlsson beskrevs mycket träffande som en liten man
med en alldeles för stor megafon.
Uppfriskande sant!
Per T Ohlsson har tagit på sig den roll som regimerna i totalitära
stater brukar ha i förhållande till de inhemska journalisterna, men i
förhållande till demokratiskt valda svenska politiker. Från 1998, då
USA, Nato och EU förberedde ett anfallskrig på Jugoslavien, har
intoleransen mot dem som var och är kritiska till kriget skärpts, på
grund av de svenska liberalernas hängivenhet inför USA och Nato och på
grund av de liberala tidningarnas dominans inom svensk press.
Det anfallskrig som inleddes mot Serbien den 24 mars 1999 stred
mot FN-stadgan och folkrätten. Ändå kunde kriget fortsättas efter
”fredsuppgörelsen” i juni 1999, med sanktioner mot den serbiska
civilbefolkningen, krigsoffer och flyktingar och genom mot folkrätten
stridande inblandning i Serbiens inre angelägenheter. Det skedde vid
presidentvalet i Jugoslavien i september 2000, men också genom USA:s
utpressning mot Jugoslavien inför ”givarkonferensen” den 29 juni
2001.
Givarkonferensens utlovade 14 miljarder svenska kronor är
futtiga i förhållande till de skador på det civila samhället, som åstadkoms
vid kriget mot Serbien genom områdesbombningarna från hög höjd – i
sig brott mot folkrätten.
Mediernas roll beskrivs bland annat i Peter Gowans bok ”Irrväg
till Kosovo”: de gör om sanningen så att den passar de makthavares
syften, som planerar krig, för att skapa det folkliga stöd som behövs.
Gowan menar att medierna tar på sig en föräldraroll gentemot allmänheten;
de vet vad man inte bör tala om inför barnen. De som varit kritiska
mot kriget har blivit mediernas fiender. Det är inte heller acceptabelt
att anse att någon annan än serberna har skuld till kriget på Balkan,
trots att krigen fördes av kroater mot serber i Krajina och mot
muslimer i Mostar och mellan de tre folkgrupperna som alla bodde i
Sarajevo, som nu är etniskt rent och endast bebos av muslimer.
USA stödde muslimerna genom att bryta mot FN:s vapenembargo.
Islamistiska paramilitära grupper slöt upp på muslimernas sida.
Kroaterna stöddes av Tyskland och i de kroatiska styrkorna ingick
nazistiska Ustasjagrupper. Serberna i de tidigare serbiska områdena,
som kom att tillhöra det nya självständiga Kroatien utan att serberna
tillfrågades, fruktade kroatisk överhet. Hundratusentals serber hade dött
i nazistiska koncentrationsläger i Kroatien under andra världskriget.
Kroaterna stöddes också av USA, som lovade att de skulle slippa
sanktioner trots att de gjorde sig skyldiga till den grymmaste massakern
under 1990-talet på Balkan och den mest hänsynslösa fördrivningen
och etniska rensningen, när de tömde det serbiska området Krajina från
serber 1995.Carl Bildt beskriver detta i sin bok ”Uppdrag fred”. Det
finns svenska officerare, som fortfarande är i tjänst inom den svenska
försvarsmakten, som också skulle kunna berätta – om någon var
intresserad av att lyssna.
Den förre jugoslaviske presidenten Milosevic har, enligt Carl
Bildt, stött ”västs” alla fredsavtal fram till Rambouillet – där
Clinton-administrationen avsiktligt gjorde det omöjligt för serberna
att skriva under. Milosevic gjordes samtidigt till en inkarnation av Den
Onde. Det serbiska folket blev delaktigt eftersom det i två val valt
honom till president!? Därigenom kunde den serbiska civilbefolkningen
utsättas för en omänsklig behandling. Den självgoda omgivningen
reagerade inte.
Det upplevs också mycket provocerande att tala om de
kosovoalbanska UCK-terroristernas roll i Kosovo. Redan sommaren 1998 började
de mörda poliser och soldater i den inhemska ordningsmakten. Efter
attackerna förskansade de sig i byarna med den egna civilbefolkningen
som sköldar.
Ändå lyckades USA-Nato-EU tillsammans med medierna skapa den gångbara
myten om ”det godas krig mot det onda”. Att UCK-terrorister från
Kosovo nu efter samma mönster dödar makedonska poliser och soldater i
den sköra, självständiga demokratin Makedonien, tonas ner av medierna
(se Gowan ovan). Stor risk föreligger nu för att det pågående kriget
i Makedonien ska spridas till andra delar av balkanregionen – och
kanske längre bort.
De som uppmuntrade den albanska nationalismen i Kosovo, USA-Nato
och EU, bär hela skulden. De var de facto allierade med terroristerna i
anfallskriget mot Serbien.
Makedonien har fått dubbla budskap från EU, först att inte förhandla
med terroristerna, sedan ett ultimatum att komma överens om en förändring
enligt terroristernas önskemål, som villkor för att Makedonien ska
slippa förlora den ekonomiska hjälp som erhålls från ”väst”.
Detta är ett tillkortakommande för det svenska EU-ordförandeskapet. Göran
Perssons avståndstagande i frågan om EU:s deltagande i USA:s
utpressning mot Jugoslavien inför givarkonferensen är däremot ett
steg framåt för hela Europa.
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet garanteras i Sveriges grundlag,
men medierna anklagar, dömer och verkställer domar mot oliktänkande i
ett modernt medialt stupstockssystem. Genom sina egna institutioner,
Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd, har de hela kontrollen.
Demokratiskt valda politiker är offentliga personer och har därmed
samma roll i det moderna, medialiserade svenska samhället, som i det
medeltida: de är ”fågelfria”, det vill säga rättslösa.
Svenska liberala dags- och kvällstidningar förvanskar, efter
eget gottfinnande, politikernas åsikter och uttalar sig förklenande om
dem, för att framställa ifrågasättande politiker i en ofördelaktig
dager och därigenom försöka tysta dem.
I tidigare totalitärt styrda länder tror befolkningen inte att
något sådant kan vara möjligt idag, i det demokratiska föregångslandet
Sverige.
Det är pinsamt att behöva tillstå att det tyvärr är sant.
Karin Wegestål
riksdagsledamot (s)
