Redogör för in- och utrikespolitisk utveckling i Tyskland mellan 1918-1939.

 

Weimarrepubliken

Perioden från 1919 till 1933, när Hitler kom till makten, kallas i Tyskland Weimarrepubliken. Den etablerades av arbetare och soldater som gjorde uppror i Tyska kejsardömet 1918 mot re­geringens vägran att dra sig ur första världskriget (1914-18). Krigshetsaren kejsar Wilhelm II flydde riket den 9 november och en provisorisk samlingsregering bildades av socialdemokraterna under ledning av Ebert, och av oberoende socialdemokraterna. De radikala socialisterna, Spartakisterna, som just hade förvandlats till kommunistiska partiet i januari 1919, stod i spet­sen av revolten och generalstrejken i Berlin. Den slogs ned brutalt på order av socialdemokraterna och Karl och Rosa mördades. Detta bidrog starkt till att förhållandet mellan socialdemokraterna och kommunisterna förblev fientliga. Riksdagen samlades i Weimar i februari 1919 och beslutade om en ny författning med Tyskland som en demokratisk federal republik med en ”diktaturparagraf” 48. Ebert valdes till president. 

Den europeiska folkslakten, var den politiska klassen i rösträttens, parlamentarismens och demokratins Europa hetsat sina folk i, hade lämnat Tyskland med stora ekonomiska, sociala och politiska problem. Förutom hyperinflation och enorm statsskuld, var tyskarna förbittrade av de hårda villkoren i Versaillesfördraget, vilket formellt avslutade kriget i juni 1919. Bland dessa krav avtvingades avrustning och kolossala krigsskadestånd. Tyskland kunde inte, och ville inte, bemöta dessa krav. Storfinansen i Tyskland hade stor rädsla för det framryckande proletariatet och småborgerlighetens ställning var vacklande. Med arbetarklassens misslyckande att genomföra en socialistisk förändring under perioden 1918-1923 försvann också de förhoppningar som delar av mellanskikten hyste om en samhällsförändring ledd av arbetarrö­relsen. Istället riktade de sina blickar mot fascismen som en möjlig räddning. Delar av bor­gerligheten och flera av de tyska storföretagarna såg nazisterna som ett verktyg för att krossa de självständiga arbetarorganisationerna. 

I januari 1923 ockuperade franska och belgiska styrkor Tyskland industriella hjärta Ruhrområdet som pant för obetalda skulder. Kunde inte Tyskland betala sin skuld till Frankrike och England kunde inte dessa i sin tur betala sina lån till USA. För att avhjälpa detta accepterades den sk Dawesplanen år 1924; trupperna drog sig tillbaka från Ruhr, skadeståndssumman minskades, Tyskland fick låna pengar utomlands och privat amerikanskt kapital investerades i Tyskland. Vid Locarnopakten 1925 gavs Tyskland garantier med gränsen i väster. Samma år inträdde Tyskland i Nationernas Förbund. Ny fiskal order och valutan, Reichsmark, bidrog till kraftig ekonomisk återhämtning. Ekonomin var emellertid starkt beroende av utländska lån, och statens utgifter var höga. 1925 valdes Hindenburg till republikens andra president. 

När fransmännen ockuperade Ruhrområdet ökade nationalismen starkt och Hitler beslöt sig för att försöka imitera idolen Mussolinis statskupp i Italien. I slutet av 1923 iscensatte brunskjortorna den sk ölkällarkuppen i Bayern. Den slogs ner av polisen och Hitler dömdes till fem års fängelse men frigavs efter nio månader i allmän amnesti. I fängelset skrev han sin bok Mein Kampf. En som gav Hitler sitt varma stöd och till och med deltog i ölkällarkuppen var den gamle generalen och krigsherren Ludendorff. 

Världsdepressionen slog till 1929. I den ekonomiska krisens skugga ökar nationalsosialisternas (NSDAP) popularitet. Sommaren 1930 understödde de flesta storföretagare och till dem anknutna bankirer NSDAP. De gav det de enorma resurser som möjliggjorde valsegern i sep­tember 1930. Nazismen hade aldrig kunnat komma till makten utan borgarklassens och de konservativas ekonomiska och politiska stöd. Det var via en överenskommelse med den högsta politiska ledningen som Hitler fick sin maktposition, inte via gatustriderna. Vid 1928 års val hade NSDAP fått bara 12 mandat eller 2,6 procent av rösterna. År 1930 erövrade de 107 mandat, vilket gjorde de till näst största parti efter socialdemokraternas 141 mandat, men före kommunisternas 77 mandat. Vid 1932 års julival blev NSDAP största partiet med 230 mandat, före socialdemokraternas 121 och kommunisternas 89 mandat. Hindenburg tog Hitler med i regeringen, och utnämnde Hitler till rikskansler den 30 januari 1933. Efter Riksdagshusbranden undertecknade Hindenburg fullmaktslagarna. Hitler utnyttjade även paragraf 48. Han avskaffade presidentämbetet efter Hindenburgs död och deklarerade sig själv som ledare av Tredje Riket. Epoken Weimarrepubliken var slut. 

De första koncentrationslägren upprättas och dit förs i detta första skede framförallt kommunister, socialdemokrater och kritiska fackföreningsaktivister. De första antijudiska åtgärderna kommer också under denna period. Det tyska kommunistpartiet hade vid denna tidpunkt cirka 300 000 medlemmar och av dem hamnade mer än hälften i fängelse eller koncentrationsläger under någon period. Från 1934 förbjöds alla fackföreningar och den tyska arbetsfronten bilda­des där staten och kapitalägarna dominerade. Arbetarna var mer eller mindre utlämnade till statens och direktörernas kontroll och godtycke. Arbetarklassens förmåga att göra kollektivt motstånd var knäckt och alla former av opposition var förenat med fara för fängsling eller till och med döden. Dessutom innebar de ökade arbetstiderna minskad tid till aktivitet, och de överallt närvarande statliga kontrollorganen samt indoktrineringen av barn och ungdomar via Hitlerjugend och skolan gjorde att misstänksamhet och rädsla dominerade samhällsklimatet. 

Versaillesfördraget

Socialdemokraten (och juden) Erzberger undertecknade Versaillesfreden medan de egentliga krigsherrarna Hindenburg och Ludendorff höll sig i bakgrunden. Detta blev grogrunden för "dolkstötslegenden", som gick ut på att Tyskland aldrig blev militärt besegrat men ändå, på grund av socialisternas (och judarnas) svek, tvingades underteckna en förnedrande fred: landet fick så att säga en dolkstöt i ryggen. Versaillesfördragets huvudfigur var USA:s president Wilson med sitt 14 punkts program som han lanserade i januari 1918, och som resulterade i vapenstillestånd i november. Wilsons rådgivare och fördragets egentliga arkitekt var Bowman, vars geopolitiska syn grundade sig på britten Mackinders ”Heartland Theory”. Mackinder definierar i sin reviderade världsmodell hjärtlandets geografiska tyngdpunkt att omfatta i princip Östeuropa. Statsmän som i Versailles höll på att rita om Europas karta, skapade också en rad buffertstater mellan Tyskland och Ryssland. Ryssland fick inte vara med i Versailles. Ryssland, som var upptaget med sin unga revolution, slutade med militära aktioner med Tyskland i mars 1918. Vid fredsfördraget i november gav Lenin Finland självständighet, och gränsen i Östeuropa följde den sk Curzonlinjen. Inga av Wilsons 14 punkter förverkliga­des till fullo. Senaten i USA vägrade att ratificera Versaillesfördraget, och de isolationistiska re­publikanerna ville inte heller ansluta USA i Nationernas Förbund, vilket hade skapats i fredsbevarande syfte i samma process. 

Peace in our time

Utgångspunkten för Hitler liksom tyskarna i allmänhet var Versaillesfreden med § 231.  Fördraget ansågs orättvist och förödmjukande även utanför Tyskland, främst i England. Hela appeasementpolitiken har sina förutsättningar i detta betraktelsesätt. Efter Anschluss och München 1938 uttalar sig Chamberlain om ”peace in our time”. Forskare (Taylor 1961) vänder sig mot mytbildningar kring Hitlers utrikespolitiska mål och planer. De planer, som allmänt tillskrives Hitler, har i stor utsträckning skapats av forskare. Hans utrikespolitik var enligt Taylor i själva verket av traditionellt tyskt slag, och Hitler planerade inte för ett krig. Hans retorik skilde sig inte från traditionell europeisk vapenskrammel. Taylor ser hans utrikespolitik som en serie improvisationer. Inte heller ville han ett krig med Polen. Vad han önskade var en lösning på Danzigfrågan. Taylor hävdar att skulden inte kan läggas på Hitler, utan kriget var ett resultat av felbedömningar och missförstånd på flera håll (som trafikolyckor). Det var ett krig om Versaillesfördraget, ett krig som föddes ur första världskriget. En konsekvent fullföljt politik från allierades sida hade kanske lyckats – blandpolitiken var dömd att misslyckas. 

Världsmaktställning som krigsmål

Fischer (1961) har i sin analys av första världskrigets orsaker belyst den ekonomiska och politiska elitens gemensamma intressen som formulerades som krigsmål. Även Taylor diskuterar de ekonomiska orsakerna till andra världskriget; det är samma konstruktion med politiker stödda och uppmuntrade av storfinansen och tunga industrin, t o m samma aktörer. Intressant är storkapitalets nätverk som fungerade bra under kriget även mellan värsta fienderna Tyskland och USA. Heinrich (Henry) Ford var Hitlers stora beundrare och finansiär. Jag utvecklar tanken vidare i frågan B5, i ljuset av den oumbärlige maktens agerande efter kriget. USA kom ju ur ekonomisk kaos genom krigsrustningen och insåg vilket lönsamt instrument kriget är att resa sig till världsmaktställning. Med Kellogg-Briand –pakten från 1928 avsade nationerna att inte praktisera Clausewitz-doktrinen, men som vi alla vet var det politikerprat. 

Den 23 augusti 1939 slöts den tysk-sovjetiska non-aggressionspakten (mycket av allianssystemet har jag av utrymmesskäl prioriterat bort; de finns ju i föreläsningsanteckningar). Stalin hade läst Mein Kampf och ville vinna tid. Det fanns en misstro på den ryska sidan mot Storbritanniens och USA:s planer. Sovjet hade försökt bilda en gemensam front mot Tyskland men västmakterna kunde inte, och kanske inte heller ville komma till beslut. Sovjet hävdade att väst sökte hetsa Tyskland att anfalla Sovjet. Det finns belägg för planer för korståg mot kommunismen, som väst såg som största faran. Churchill, vars idol liksom Hitlers var Il Duce, för övrigt kallade ryska revolutionen ’judiska revolutionen’, och den judiska kopplingen mellan socialismen och judarna onekligen kan lätt finnas sedan Marx. Truman hade uttalat att om Tyskland håller på att vinna, måste vi stödja Ryssland och vice versa. Huvudsaken var att de skulle förgöra varandra så att USA skulle kunna ta över i Europa. Det lyckades väl, fast fördröjdes av Sovjets oväntade styrka till efter 1989. 

Västerlandets kulturella arv – våld

Rasism och antisemitism är inte några nazistiska eller tyska idéer utan västeuropeiskt kulturarv. Rasismen är en del av brittisk imperieideologi, och däri har också de största brotten mot mänskligheten begåtts. Vilket är det största enskilda folkmordet kan diskuteras, men kandidater saknas inte. Kanske var det de ca 12 miljoner som Leopold misslyckades att frälsa i sin privata (gummi)domän Kongo. Tacka gud att de 8 miljoner som blev kvar föredrog kristendom (och slavdom). Begreppet livsrum är inte heller Hitlers eget tankegods utan introducerades av den berömda vetenskapsmannen Ratzell redan 1904. Akademisk moral och etik har aldrig varit något hinder för att legitimerade vilken som helst ideologins brott. Kanske måste jag, som Taylor, understryka här att jag inte vill förringa nazismens brott. Den politiskt korrekta inkvisitionen i yttrandefrihetens och fria forskningens väst är effektiv och snabb att bränna de oliktänkande. Det finns mycket att forska men vissa områden verkar vara minerade. 

Det är värt att påminna om att ända fram till 1939 fortsatte de västliga sk demokratierna att bedriva handel och ha utbyte med Tyskland. Flera längre än så. Den svenska exportindustrin gynnades starkt av rustningarna i Tyskland och detta var en del av uppsvinget här efter den djupa depressionen i början av 1930-talet. Anledningen till utbrottet av andra världskriget var inte att västmakterna förklarade krig mot den nazistiska och antijudiska politiken, utan att Tyskland hotade maktbalansen och marknadsintressena för de andra staterna.