"Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?"

Av Jan Lindström

publicerad 010807 klockan 06:08  Expressen

 Det sade pling i datorn för ett elektroniskt brev från min 16-åriga dotter.

Jan Lindström.

"Pappa", började det, "här kommer ett forwardat mail som någon fick av någon som skickade det till någon som skickade det vidare till någon osv och som till slut hamnade hos B-A som sände det till mig.

Vet inte varför, men jag fick lust att du skulle läsa det. Skrivna bilder från Göteborg. EU-toppmötet. Puss."

Så följde 13 bilder av det dubbelt makabra som skedde i Göteborg innan det blev långt värre i Genua, skrivna av poeten Bob Hansson.

Han är väl mest känd som scenpoet, sant älskad i de något yngres Sverige.

Han har själv sagt att "papperssidan är diktens hud och hus". Men när han läser den från en scen "går dikten ut ur huset och säger hej till världen".

 

Bob Hansson är drygt 30 år, född i Helsingborg, boende på Lidingö vid Stockholm. Hans första diktsamling kom för tre år sedan och hette "Heja världen!". Den andra kom förra året med ett coolt namn: "Lugna puckarnas Mosebok".

Han blev inbjuden "av staten", som han skriver, att läsa sina dikter på Fritt forum under EU-toppmötet. Men han "hamnade" i en demonstration mot polisvåld. När det var dags för hans framträdande satt han i en av polisen rekvirerad buss.

Så här skriver han bild nummer fyra:

"Solen skiner. Jag står på Järntorget i Göteborg. Jag skakar och vet inte vad jag ska göra. Jag kommer inte att kunna ta mig därifrån. Jag ringer 112. Jag är rädd, jag är inringad av en massa människor som verkar vilja slå mig. Jag blir kopplad till polisen och en röst råder mig att ta kontakt med poliser på platsen. Men det är ju just dem jag är rädd för. Då kan vi inte hjälpa dig. Luren läggs på. Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?"

Poeten kommer inte till sin uppläsning.

Han känner sig lätt förundrad över att "man ska bli tagen av polisen för att man gillar ozonskiktet". Men han hör en polisman säga till en kvinnlig demonstrant att "...anmäla allt hon ser. Det tänker han själv göra. Säger han".

 

Dagen efter går poeten ut i solen. Tidningarna har kommit ut med skildringar av det som inträffat. "Samtliga löpsedlar tar ställning för polisen. Jag går gråtande förbi Hagas uteserveringar". Poeten frågar sig: "Har den tredje statsmakten avvecklat sig själv och flyttat in i polishuset?"

Det är i det läget inte helt orimligt att ställa frågan.

Polisen har sitt våldsmonopol för att skydda oss andra mot lagbrytare och våldsverkare. Sådana fanns i Göteborg och polisen hade rätt att utöva legitimt våld mot just dem.

Men det tycks i dag vara rätt väl konstaterat att majoriteten av demonstranter i Göteborg - och Genua - inte hade behövt dras inför rätta - och därmed inte heller behövde en batong eller en kula i skallen.

Det här är svåra grejer.

Vad vi sannerligen har behov av är att polisen förblir det lagenliga förnuftets starka arm, att samhället står för demokratins grundvalar - och att militären därmed håller sig enbart till sin preciserade uppgift.